Bland många dikter jag tycker om finns Nils Bolanders dikt:

En dag av nåd.

 

Liksom en glödlampas sköra tråd

brinner bländande

innan den brister,

låt mig få leva en dag av nåd

värmande, tändande.

 

Läxan Du lärde mig stava på

skall jag minnas,

så länge jag lever;

även i sjukrummets gråaste grå

lät Du Dig finnas.

 

Nere på botten av plågans brunn

var Du mig nära

i dina löften,

räckte min torra, försmäktande mun

vatten att tära.

 

Ännu en arbetsdag, svalvingebråd,

brinnande, bländande

lät Du mig smaka.

låt mig få leva den dagen av nåd,

värmande, tändande.

 

Denna dikt skrev Nils Bolander utifrån sin egen sjukdomserfarenhet. Trots det tunga allvaret i denna dikt upplever jag den som hoppfull värmande, tändande!

 

När sjukdom, lidande och död står vid dörren är det alltid svårt att finna ord som kan beskriva det man innerst inne känner. I situationer som är svåra är det lätt att bli ordtom fast ens innersta vibrerar av känslor och tankar!

 

Trots att jag har hållit en hel del tal i samband med begravning så har jag, vad jag kan minnas, knappt skrivit något minnesord över någon borgången. Men just nu är det precis vad jag gör.

 

Igår kväll fick jag veta att min goda vän Börje har som hans hustru Gunnel, som jag uppfattade, uttryckte det; flyttat hem till Gud. Att få höra det gjorde såväl ont som det kändes tryggt.

 

Ont på det sättet att dem man tycker om, dem man älskar vill man alltid behålla nära sig. Även om man inte på grund av avstånd umgås dagligen så blir de gånger man pratar i telefon eller träffas högtidstunder som man alltid vill att de skall finnas kvar.

 

Tryggt på det sättet att människor som har en tro, bärs av en tro vet att när livsdagen är slut på jorden kommer de hem till Gud.

 

Börje var en vän som lärde mig mycket om kristen tro. Jag tror inte att han var så särskilt medveten om det. Börje stod inte i talarstolen och predikade. Men genom sitt sätt att vara visade han alltid kärlek, ödmjukhet, tålamod säkert inte bara mot mig utan mot alla dem han i olika sammanhang mötte. Börje gjorde ingen skillnad på människor. Det var inget förvånande att hans elever på Gymnasiet tyckte väldigt mycket om honom.

 

Jag träffade Börje när jag i 30 års ålder kom till Motala Missionskyrka som ungdomspastor. Börje och Gunnel tog emot mig och min familj med en särdeles varm öppen famn. Hos dem och deras fyra barn var jag fullt accepterad och det kändes väldigt bra. Börje och Gunnel inspirerade oss i vårt föräldraskap. Vi har varit tillsammans på Börjes föräldrar gård och i min födelsestad Budapest. I över 30 år var Börje en person som jag utan tvekan när jag så behövde det kunde anförtro mig åt.

 

Jag minns många goda stunder tillsammans med Börje, i skogen, i fjällen, i stugan. När vi vid något tillfälle hade olika uppfattningar och mitt humör inte var det bästa visade Börje kärlek och ödmjukhet.

 

Nu finns Börje hemma hos Gud och jag vet att han visste att jag är tacksam över att ha lärt känna honom och fått ha honom som min och familjens vän!

 

Jag började dagens blogg med en dikt och jag väljer att avslutar det med en annan av mina favoriter och det av poeten Bo Setterlind.

 

Mästaren.

 

Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler.

En gång hörde jag mästaren spela på en fiol med bara två strängar.

Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument,

hymn efter hymn,

visa efter visa.

 

Det var en utkristalliserad smärta.

Och då förstod jag,

Den fiolen var jag.

Andra hade inte ansett mig värd att spela på,

Men i hans händer dög jag.