Det låter kanske konstigt men jag kan inte hata. Jag har vid många tillfällen i mitt liv stött på ordet hata. Människors berättelser har berört mig och jag har nästan alltid kunnat föreställa mig varför man har kommit fram till slutsatsen att man hatar.

Att jag inte kan hata betyder inte att jag inte har tänkt på den verklighet som ordet hata innebär. Jag har varit arg och besviken många gånger, men innerst inne känns hatet ändå väldigt långt borta. För mig låter ordet hata definitivt mörkt.

Men under årens lopp har jag lärt mig att det inte behöver vara så. Att hata någon eller hata något behöver inte vara ett definitivt tillstånd, det kan vara helt övergående. Men vad gör man när det inte går över?

Det finns människor som hatar en hel folkgrupp på grund av det de och deras familjer har blivit utsatta för. Hatet är i det fallet ett resultat av dåligt bemötande som i sin tur smittar av sig och blir något tragiskt destruktivt.

I Wikipedia kan man bland annat läsa följande om ordet hat. ”Hat, en passion, vars grund är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta.”

Här nedan följer två citat om hat:

”Att hata andra människor är som att bränna ner sitt eget hus för att bli av med en råtta” Harry Emerson Fosdick.

Graham Green lär ha skrivit: ”Hat är bara brist på fantasi”

Kan det kanske vara så att Graham Green har rätt? Att hat är bara brist på fantasi, att vi helt enkelt saknar bättre ord för att utrycka vår besvikelse, vår frustration, vår ibland berättigade men ändå överilade ilska! Skulle det förhålla sig så, då tror jag också att jag har haft tillfällen i mitt liv då hatet blixtrat till i mitt liv men som väl är tillåter jag det inte att få fotfäste i mig något längre tid.

I mitt stilla tänker jag att hat är något av det mest meningslösa att ägna sig åt. Hm. Jag som alldeles nyss har skrivit denna blogg om hat. Men visst är det så att störst av allt är ändå KÄRLEKEN!