Det låter kanske konstigt men jag kan inte hata. Jag har vid många tillfällen i mitt liv stött på ordet hata. Människors berättelser har berört mig och jag har nästan alltid kunnat föreställa mig varför man har kommit fram till slutsatsen att man hatar.

Att jag inte kan hata betyder inte att jag inte har tänkt på den verklighet som ordet hata innebär. Jag har varit arg och besviken många gånger, men innerst inne känns hatet ändå väldigt långt borta. För mig låter ordet hata definitivt mörkt.

Men under årens lopp har jag lärt mig att det inte behöver vara så. Att hata någon eller hata något behöver inte vara ett definitivt tillstånd, det kan vara helt övergående. Men vad gör man när det inte går över?

Det finns människor som hatar en hel folkgrupp på grund av det de och deras familjer har blivit utsatta för. Hatet är i det fallet ett resultat av dåligt bemötande som i sin tur smittar av sig och blir något tragiskt destruktivt.

I Wikipedia kan man bland annat läsa följande om ordet hat. ”Hat, en passion, vars grund är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta.”

Här nedan följer två citat om hat:

”Att hata andra människor är som att bränna ner sitt eget hus för att bli av med en råtta” Harry Emerson Fosdick.

Graham Green lär ha skrivit: ”Hat är bara brist på fantasi”

Kan det kanske vara så att Graham Green har rätt? Att hat är bara brist på fantasi, att vi helt enkelt saknar bättre ord för att utrycka vår besvikelse, vår frustration, vår ibland berättigade men ändå överilade ilska! Skulle det förhålla sig så, då tror jag också att jag har haft tillfällen i mitt liv då hatet blixtrat till i mitt liv men som väl är tillåter jag det inte att få fotfäste i mig något längre tid.

I mitt stilla tänker jag att hat är något av det mest meningslösa att ägna sig åt. Hm. Jag som alldeles nyss har skrivit denna blogg om hat. Men visst är det så att störst av allt är ändå KÄRLEKEN!

Den som har följt min blogg en längre tid vet nog att jag verkligen älskar fotboll. Jag har inte alltid varit förtjust i Zlatan Ibrahimovic men de senaste åren har jag verkligen uppskattat honom som fotbollsspelare. Han kan i princip göra vad han vill med en boll. De senaste åren har han även blivit en lagspelare som gör det möjligt för andra att glänsa och göra mål.

Igår kom han tillbaka i Milans match mot Fiorentina efter en tids avstängning. Strax innan matchen tog slut blev han utvisad på grund av att han lär ha sagt något till linjedomaren.  Efter detta har Zlatan blivit rejält sågad. Zlatan själv förklarade att han var arg på sig själv och att det han sa på italienska och något annat språk var inte riktad på linjedomaren. Zlatan gjorde även något som inte är särskilt vanligt, han bad om ursäkt om någon tog illa upp det.

En del tänker sig att Zlatans förklaring var en efterkonstruktion. För egen del väljer jag att tro på honom och jag förstår inte riktigt varför han bli så rejält sågad.

Det räcker bara att jag går till mig själv ibland, när jag tycker att jag har gjort något eller sagt något som jag skulle låtit bli. Då kan jag högt säga: skit också! För en del är det ett svärord för mig är det inget annat en min egen reaktion i en frustrerad situation.

En sak är vi människor väldigt bra på nämligen att döma. När vi dömer då glömmer vi bort allt det bra som den vi dömer har gjort!  Samt att vi faktiskt blundar för våra egna fel och brister.

Skulle Zlatan gjort mål på åtminstone ett av de målchanser han hade då skulle nog de flesta tyckarna tyckt nästan synd om honom. När han återkommer från sin avstängning kommer han att höjas till skyarna, om han gör mål på en gång. Skulle Milan tappa sin ligaledning då kommer många att lägga skulden på honom och glömma bort att han har under största delen av säsongen varit en av de mest avgörande personerna för Milans framgång i serie A.

När någonting går fel som vi inte kan eller vill förklara hänvisar vi inte så sällan till den mänskliga faktorn.

Efter moget övervägande och en hel del faktainsamling bestämda jag mig för att köpa en ny laptop. Med tanke på att jag tar många kort förstod jag ganska snart att jag är en så kallad MAC-man. I och med att den billigaste 15 tummaren kostar 16 tusen kronor var MAC-en snabbt avförd som tänkbart inköp.

Nu visste jag att jag ville ha en snabb processor – Intel i5 eller Intel i7. Jag stegade in i det stora varuhuset, svarade på frågor från försäljaren som visade sig vara chef för hela avdelningen. Trovärdighetsprofilen blev ju därmed stor. Han om någon skall självklart veta bättre än jag.

Efter några datoralternativ hamnade vi vid den dator som han ansåg vara den bästa för mina ändamål och min plånbok. Jag kände inte till märket men jag blev upplyst att märket var stort i USA och att den hade mycket hög kvalité.

Väl hemma öppnade jag med viss förväntan kartongen. Lite hastigt konstaterade jag att plasten som omslöt datorn var väldigt skrynklig. När sen datorn körde igång tyckte jag att den startade en aning märkligt med en fråga om hur jag ville starta Windows. En sådan fråga som brukar komma upp när datorn oförväntat stängts av.

Dagen efter tog jag tillbaka datorn till affären. Vid disken för återköp och reklamation blev jag trevligt och vänligt bemött. På min fråga om datorn möjligtvis kunde ha varit ute hos någon annan innan jag köpte den matades min dators serienummer in i företagets dator. Svaret var entydigt. Datorn har inte varit ute hos någon annan.

Vad sätter man emot ett sådant besked? Ingenting. Men eftersom flera uppdaterings funktioner inte gick att få igång tänkte jag ändå byta datorn. Fast jag föll igen för sakkunskapen, jag blev upplyst om att den datorn jag köpt var så mycket bättre än den jag funderade på att byta till. Jag åkte hem med min dator.

Efter ytterligare några dagar tog jag med mig datorn på nytt till återförsäljaren. Denna gång fanns inte avdelningschefen där och inte heller den serviceman som inte tyckte att jag skulle byta dator.

För att göra den långa historien kort. Till en rabatterat pris fick jag köpa en annan dator samtidigt med att man verkligen beklagade det jag blev utsatt för. Jag blev nämligen utsatt för den mänskliga faktorn sådant som absolut inte får hända i en affär men som tydligen ändå händer.

För vad hände i fredags. Servicemannen tog sig god tid, kollade noggrant genom datorn, observerade att vissa filer som skulle varit med saknades samt att jag faktiskt i min första känsla hade helt rätt. Datorn jag köpte som ny, betalade för den som ny, var i själva verket en återköpsdator som tidigare har varit ute hos en annan kund.

I mitt stilla sinne undrar jag hur ofta förekommer detta?

Den nya datorn som jag nu har kommit hem med var förpackad på ett sätt som helt enkelt luktade ny. Uppdateringarna är jag ännu inte helt klar med. Den affären jag handlade i är jag innerst inne väldig tveksam att återvända till. Men jag skall trots allt ge dem en ny chans på grund av den mänskliga faktorn. Samtidigt hoppas jag att affären verkligen rent seriöst ser över sina rutiner så att denna typ av händelse inte upprepas.

Jag har inte skrivit blogg på en dryg vecka. Anledningen är enkel. Jag har haft väldigt mycket annat att göra. I en sådan situation blev bloggandet bortprioriterat. När jag började blogga för ett år sedan blev jag överraskad av hur snabbt och enkelt det gick att skriva varje dag.

Jag utgår ifrån att det alltid kommer en svacka då skrivandet inte direkt flyter på.  För min del hoppas jag att jag är på väg ur den svackan och då har en dryg veckas paus varit av godo.

Just nu har vi vårt snart 8 månader gamla barnbarn Josef hos oss. Han sitter i mormors knä, skrattar och myser samt försöker ta kontrollen över datorn och därmed mitt skrivande. Det är märkligt vad ett litet barn till synes, kan göra samtidigt.

Själv är jag glad om jag klarar av en sak i taget. Men jag är ju man och jag har läst någonstans att en man klarar i första hand bara en sak i taget medan kvinnor kan göra flera saker samtidigt. Då undrar jag, om nu Josef klarar av att göra flera saker samtidigt, vart har då min förmåga att göra flera saker samtidigt tagit vägen någonstans.

Fast visst jag kan se på tv:n och skriva på datorn samtidigt. Men en sak är säkert, ingetdera blir gjort så bra som möjligt.

Det är kanske trots allt inte så dumt att göra en sak i taget. Det är kanske just det som jag behöver öva på när agendan är fullbokad och min egen och andras förväntningar pockar på och jag vill hinna med så mycket som möjligt!

Jag kom att tänka på en gammal låt av Ingemar Olsson, ”En liten bit i taget” -

Så mycket som man vill
Men inte klarar av
Man räcker inte till
Man har för stora krav
Det verkar va’ ett vanligt fel
För många gör sitt liv för tungt
Jag vet att jag för egen del
Borde ta det mera lugnt
Och ta en liten, liten
liten bit i taget

Jag vet att det går fort
Att bara riva ner
Men bygga upp nå’t stort
Det kräver mycket mer
Men finns det liv, så finns det hopp
Därför kan veta att
Allting som lever växer opp
Men inte på en natt
Utan en liten, liten
liten bit i taget

Det Gud vill bygga opp
Och göra världen hel
Det liknar mest en kropp
Där du får va’ en del
Kanhända delen du har fått
Känns alldeles för ordinär
Men det som då betyder nå’t
Det är om du är trogen där
Och tar en liten, liten
liten bit i taget

© little beat music

Ibland undrar jag hur dum en del webbförsäljare tänker sig att jag är? Idag fick jag följande mejl.


”Härmed godkänns din begäran om 10 000 extra varje månad under de kommande tio åren.
Vi har dock sett att ditt adressfält ännu inte är ifyllt. Fyll i fälten så att vi så snabbt som möjligt kan se om det är du som får 10 000 kronor i månaden i tio år!”

Observera den första meningen där det tydligt framkommer att min begäran om 10 000 extra varje månad under de kommande åren är GODKÄNT!  Jag har inte lämnat in någon begäran och jag har ingen aning om vilka som står bakom detta mejl. Men visst, om det är seriöst och lagligt, då har jag inget emot att i 10 år ta emot 10 000 kronor extra varje månad i och med att min så kallade begäran enligt mejlet är godkänt.

Men om det är godkänt varför skall jag då fylla i fälten för att se om det är jag som får de där 10 000 kronorna. Antingen är man godkänd eller så är man inte godkänd och får tävla med andra för att bli godkänd.

Nu är detta mejl inte den enda som droppar in i min mejlbox. Jag har vunnit TV, IPad, telefoner, jag har blivit miljonär genom att vinna 100 000 tals euro, mm bara jag fyller i frågor om min ekonomi, om vad jag är intresserad av osv. Nu är jag en sådan som helst behåller denna typ av information för mig själv.

Jag förstår att folk vill tjäna pengar. Men som konsument måste jag kunna säga nej innan alla dessa erbjudanden översköljer mig. Visst kan jag klicka på en länk för att avsluta mejlet. Men varför skall jag klicka på en länk i ett mejl som jag aldrig någonsin har bett om att få?

Om någon kan ge mig råd om hur jag kan undvika att få mejl av ovan nämnda slag är jag tacksam!

Förresten om någon är intresserad av att köpa en tre år gammal 7 växlad damcykel i befintligt, bra skick? Det enda ni behöver göra är att i helgen gå ut på blocket kolla in cykeln och lägga ett bud utan att fylla i vilken ekonomi, vilken tidning, vilket läppstift eller vad det nu är för något som du gillar!

Rynkor och åter rynkor är ett åtkommande ämne i jakten på skönhet, på jakten efter att bromsa åldrandet. Jag tillhör dem som kan ske skönhet i en av rynkor präglat ansikte.

Andra gör allt för att undvika rynkor. Det är skönt att vi var och en får göra såsom vi känner och trivs. Den som inte gillar rynkor får bekämpa dem och den som trivs med sina rynkor får bära dem med stolthet.

När jag tittade mig i spegeln idag på morgonen upptäckte jag två kraftiga markeringar i mitt ansikte kring munnen. De har säkert varit där tidigare men jag fäste nog särskilt uppmärksamhet på dem först idag. När jag upptäckte dem log jag mot mig själv och då såg jag att markeringarna finns precis i min skrattlinje.

Då tänker jag så här, jag kanske trots allt skrattar mera än surar, jag kanske trots allt är mer positivt än negativ och då kan jag inte låta bli att göra något annat än att bli glad!

På webben hittade jag en apparat som minskar rynkorna med 11% – 65% på bara några veckor till det facila extra priset på 1995 kronor.  Det som skall vara så fantastiskt med denna apparat är att den till och med kan förebygga rynkor.

Idag flög det bara rent spontant ur mig ordet, idioter. Jag vet att man inte skall säga det. Nu sade jag inte det, jag tänkte det. Men nu skriver jag det, då är det lika mycket värt som att jag har sagt det. Fast det kanske räcker att bara tänka ordet idiot.

Ordet idiot är inget lämpligt uttryck, det är nedvärderande negativt! Ändå finns det tillfällen då det är svårt, närmast omöjligt att låta bli att tänka ordet.

Idag på morgonen var jag på väg till jobbet då bilen framför mig bromsade in med följd att även jag bromsade på den isiga vägen. Som väl var så höll jag ett bra avstånd och stannade en bit ifrån bilen framför. Efter ett tag kom meddelandet på radion att det var kö på E18 på grund av att en lastbil hade vält.

Efter att ha kört en omväg kom jag så småningom tillbak på E18, på motorvägen. Vägförhållandena var fortfarande samma som tidigare. Höger körfält var körbar medan vänster körfält var isigt och delviss moddigt. Vad är det som händer då. Jo, då kommer fartfenomenet som skall köra om alla och när den kört om mig, svänger fartfantomen in bilen i höger körfält med följd att all snömodd för ett kort ögonblick förmörkade min syn.

I ett sådant ögonblick kom ordet, idiot. Och då fick jag, i det ögonblicket, klart för mig vad ordet betydde för mig just då. Nämligen en person som fullständigt struntar i all hänsyn till sina medtrafikanter, som är beredd att riskera andras hälsa och liv bara man själv kommer fram så fort som möjligt.

Jag är sannerligen inte världens bästa barn vad det gäller att hålla hastigheten. Men en sak har jag lärt mig nämligen att anpassa körningen efter vägbanan och absolut inte riskera andras liv och hälsa.

Jag har nog skrivit tidigare att jag tillhör dem som är nöjd med vintern som har varit. Det enda jag kunde vara utan är de isiga vägarna.  Jag föredrar snö istället för slask, så jag är tacksam för att det är snön som har dominerat denna vinter.

Men nu i mitten av mars längtar jag verkligen efter våren. Jag vill se den första snödroppen. Jag vill se vandringsfåglarna flytta tillbaka till Sverige. Jag vill kunna ge mig ut i skogen på en raskpromenad utan att sjunka ner i snön eller bli genomblöt och kladdig av lera.

Nu när gradtalet har pendlat över på plussidan på dagarna så passar jag på och hälsar våren välkommen fast snödroppen lyser med sin frånvaro i Köping och flyttfåglarna ännu inte har återvänt.

Ändå har jag sett flera flyttfåglar i år än vanligt, inte i Sverige förstås utan på semesterresan, i Oman.

Så jag tänker här nedan bjuda på några fågelbilder som jag hoppas kan bli ett förebud om den vår som snart trots allt skall komma. Varsågod och njut!








Samtliga Foton: Iván Czitrom (c)

"Guds kärlek är som stranden och som gräset är vind och vidd och ett oändligt hem" Göte Strandsjö

Foto: Iván Czitrom (c)

Bland många dikter jag tycker om finns Nils Bolanders dikt:

En dag av nåd.

Liksom en glödlampas sköra tråd

brinner bländande

innan den brister,

låt mig få leva en dag av nåd

värmande, tändande.

Läxan Du lärde mig stava på

skall jag minnas,

så länge jag lever;

även i sjukrummets gråaste grå

lät Du Dig finnas.

Nere på botten av plågans brunn

var Du mig nära

i dina löften,

räckte min torra, försmäktande mun

vatten att tära.

Ännu en arbetsdag, svalvingebråd,

brinnande, bländande

lät Du mig smaka.

låt mig få leva den dagen av nåd,

värmande, tändande.

Denna dikt skrev Nils Bolander utifrån sin egen sjukdomserfarenhet. Trots det tunga allvaret i denna dikt upplever jag den som hoppfull värmande, tändande!

När sjukdom, lidande och död står vid dörren är det alltid svårt att finna ord som kan beskriva det man innerst inne känner. I situationer som är svåra är det lätt att bli ordtom fast ens innersta vibrerar av känslor och tankar!

Trots att jag har hållit en hel del tal i samband med begravning så har jag, vad jag kan minnas, knappt skrivit något minnesord över någon borgången. Men just nu är det precis vad jag gör.

Igår kväll fick jag veta att min goda vän Börje har som hans hustru Gunnel, som jag uppfattade, uttryckte det; flyttat hem till Gud. Att få höra det gjorde såväl ont som det kändes tryggt.

Ont på det sättet att dem man tycker om, dem man älskar vill man alltid behålla nära sig. Även om man inte på grund av avstånd umgås dagligen så blir de gånger man pratar i telefon eller träffas högtidstunder som man alltid vill att de skall finnas kvar.

Tryggt på det sättet att människor som har en tro, bärs av en tro vet att när livsdagen är slut på jorden kommer de hem till Gud.

Börje var en vän som lärde mig mycket om kristen tro. Jag tror inte att han var så särskilt medveten om det. Börje stod inte i talarstolen och predikade. Men genom sitt sätt att vara visade han alltid kärlek, ödmjukhet, tålamod säkert inte bara mot mig utan mot alla dem han i olika sammanhang mötte. Börje gjorde ingen skillnad på människor. Det var inget förvånande att hans elever på Gymnasiet tyckte väldigt mycket om honom.

Jag träffade Börje när jag i 30 års ålder kom till Motala Missionskyrka som ungdomspastor. Börje och Gunnel tog emot mig och min familj med en särdeles varm öppen famn. Hos dem och deras fyra barn var jag fullt accepterad och det kändes väldigt bra. Börje och Gunnel inspirerade oss i vårt föräldraskap. Vi har varit tillsammans på Börjes föräldrar gård och i min födelsestad Budapest. I över 30 år var Börje en person som jag utan tvekan när jag så behövde det kunde anförtro mig åt.

Jag minns många goda stunder tillsammans med Börje, i skogen, i fjällen, i stugan. När vi vid något tillfälle hade olika uppfattningar och mitt humör inte var det bästa visade Börje kärlek och ödmjukhet.

Nu finns Börje hemma hos Gud och jag vet att han visste att jag är tacksam över att ha lärt känna honom och fått ha honom som min och familjens vän!

Jag började dagens blogg med en dikt och jag väljer att avslutar det med en annan av mina favoriter och det av poeten Bo Setterlind.

Mästaren.

Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler.

En gång hörde jag mästaren spela på en fiol med bara två strängar.

Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument,

hymn efter hymn,

visa efter visa.

Det var en utkristalliserad smärta.

Och då förstod jag,

Den fiolen var jag.

Andra hade inte ansett mig värd att spela på,

Men i hans händer dög jag.

Vissa tävlingar har jag aldrig riktigt förstått meningen med, fast jag har ändå tittat på dem. En sådan tävling är när man tävlar i vem som har den bästa låten eller är den bästa sångaren.

Jag tillhör dem som av någon outgrundlig anledning allt som oftast gillar Magnus Uggla. Det är inte så att jag anser Magnus Uggla vara en fantastisk bra sångare eller att hans musik skulle vara speciellt unik. Men på något sett har han lyckats författa texter till sin musik som han framför på ett sätt som tilltalar mig. Nu är inte alla tilltalade av Magnus Ugglas texter.

Jag har i princip alltid varit en slags musikalisk allätare. Jag kan om jag är på det humöret till och med gilla hårdrock i alla fall musiken för texten uppfattar jag allt som oftast inte alls och det är kanske lika bra ibland.

I kväll var jag i Sorbykyrkan i Munktorp och lyssnade på en grupp människor i olika åldrar som sjöng gospel. Jag tror att den yngsta i gruppen var åtta år och den äldste snart 60 år. Musiken som förenade alla tillsammans var Gospel. Som lyssnare rycktes jag utan tvekan med. Glädjen hos sångarna gick inte att ta miste på. De som deltog har satsat fredag kvällen och hela lördagen åt att sjunga. Jag tror att de mådde bra av det samt att de gladde oss andra som kom för att lyssna.

Det är väl trots allt det sång och musik skall handla om. Att förmedla ett budskap, men också om det är möjligt, glädja dem som lyssnar.

För mig själv undrar jag varför sång- och musikglädjen skall förstöras av tävlingar. Jag skall nu vara riktigt tråkig och avslöja att i år har jag inte sett på ett enda deltävlingsinslag gällande Melodifestivalen. Jag är nog ändå rätt så säker på att när finalen kommer då kommer jag att sitta framför tv:n och göra det jag inte tycker att man skall göra nämligen bestämma mig för vilken låt jag trots allt tycker är bäst.

En sak är ändå säker: Kvällens Gospel i Sorbykyrkan lyfte fram glädjen inom mig. Det påminner mig om en text som Lill Lindfors sjöng en gång. ”Musik skall byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Musik det får ni ändå medge gör glädjen ännu mera glädjerik.”

Idag har jag haft en eftermiddag i nostalgins och hjältarnas tecken. Jag fick en anledning, som jag idag väljer att inte tala om, att hastigt åka till Stockholm. Tåget gick nästan i tid men var något försenad till Stockholm på grund av så kallat signalfel.

Väl framme i Stockholm åkte jag buss och det är då nostalgin slog mig. Bussfärden gick nämligen över Stureplan och hade en hållplats vid Jungfrugatan.

Som nygifta flyttade vi in på Jungfrugan 7B i Östermalm. I samma hus fanns Cullbergballettens övningslokal. Under tiden vi studerade var vi vaktmästare i det huset. Vi bodde i en lägenhet på 40 kvadrat meter, högt i tack och jättestora fönster.

Vaktmästarsysslan var inte särskilt betungande. På den tiden vägde jag omkring 65 kilo. Damerna i huset tyckte nog att jag var alldeles för smal och orsaken till det ansåg de var att min fru inte kunde laga mat. Så första julen vi bodde i huset fick min fru en kokbok i julklapp! Jag kan försäkra att kokboken inte gjorde någon skillnad. För min fru lagade god mat redan innan och jag fortsatte att vara lika mager som tidigare!

Vår äldsta dotter föddes på Allmänna BB, då Sveriges äldsta BB, nu för längesedan nedlagd. Bussen körde förbi, även där. Det roliga med dagens bussresa var att busschauffören lyssnade på ett program i radio. Något han tyckte var väldigt roligt, för han skrattade och skrattade. Det gjorde hela resan rätt munter.

På vägen hem var tåget fullständigt fullsatt. Människor stod i gångarna och det fanns knappast någon plats. Anledningen till det var att det fattades vagnar till tåget som gick till Göteborg och det fick man ta från tåget som endast skulle till Västerås. Det är då jag tänkte på vilka som är denna vinters hjältar.

För mig är det självklart att vinterns hjältar är alla pendlare som dag efter dag vecka efter vecka åker tåg och ständigt utsätter sig för att inte riktigt veta om de kommer fram i tid eller inte. Tågpendlarna har inte den blekaste aning om när ett tåg ställs in, när signalfel gör att tåget blir försenat eller när ett tåg blir av med en vagn så att många av dem som åker mellan Stockholm och Västerås bara har ståplatser utan någon kompensation.

Jag har självklart i vanlig ordning löst tågbiljett och hade genom att jag kom i god tid till tåget också sittplats. Men var fanns konduktören? I vilket fall som helst kom ingen som frågade efter biljetten.

Hur som helst lyfter jag min mössa för alla tågpendlande hjältar!

”Missförståndet har hittills varit den störste makten på jorden” lär författarinnan Edits Södergran har sagt. Jag förstår inte riktigt vad hon har menat med det. Har jag missförstått det hela? Troligen skulle jag förstå det bättre om jag skulle ha hela sammanhanget, varifrån det citatet är taget ifrån, helt klart för mig. Vilket jag förstås inte riktigt har.

Detta är kanske det som oftast är missförståndets grund at vi rycker ut meningar, ord ur sitt sammanhang och tolkar dem utifrån vår egen utgångspunkt.

Dan Quayle, republikan, USA: vice president 1989-1993 lär ha sagt följande: ”Jag står fast vid alla missförstånd jag förorsakat.” Märkligt nog kan jag tänka mig att jag förstår vad han syftar på. Nämligen att det han har sagt var såsom han har menat det även om det sedan kan ha förklarats som missförstånd.

För egen del är jag övertygad om att jag på riktigt kan missförstå och har missförstått en hel del och kommer säkert att missförstå igen. Det är enligt min mening, helt naturligt, att missförstå.

För egen del tror jag att jag oftast missförstår när jag har lite för bråttom eller helt enkelt kan vara känslig eller lätt sårbar. Samtidigt tror jag att många missförstånd byggs när vi är oklara i våra uttalanden och kanske inte riktigt själva vet vad vi innerst inne tycker i en sak. Då är det lätt att vara tvetydig i sina uttalanden och åsikter och därmed är det helt klart lättare att missförstå.

Jag tror att det bästa sättet att undvika missförstånd är att tala rakt på sak och att ge raka feedback när man inte riktigt förstår det som sägs. Samtidigt går det aldrig att garantera att inte tydlighet också kan missförstås. En sak är säkert vi får lära oss att acceptera att vi ständigt får leva med möjligheten att missförstå och själva blir missförstådda.

När jag själv missförstår är jag självklart inte sen med att säga förlåt! För det är ganska onödigt att vara kvar i missförståndet!

Vad är sanning? Det är en fråga vi ofta får ställa oss . Sanning har med verklighet och kunskap att göra. Problemet är bara att när vi skall definiera sanningen så kan vi se att olika verkligheter, olika kunskaper, kan ha olika svar på frågan.

Den klassiska frågan; vad var först ägget eller höna har alltid fått mig att undra varför inte tuppen får vara med.

När jag gick i skolan var jag väldigt intresserad av historia. I det då kommunistiska Ungern var historieskrivningen självklart färgad av den kunskap, den sanning som de kommunistiska ledarna ville förmedla. För egen del tänker jag mig historien om händelser alltid är färgad av dess berättares uppfattning och intresse.

Så vad är sanning? ”Veni, vidi, vici” lär den romerske kejsaren Julius Ceasar har sagt. Vem kan bevisa att det inte var en historieberättare som har lagt orden i hans mun, helt enkelt för att imponera och samtidigt visa erövrarens storhet?!

Under vår semester i Oman var vi och tittade på ett kamelrace, där kamelerna tävlar om att snabbast komma i mål. Kamelerna? Döm själv av bilden. Är detta dromedal eller kamel?








Jag har lärt mig att detta är en dromedar i och med att den bara har en puckel.  Men i Oman kallas de faktiskt för kamel. Vad är sanningen?  Vem har då rätt? Wikipedia eller Omanierna som älskar sina enpucklade kameler och absolut inte kallar dem för dromedarer. Från och med nu kallar jag såväl enpucklade som tvåpucklade för kameler. Men är det sanninge

Jag har nu under en veckas tid tagit igen mig tillsammans med min fru Christina och våra vänner Göran och Ingegerd. Det är första gången som vi har haft semester första veckan i februari.

Det är också första gången som vi var i sultanatet Oman. Det var minst sagt över förväntan. Vi möttes av människor som inte bara var gästvänliga i resebroschyren utan också i verkligheten.

Oman är ett land som för 40 år sedan var mycket fattig. Idag är det ett rikt land där invånarna inte betalar någon skatt, inte betalar någon avgift för sjukvård och medicin.

Landets sultan är älskad av folket. Det är inte svårt att förstå. Under de 40 år Sultan Qaboos Bin Said varit vid makten har han genomfört många ekonomiska reformer, satsat på hälsa, utbildning och välfärd. Sultanen som har studerat i Storbritannien har öppnat upp landet mot omvärlden. Omans rikedomar kommer från oljan något som man räknar med kommer att ta slut om ca 20 år.

Två gånger under sin 40 års regim har Sultanen gått in på banken och betalat av alla Omaniers skulder.

Oman är inte påverkad av turismen. Detta gör att Oman verkligen är värt ett besök. Ett besök som med all säkerhet följs av fler. Efter en genomförd resa är längtan tillbaka stark. Vad är det som lockar tillbaka? Kamelerna – möjligt. Den milslånga stranden – möjligt. Esa, vår taxi chaufför som tre olika dagar körde oss dit vi önskade innan vi ens hann säga vart vi ville och som väntade på oss tills vi var färdiga med det vi skulle göra – absolut.

Besöket hos en Omansk familj i bergen – en annan kultur – ett annat sätt att se på livet – lärorikt och intressant.

- Den för mig okända omanska mannen som plötsligt utan att jag bett om det, träder in och börjar pruta på priset gällande en klänning till min fru. Han tyckte att ägaren begärde för mycket.

En omanier sa till mig en dag: Välkommen till mitt land – jag respekterar dig som min gäst. Jag svarade med att säga att jag självklart respekterade honom – varpå han svarade: Att oavsett om jag respekterar eller inte respekterar honom så skulle han respektera mig för jag var gäst i hans land!

Den första nyheten jag hörde idag när jag hade satt mig i bilen var att det inte är hur länge ens föräldrar har levt utan hur vi själva lever våra liv som påverkar hur gamla vi blir.

Detta har kommit fram i en undersökning från Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.

Att livsstilen påverkar ens hälsa är något som vi mer eller mindre har fått veta från tidiga år. Problemet är att vi inte helt tar det till oss.

Om nu folk skulle ta alla varningstexter som står på exempelvis tobaksvaror och alkohol på allvar så skulle tobaksbolagen och alkoholtillverkarna få slå igen. Och den som trots ekonomiska problem röker minst tre paket cigaretter varje vecka, skulle plötslig få 7 800 kronor över per år, för att inte tala om en renare lunga.

Men vi människor låter oss inte övertygas av sådana här fakta. Jag kan gå till mig själv och konstatera att när vintern gör sitt intåg avtar mina promenader i antal. Detta sker trots att jag högtidligt lovat mig själv att oavsett vilket väder det än är så kommer jag att fortsätta gå ett antal kilometer varje dag.

I samband med nyheten idag, uttalade sig 104-åriga Alice Östlund från Trollhättan. Hennes röst var pigg och det var lätt att förstå att hon fortfarande levde ett aktivt liv. Jag kunde inte låta bli att le inom mig när hon på frågan vad hemligheten var med hennes ålder sa: ”Äta ordentligt och röra på sig. De som bantar säger att de inte skall äta potatis, ris, spaghetti och ingenting skall de äta för att det är farligt. Men det är inte farligt om man äter med måtta.”

Denna nyhet är i egentligen inte alls ny. Vi vet allt detta men var och en av oss väljer vårt eget liv, frågan är bara vart det valet leder oss någonstans, om det valet leder oss dit vi verkligen önskar?!

Jag älskar film. Det skall helst vara komedi men jag ser även gärna filmer med spänning och verklighetsskildring.

Efter en lång arbetsdag återhämtar jag mig gärna med att se en film. Just i skrivandets stund är det Guldbaggeutdelning i TV1. Det är insatserna i 2010 års svenska filmer som lyfts fram och belönas.

Guldbaggeutdelningen är en liten hemmagjord Svensk Oscarsgala. Den är lite småtrevlig att titta på.

Jag upptäcker att det har gjorts många intressanta och bra svenska filmer under det gångna året. Jag har nog missat i stort sett dem alla.

Några vänner berättade häromdagen om Svinalängorna och det djupa intryck som filmen har gjort på dem.  Filmen blev tilldelad Guldbagge för bästa kvinnliga biroll och bästa regissör.

 Frågan är om jag skall gå på bio och se Svinalängorna eller om jag skall vänta tills den kommer på DVD.

Filmen Sebbe fick Guldbagge för bästa film. Jag har inte ens hört tala om filmen. Men visst blev jag intresserad av den ikväll.

Även om jag helt håller med om reklamslogan att film är bäst på bio så är det tyvärr ytterst sällan jag tar mig iväg till en biograf. Det är lätt och bekvämt att halvliggande på soffan, på den tid jag själv väljer och med den ljudvolym jag själv önskar, se en film.

Men visst kan jag längta efter att gå bio. Så jag får nog locka iväg min fru på en bra, spännande, allvarlig, rolig oemotståndlig film. Frågan är bara vad den filmen heter? Har någon ett bra förslag?

Den som följer min blogg har nog knappast missat att jag är mycket fotbollsintresserad. Julen 2009 fick jag från mina barn tidningen Offside som julklapp. Tidningen är en liten bok fylld med många intressanta djuplodande artiklar som självklart anknyter till fotboll.

Jag läser inte alla artiklarna men dem jag läser är mycket intressanta. Det senaste numret som kom nu i veckan är Nr 1 2011. När jag bläddrade genom tidningen blev jag på en gång intresserad av en artikel som handlade om Sveriges bästa 84-års pojklag. Det är nämligen så att enligt statistik skall man vara bäst i fotboll i 27-årsåldern.

Artikeln handlar om Hammarbys pojklag från -84. Jag har aldrig varit Hammarbysupporter och kommer nog aldrig att bli det heller. Men artikeln väckte utan tvekan mitt intresse.

Det handlar om två tränare som ställer krav, som uppmuntrar och som tar pojkarnas allvarliga längtan efter att bli bäst på allvar. Det handlar om föräldrar som helhjärtat ställer upp. Det handlar om drömmar som helt, delvis eller inte alls uppfylls.

En av de duktigaste i laget var Fatih Yalap som ägnade all sin tid åt fotbollen. Fatih Yalap blev lagkapten, han fick så småningom ett erbjudande av franska Rennes att gå till dem med en månadslön på 100 000 kronor. Familjen tackade nej till erbjudandet.

I samband med ett lättare träningspass gick Fatihs korsband av till 80%. Han kom aldrig riktigt tillbaka och slutade med fotbollen.

I artikeln säger Fatih följande: ”Den dagen som jag lämnade fotbollen lämnade jag också mitt liv. Jag saknar det något otroligt, det går inte beskriva. Fotbollen var verkligen mitt liv Jag vet att många säger så, men för mig var den allt…”

Det har sina sidor att gå upp i något man älskar så mycket att man inte kan se något annat med samma eller liknande värde!

Det är kanske detta som är något av det svåraste i livet. Att acceptera det som lägger hinder i vägen för att de drömmar som man bär på ska kunna uppfyllas och samtidigt låta dörren vara på glänt så att man vågar hitta en ny dröm att förverkliga och drömma vidare på!

När jag lyssnade på nyheterna idag reagerade jag med en viss nyfikenhet på en nyhet som presenterade en uppmaning på Facebook. Uppmaningen handlade om att onsdagen den 19 januari, alltså idag skulle inte någon äta lunch i skolan. Anledningen skulle vara att skolmaten är ”skitdålig och oätbar”, enligt den person som var skapare till uppmaningen.

Totalt anmälde sig 56 000 personer att de skulle delta i upproret och 22 000 att de kanske skulle delta.

Sveriges Radio besökte ett antal skolor utan att märka några direkta effekter av uppmaningen.

Jag har idag inga barn i skolan, så jag har ingen färsk rapport om hur maten smakar.

Enligt den nya skollagen från 1:a juli måste alla skolor servera näringsriktig mat. Jag blir förvånad över att detta skall vara krav. I ett samhälle där vi hävdar att vi alltid sätter barnen i centrum måste det för länge sedan har varit en självklarhet att endast servera näringsriktig mat.

Men så är det uppenbart inte. Det tycker jag är helt fel! Näringsriktig mat skall vara en självklarhet.

Men även om näringsriktig mat kommer att serveras i alla skolor från och med höstterminen så är jag helt övertygad om att åsikten om matkvalitén, hur maten smakar, även i framtiden kommer att vara delad.

Jag har under de senaste 10-åren oftast intagit lunch på en restaurang p.g.a. att jag pendlar till jobbet. Det har hänt att jag har hittat en restaurang där jag tycker att maten smakar mycket bra, men efter ett halvår eller mer på samma ställe så tycker jag inte att maten smakar som de första gångerna.  Men frågan är om det är fel på maten eller om saken är så enkel som att vår smak och matlust växlar.

Det som man oftast klagar på i skolan är potatisen. Jag kan lugna eller oroa alla i skolan med att bekräfta att även på en restaurang är det oftast potatisen som inte håller måttet.

När det nu klagas på maten så kan jag trots allt ändå inte låta bli att vara så otroligt tacksam över att vi varje dag har mat på bordet. Att vi varje dag har människor som lagar maten i skolan på restaurangen.

Jag tycker självklart att man kan säga ifrån när maten inte håller måttet. Men frågan är om det händer så ofta. Någon borde kanske starta ett nytt forum på Facebook på temat ”Alla vi som tycker om och mår bra av skolmaten”. Jag skulle inte bli förvånad att den gruppen trots allt skulle få flera anhängare.

Även om det finns dagar då jag tycker att maten inte smakar så bra så är jag så otroligt tacksam och glad över att vi har mat på bordet varje dag. Det är nämligen inte en verklighet för alla!

Igår fick Terese Alshammar Sveriges Radios Jerringpris. Det anses vara den finaste utmärkelse en idrottsman kan få. Det är folkets röst som avgör. Att Terese Alshammar fick priset ansågs vara ordentligt överraskande till och med ”chockerande”

Jag delar glädjen med Terese Alshammar. Det är roligt att en simmare fått priset. Enligt Expressen har Simförbundets uppmaning att simklubbarna skulle rösta på henne haft avgörande betydelse.

Jag röstar inte i sådana här sammanhang. Jag har överhuvudtaget svårt att välja ut någon som den bästa bland många andra kämpande, duktiga idrottare.

Samtidigt är det roligt med just Terese Alshammar. Hon har under 2010 utsetts till världens bästa simmerska. Hon kämpar, hon ger inte upp och hon tappar inte modet. På det sättet tycker jag att hon är en utmärkt förebild för alla som har ett mål med sitt idrottande. Men inte bara för dem utan för alla som då och då mötts av motgångar.

Jag kan nämligen dra mig till minnes att Terese Alshammar inte alltid varit så populär. En del har ansett henne vara för divig! Jag undrar om de som satte det epitet på henne verkligen kände henne! Troligen inte!

Vi människor är ofta väldigt snara med att tycka till, att uttala våra inte så sällan av kritik fyllda omdömen, oftast efter hörsägen.

Vi har ofta svårt för de färgstarka personligheterna som säger vad de tycker och tänker. De tillhör inte alltid de mest populära. Tänk vad många som fortfarande har svårt för Zlatan!

För egen del trivs jag väldigt bra med människor som säger vad de känner och tänker för då vet vi var vi har varandra och utifrån det kan vi respektera varandra!