”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är 'jag'. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.”  Orden är Tomas Tranströmers. Nobelpristagaren i Litteratur 2011 har ett språk som är otroligt innehållsrikt och vackert.

När jag läser Tranströmers dikter (det är något jag började med alldeles nyss) både förstår jag och inte förstår samtidigt.

Det tycker jag är bra, såtillvida att det jag inte på en gång förstår får mig att tänka efter. En process sätts igång som vida överträffar den korta stund som det tar att läsa ett ord, en mening. Det är i det som en författares storhet ligger i.

Att skriva eller säga ord som vi snabbt tar in har ibland en förmåga att lika snabbt försvinna. Ord som så att säga blir havande inom oss sätter igång en process som kan bli riktigt välgörande.

Tomas Tranströmers diktning berör de existentiella eviga frågornas djup. Här nedan följer några dikter som finns i boken: Tomas Tranströmer Samlade Dikter 1954-1996 Bonnierpocket.

KYRIE

Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker

En känsla som om folkmassor drog genom gatorna

I blindhet och oro på väg till ett mirakel,

Medan jag osynligt förblir stående.

Som barnet somnar in med skräck

Lyssnade till hjärtat tunga steg.

Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen

Och mörkrets dörrar öppnar sig.

EPIGRAM

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.

Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar

och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

HAUIKUDIKTER

Ett par trollsländor

fasthakade i varann

svirrade förbi.

*

Närvaro av Gud.

I fågelsångens tunnel

öppnas en låst port.

*

Ekar och månen

Ljus och tysta stjärnbilder.

Det kalla havet.

Den senaste tiden har missförhållanden inom äldrevården skakat om oss. Ekonomiska vinstintressen verkar vara viktigare än välbehövlig omvårdnad. Detta är ju självklart inte acceptabelt! Det som den senaste tiden hamnat i fokus är riskkapitalbolagens upplägg att slippa betala skatt på verksamhetens överskott i Sverige.

Att slippa undan skatt i Sverige är självklart upprörande. Men det som är ännu mer upprörande är att de äldre inte får den omvårdnad de behöver samt att de anställda pressas, genom bl.a. bristande bemanning, otillräckliga resurser, att hamna i situationer där de riskerar sin egen hälsa.

Självklart anser jag att det är bra att strålkastarljusen nu riktas på de privata vårdgivarna och de så kallade riskkapitalbolagen. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att det inte brister hos alla privata vårdgivare samt att det förekommer bristande vård, dålig arbetsmiljö även hos kommunala vårdgivare.

Det skall även vara självklart att de som arbetar inom äldrevården skall ha sin frihet att säga ifrån när arbetsförhållanden är sådan att de äldres goda vård, deras säkerhet hotas.

Personalen skall inte riskera sitt jobb för att de säger ifrån när bristande vårdresurser gör deras arbete svårt att utföra! Sekretess på en arbetsplats skall inte vara skydd för att missköta vårduppdraget!

Sekretess är till för att skydda de vårdbehövande och inte en bristande arbetsgivare!

Mitt i alla dessa skandaler är det också viktigt att lyfta fram majoriteten av goda exempel av god omvårdnad!

Utan att jag känner er vill jag tacka er alla som arbetar inom vård och omsorg. Tack för att ni bryr er, fortsatt att göra det och låt ingen tysta er!

I måndags läste jag den, från första till sista sidan, och jag gillade vad jag läste. Jag gillade språket som var äkta, rakt såsom det talas bland killar som växer upp i en viss miljö. Självklart blev jag en aning förvånad för författaren och personen vars livsberättelse jag tog del av kommer från helt skilda världar.

Författaren är uppväxt i Solna och på Drottningholm, personen vars livsberättelse han återger är uppvuxen på Rosengård i Malmö. Författarens far var författare, lyriker och om jag inte missminner mig chefredaktör på DN. Medan bokens huvudperson kommer från en familj där pappan har stora alkoholproblem och mamman inte är främmande för att slå sina barn.

Det är en otrolig upplevelse att läsa en bok vars författare lyckas förena till synes två skilda världar. Det är kanske så att världarna, hur skilda de än verkar, alltid går att överbrygga om man bara ta sig tid, har tålamod och vilja, att lyssna på varandra och våga lära av varandra!

Att författaren David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimovic har funnit varandras respekt, trots att de kommer från skilda världar, är tydligt uppenbar när man läser boken, ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”. Jag läste ut boken på några dagar, det gick helt enkelt inte att lägga den ifrån sig.

Jag skulle tro att Zlatan Ibrahimovic är en person som väldigt många människor har väldigt många olika åsikter om. En del älskar Zlatan andra kan inte stå ut med honom. Efter att ha läst boken säger jag för min egen del, att jag respekterar Zlatan.

Varför, respekt? Helt enkelt för att han öppet vågar berätta sin livshistoria på ett sätt som jag inte direkt har läst tidigare. Då menar jag uppväxten på Rosengård i Malmö. En far som aldrig följer med på sin sons fotbollsträning men som plötslig en dag efter många, många år uppenbarar sig vid fotbollsplanen och sedan följer sin son så noggrant som en far någonsin kan göra. En skildring av en familj som inte är det enklaste att hålla ihop, som kan vara hård i sitt avståndstagande till varandra.

Respekt, helt enkelt för att Zlatan Ibrahimovic har klarat av att göra sin resa, trots många hinder på vägen. Föräldrar som vill att Zlatan skall uteslutas från laget, en sportchef som helt enkelt blåser sin adept för att stärka klubbens ekonomi.

Jag kan som alltid ha synpunkter på såväl mitt eget som andra människors beteende och min tanke är inte att recensera personen Zlatan Ibrahimovic. Men jag ser boken om hans liv som en utmaning för alla barn och ungdomar som får höra att de inte duger, att de inte passar in. Stå upp för er och våga visa att ingen kan trampa ner på er, ingen kan säga att ni inte duger!

Igår kväll när jag kom hem då satt mitt elvaåriga barnbarn Emil vid köksbordet och läste, nej slukade boken. Han visste inte att jag redan läst ut boken. När han fick veta det och att han fick ta med sig boken hem då lyste ögonen i honom.

Jag tror att boken kan vara en inspiration för honom att våga fortsätta vara den han är!

Visst handlar boken mycket om fotboll men den är utan tvekan en av de bästa nutida samhällsskildringarna som finns att få tag på. Så jag rekommenderar boken med det varmaste.

Jag brukar ha som vana att publicera kommentarer till min blogg även när kommentarerna är kritiska. Samtidigt väljer jag att hoppa över påståenden som jag tycker är kränkande. Vad som är kränkande är högst personligt vilket självklart kan innebära att avsikten absolut inte behöver ha varit kränkande.

På min blogg gällande en studie/inspirations resa till London/Sutton fick jag en reaktion där avsändaren helt enkelt menar att resan skedde på skattebetalarnas bekostnad. En sådan kommentar behöver man självklart inte uppleva som kränkande, man kan helt enkelt rycka på axlarna och låta det passera.

Men om jag nu låter det passera då godtar jag åsikten som allenarådande i och med att det är en åsikt som inte så sällan slängs ut i olika diskussioner. Politiker skor sig på skattebetalarnas bekostnad.

Jag kan förstå reaktioner när olika system medvetet eller omedvetet utnyttjas. Det är inte bara att jag förstår, jag tycker att det är helt rätt, att granska och självklart rikta skarp kritik när sådant förekommer särskilt om den som utnyttjar systemet är politiker.

Samtidigt vill jag inte och kan inte acceptera att politiker av ren slentrian betraktas som människor som ständigt utnyttjar samhället på ”skattebetalarnas bekostnad”.

Jag tycker absolut att man skall granska och ha kritiska synpunkter på politiker, inte utifrån förutfattade meningar, myter, utan utifrån ren fakta. En sådan granskning är absolut inte kränkande.

För en vecka sedan var vi en grupp från Folkpartiet liberalerna i Köpings kommun och besökte Liberaldemokrater i Sutton en förort till London.

Vi mottogs av Tope Graham och Ruth Dombey två eldsjälar med lång passionerad politisk erfarenhet, samt tydlig målmedveten politisk agenda, som har gett mycket goda resultat i Sutton. De två politikerna mottogs oss glatt vid Suttons järnvägsstation sen gällde det att i raskt tempo hänga med på en promenad genom Suttons centrum.

Det första som vi blev uppmärksammade på var det gröna huset. Ett hus som tidigare var ett hus som knappast förskönade omgivningen. Nu hade man rustat upp huset genom att göra det grönt i ordets djupaste bemärkelse med året runt växter och ett antal fågelholkar på fasaden. Tänk dig en liten skog på en husfasad. Minst sagt annorlunda men också inspirerande.

En av mina favoritbilder illustrerar en maskros som bryter genom asfalten. Det är för mig en symbol för överlevnad. Det är med all säkerhet inte det gröna huset i Suttons förtjänst att gatuvåldet i Sutton i det närmaste har försvunnit men det har säkert en viss positiv inverkan på människors vardag. Om inget annat så framkallade huset med dess fågelholkar ett varmt leende hos mig. Tänk vad ett varmt leende kan vara befriande när man annars haft en något motig dag.

Det var mycket intressant att se att det var rent och städat utan några klotter på väggarna. Anledningen till det var bland annat en målmedveten satsning på att hålla staden ren. Politikerna var praktiskt taget ständigt ute på gatorna och mötte sina väljare. Inte bara under valtider utan jämnt.

Ett annat mycket positivt intryck var när vi besökte Sutton Life Center, en mötesplats med bibliotek för alla åldrar där det även förekommer särskilda program för ungdomar. Här har kommunen investerat i ett upplevelsecentrum där skolbarnen får se och samtala om olika sociala koder på ex. gatan, tunnelbanan och i hemmet. Närmiljön och den globala miljöfrågan lyfts upp på ett sätt som verkligen berör och är lätt att förstå!

Min spontantana tanke efter besöket på Sutton Life center, är varför inte ha denna typ av centrum i varje kommun där alla åldrar på ett naturligt sätt kan mötas i stället för som det är nu. Äldre har sin plats i en lokal och ungdomar sin plats i någon annan lokal och nästan aldrig möts dessa två. Om man inte möts, hur skall man då kunna skapa förståelse för varandras livsvillkor?

Det finns mycket mer att berätta om Sutton, bland annat en minimal arbetslöshet bland ungdomar, ett bostadsområde med 100%-igt miljövänliga hus.

Hur som helst så är det nyttigt att lämna det invanda i Sverige och åka någon annanstans för att hämta intryck och lära sig något nytt! Och att lära sig något nytt fick jag verkligen göra i Sutton.

Förändringarnas vind blåser starkt bland partiledarna. Som det ser ut i dag kommer 5 partier ha bytt ledare till nästkommande val. Skall man lyssna på media så kan det mycket väl bli sex nya ledare.

Först vill jag gratulera Centern till valet av Annie Lööf som ny partiledare! Jag är övertygad om att det är ett bra val i och med att hon har ett överväldigande stöd i partiet! Något som en partiledare behöver ha när det blåser motvindar!

Den som just nu verkar vara mest ute i blåsväder i sitt eget parti är KD:s Göra Hägglund. KD:s opinionssiffror har i flera mätningar varit under 4 % spärren och då brukar kravet på ny partiledare komma som ett brev på posten.

Jag tillhör dem som uppskattar Göran Hägglund. Utan tvekan ser jag honom som en pragmatisk ledare, duktig debattör. Många av hans kritiker ser hans ledarskap som orsak till KD:s kräftgång. För egen del tror jag att det är kanske just Göran Hägglunds ledarskap, bredvid stödröster, som gör att KD överhuvudtaget är kvar i riksdagen.

Som kristen har jag många gånger fått frågan varför jag inte är med i KD. Svaret för mig har varit mycket enkel. Jag anser att det är bra att det finns kristna i alla demokratiska partier. Enligt min mening finns det inte något parti som i sig själv kan lägga beslag på att företräda de kristna värdegrunderna!

Som jag ser det så är KD:s största problem inte dess partiledare. Även om KD för fram familjepolitiken så har KD enligt min mening inte direkt en egen profil. Sen är det en problematik att en riksdagsledamot, Roland Utbult, som jag för övrigt högaktar, offentligt går ut och vill se Göran Hägglunds avgång. Ett parti som kommer i strid med sig själv har knappast några större chanser att överleva! Vilket förstås knappast skulle vara bra för Alliansen.

Jag skall egentligen inte ha någon åsikt om KD. Det är de som är med i partiet som skall lösa KD:s inre problem. Men nu är det gjort. Jag har haft en åsikt och som vanligt när jag skriver får var och en säga sitt.

För exakt tio år sedan hände det ingen, i sin vildaste fantasi, kunde föreställa sig. En stad i fred, människor utförande sina dagliga gärningar drabbas plötsligt av en fruktansvärd terrorattack.

Jag kan fortfarande tio år efter denna händelse inte hitta ord som kan beskriva det ofattbara, att människor i blint hämndsyfte bestämmer sig för, att straffa människor man aldrig tidigare varit i konflikt med, genom att utföra en terrorhandling som direkt och indirekt drabbade tusentals människor.

11 september 2001 sägs vara dagen som förändrade världen. Det sorgliga är att terrorhandlingar har funnits såväl innan som efter 11 september 2001. Det är bra och alldeles nödvändigt att vi hedrar deras minne som omkommit i terrordåd. Vad har vi lärt oss, vad är det vi lär oss av 11 september och alla andra terrorhandlingar?

Natten till idag greps fyra personer i Göteborg på sannolika skäl misstänka för förberedelse till terroristbrott. Vad det riktigt handlar om är ännu okänt. Genom att uttrycket sannolika skäl används utgår jag ifrån att något hotande verkligen var igång.  Om misstanken stämmer och dessa fyra personer förberedde en terrorhandling så kan vi med säkerhet säga att de inte har lärt sig något av 11 september.

Vad jag menar är det som vi alla känner till. Hat föder mer hat, hämnd föder mer hämnd, misstänksamhet föder mer misstänksamhet och är absolut det mest totalt meningslösa som finns i vår värld!

Jag vill idag tillsammans med miljontals människor världen runt hedra offren till 11 september 2001 men även offren för alla andra terrorhandlingar i världen.  Låt oss aldrig ge upp hoppet om att det goda alltid kommer att vara starka än det onda. Låt oss våga hoppas att hatet och hämnden trots allt kan ta slut och att alla krig i världen en gång för alla skall upphöra!

Det låter utopiskt men jag vill ändå hoppas på det! Vi ger inte upp och vi tappar inte modet!

Jag läste i Aftonbladet att skådespelaren Ulf Brunnberg vill starta en tv kanal för män. Aftonbladet citerar människor som man kallar för Tv-eliten, vilka sågar Ulf Brunnberg vid fotknölarna. Han kallas för ”extremt mossig”, ”dumjävel” och ”gammal farbror”.

Enligt Aftonbladet kallar Paolo Roberto, reaktionerna mot Ulf Brunnbergs idé för ren ”manshat.” Åter samma tidning citerar Gry Forsell som tycker att Ulf Brunnberg är ”en konservativ gammal surgubbe” men samtidigt tycker att Ulf Brunnberg skall testa det hela. ”Det är roligt att någon sticker ut och är provokativ.”

Det mest intressanta med Aftonbladets artikel är att det säger ingenting om hur Ulf Brunnberg har tänkt att manskanalen skall vara. Enligt min mening är det innehållet, vilka som skall arbeta där samt behovet av en sådan kanal, som är det intressanta.

Jag har svårt att tro att Ulf Brunnberg med manskanalen skulle mena att det är enbart män som skall arbeta där. Jag skulle tro att det handlar mera om att få en Tv-kanal som bättre speglar männens frågor, situation, än de nuvarande kanalerna.

Förslag om förändringar bottnar i regel i någon form av missnöje. I stället för att såga ett förslag borde man lyssna på det utan att i förväg värdera och döma ut det. Samtidigt som man lyssnar på Ulf Brunnbergs idé bör de befintliga TV-kanalerna ställa sig frågan vilka målgrupper de har och hur de möter deras behov, oavsett om det handlar om män, kvinnor eller barn.

Yttrandefriheten gäller alla även dem vars åsikter en viss ”elit” inte anser passa in. Det intressanta för mig är inte vad ”eliten” tycker utan vad TV-tittarna i allmänhet tycker om Ulf Brunnbergs idé.

Alla som arbetar med media, så även alla vi som arbetar i idéburna rörelser, borde vara medvetna om att det är lätt hänt att fastna i en tunnel, bli så upptagen av sina egna frågor som man har sysslat med i åratal att det är lätt att glömma bort verkligheten långt utöver det man själv sysslar med!

Om Ulf Brunnbergs idé skall genomföras eller inte, det tar jag i dagsläget inte ställning till på grund av att jag inte har den blekaste aning om hur denna manskanal är tänkt och om det verkligen skulle finnas behov av den! Jag tycker att det är mycket bra att Ulf Brunnberg rör om i sandlådan och skapar debatt!

Vad tycker du?

Den som läser min blogg har kunnat se att jag har haft ett uppehåll i skrivandet. Jag behöver inte fundera länge för att komma på vad det beror på. Det beror inte på lathet. Det beror inte på att jag har planerat ett uppehåll. Snarare tvärtom. Jag tänkte komma igång efter semestern, men så blev det inte.

Orsaken är enkel. Jag har helt enkelt varit tom i huvudet. Det är farligt att skriva så här för då får kanske de som tycker att jag inte har så mycket att komma med ”vatten på sin kvarn”.

Men det är faktiskt så det har varit. Jag har helt enkelt inte direkt kommit på vad jag skall skriva. Det är sannerligen inte så att det inte har funnit saker och ting att kommentera.

Börsnedgång är utan tvekan tacksamt att kommentera. Jag skulle kunnat utveckla min uppfattning om börsmäklarnas nervositet och småspararnas rädsla att förlora.

Vädret, det ständiga regnandet är också ett outtömbart ämne.  Här hemma har det varit så blött att det knappast har gått att klippa gräset som bara växt högre och högre.

Muammar Gadaffi och hans söner, skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om, men det vore helt enkelt slöseri med ord. Gadaffi och hans söner är typexempel på människor som pratar och pratar utan att lyssna på någon annan. De har rätt och alla andra har fel. Skulle jag ha möjlighet att tala med Gadaffi och hans söner skulle jag, outröttligt upprepa, minut efter minut: Ge dig Gadaffi, sluta fördärva, förstöra, bränna ner dem du påstår älska!

Stefan Liv. Plötslig är inte mitt huvud tomt längre. Jag skulle inte vilja skriva om honom! Jag skulle så gärna vilja att han inte var på det där flygplanet med en pilot som enligt uppgift aldrig tidigare flugit den av EU utdömda flygplanstypen.   Jag är inte särskilt hockey intresserad. Men som gammal Jönköpings bo, hejar jag på HV71 och självklart Tre Kronor. Under många år har Stefan Liv varit en dominerande spelare i dessa lag. När olycksbudet kom blev mitt hjärta verkligen ledset och ändå kände jag inte Stefan Liv personligen.  Mina tankar finns hos Stefan Liv och hans familj. Tack Stefan!

När Rysslands president Medvedev, lovar att de ryska flygbolagen skall granskas blir jag en aning bestört och mitt huvud fylls av tankar till bristningsgränsen. Varför? Helt enkelt för att de ryska flygbolagens dåliga standard har varit känt i årtionden utan att något radikalt har hänt. Men nu när ett helt hockeylag utplånats då är det dags att agera.

Det enda trovärdiga i en sådan situation, skulle enligt min mening vara, ett totalt stopp för alla de flygbolag i Ryssland som är kända för att brista i säkerhet. Enligt min mening finns ingen annan väg att skapa trovärdighet.  Flygbolag med flygplan, där bland annat stolarna inte är fastskruvade, där passagerare kan rökande promenera i gången, där bagage kan ligga hur som helst,  skall inte vara tillåtna!

Låt mig återkomma till början av denna blogg. Att vara tom i huvudet kan ett tag vara rätt så befriande, det är kanske till och med nödvändigt för att gå ner i varv, fyllas av långsamhetens lov och få inspiration till fortsatt bloggande!

Häromdagen var jag på apoteket för att inhandla Bifolac som innehåller mjölksyrabakterier. Mjölksyrabakterier är alltid bra att ha med sig när man är på semester. Ett rör Bifolac innehåller 30 tabletter och kostar 56 kronor.  I alla fall kostade det för några månader sedan.

Denna gång var priset 96 kronor. Till och med Apotekspersonalen själv reagerade och fick dubbelkolla så att det inte har blivit något fel. Jag lät bli att köpa. En prisökning med 40 kronor på några månader var alldeles för häftig.

Dagen efter gick jag till ett annat Apotek, där kostade exakt samma vara, exakt samma tillverkare, 76 kronor.

Jag har utan tvekan varit positivt inställd till statens försäljning av Apoteksbolaget med följd av nya aktörer på marknaden. Idag är jag högst tveksam till om det var så bra.

Min tveksamhet baserar jag inte i första hand på att Bifolac priset och så även andra priser har väsentligt ökat. Utan min tveksamhet baseras i huvudsak på att det kan vara svårt att få fram mediciner som är utskrivna på recept och att alla apotek inte har tillräckligt med receptarier.

Träffade häromdagen en vän som fick ta sig från det ena apoteket till det andra för att få tag i receptutskriven medicin som inte fanns inne på apoteket. Min vän är sannerligen inte ensam om det. Det tillhör mer vanligheterna än ovanligheterna att man får avhämta sin medicin en eller två dagar efter. Detta är en väsentlig försämring jämfört med tidigare och jag tror att apotekspersonalen själv lider av det. För i alla fall i det apotek där jag brukar handla är personalen den allra bästa!

Kan det vara så att vi idag har alldeles för många aktörer på en marknad som trots allt inte är större än när Apoteket var i statens ägo? Kan det vara så att leverantörerna till Apoteken är detsamma som tidigare och att deras logistik helt enkelt inte räcker till? Kan det vara så att kravet på vinstökningar inte motsvarar ökningen av kundunderlaget?

Jag hoppas att det snarast kommer ett opartisk allsidig utvärdering av försäljningen av Apoteksbolaget, vad det är som fungerar bättre och vad det är som fungerar sämre. Har du synpunkter på Apoteket är jag tacksam om Du delar med dig!

Jag älskar fotboll och har alltid gjort det. Minns min uppväxt stora ungerska fotbollsspelare som Puskás, Kocsis, Hidegkuti, Sándor (Csikar) men även fotbollsspelare som Pelle, Eusebio. Jag kommer ihåg hur vi spelade så kallad knapp fotboll med varandra, levde oss in i matcherna och längtade efter att få gå på en match.

När jag väl fick gå på en match var stämningen hög. Vi hejade på våra lag, var lite skämtsamt elaka med ord till varandra. Men när matchen var över var vi bästa vänner igen.

Att en match skulle avbrytas på grund av någon från åskådarläktaren skulle ge sig in på plan, kasta in föremål som skulle kunna skada någon, känner jag inte till. Möjligt att det förekom men det är inget jag vet om.

Idag avbröts matchen mellan Malmö FF och Djurgården bara efter 10 minuter på grund av att domaren inte kunde garantera säkerheten på planen efter att ett antal knallskott har kastats in. Detta var tredje gången denna säsong som en match avbröts.

Jag brukar inte ha svårt att förstå när människor uttrycker sina känslor och tankar. Men denna gång är jag totalt oförstående. Hur kommer det sig att man åker på en fotbollsmatch, betalar dyrt för att gå in på matcharenan, inte för att se matchen, känna spänningen, leva med spänningen, heja på sitt lag, utan helt enkelt bara för att förstöra!

Vem har lust att gå på en match och riskera sin egen hälsa? Vem har lust att betala inträde och sen riskera att gå hem innan matchen blir färdigspelad på grund av den blir avbruten? Vem har lust att ta med sig sina barn eller barnbarn på en match där risken är förhöjd att inte fotbollen utan läktarvåldet hamnar i centrum?

Klubbarna, polisen, Svenska fotbollsförbundet verkar stå maktlösa inför dessa problem. Det kanske är dags att städa ordentligt på arenorna och inte släppa in några som uppenbart har alkohol eller andra droger i kroppen.

Låt fotbollen bli en sport som skapar glädje och sammanhållning. Låt oss få uppleva vår frustration och glädje utan att kränka, skada eller beröva glädjen från andra. Låt fotbollsspelarna, domarna, övriga funktioner utöva sitt arbete utan risk för att någon kommer till fysisk eller psykisk skada! Låt fotbollen bli en fest för hela familjen utan risk för att hamna i bråk eller bevittna bråk!

Ni som vill avreagera er ilska, fixa ett väl madrasserat rum att skrika i och en boxningsboll att slå på! Så länge ni inte kan acceptera att det andra laget tar initiativet, leder, är bättre och vinner, stanna då hemma och se det hela på er egen TV. Skulle ni då få för er att kasta knallskott eller gå lös på er egen TV så skadar ni bara er själva och ingen annan. Men även det tycker jag är sorgligt!

Jag tillhör dem som inte har glömt bort Ragnar Jändel – arbetardiktaren från Blekinge. Det finns särskilt en dikt som jag gärna återvänder till. Den dikten är: ”Kallelse”. Läs den gärna i lugn och ro.

Jag var född till predikare, till att bära facklor för mänskligheten,

jag hade hört det djupaste eländets gråt, jag hade det brinnande gossehjärtat,

den enda eld som brann i den förtvivlat karga bygden,

hjärtat, som hungrade efter stora dåd och gärningar,

drakdödarens, martyrens.

När mor grät i förtvivlan, när far satt ensam vid brännvinsflaskan och grät,

när bönderna låg fulla efter vägarna,

när den gudfruktige fjärdingsmannen utmätte kon för skuld –

då kände jag det så underbart:

detta skall du hjälpa,

denna värld skall du omskapa.

Jag sprang som galen genom den brinnande ljungen

och om natten, när jag höll på att somna,

kom Jesus, frälsaren, mörk och skön,

och fäste en vild törnrosblomma på bröstet

på min trasiga skjorta.

Vi lever i dag i en värld där alltfler människor blir fattiga, där alltfler människor hamnar utanför samhällens trygghetssystem. Under min semester har jag mött fler hemlösa, flera som försöker försörja sig genom tiggeri än tidigare.

Missnöjda röster hörs lite här och där. De som inte känner till att jag själv är fritidspolitiker, har inte så svårt att svärta ner politiker. I de sammanhangen kan jag vara väldig tydlig med att jag själv är fritidspolitiker och att jag helt och hållet tror på demokratin!

Det jag längtar efter idag är en politisk förnyelse genom att flera människor än tidigare väljer att ansluta sig till de demokratiska politiska partierna för att engagera sig i politikens utformning!

Idag är det lätt att på nätet hitta varje partis ideologiska kärna, politiska riktlinje. Läs den och välj vilket parti som står dig närmast. Börja engagera dig nu så att du nästa gång när det är val kan hamna på valbar plats just i det parti som står allra närmast dig!

För egen del tycker jag att man också kan ta kontakt med de olika lokalavdelningarna och be om att få besöka ett möte, ställa sina frågor så att man lär känna det parti som man vill engagera sig i!

32 åringen som har erkänt attentat och massmord i Norge sägs vara en kristen fundamentalist. Jag har medvetet valt att inte skriva ut hans namn. Anledningen är att han ser sitt dåd som marknadsföring. Ju mer hans namn syns, ju mer det skrivs om honom desto mer verkar han vara tillfreds. Självklart skall hans namn nämnas och hans gärningar beskrivas. Men jag väljer att förbigå hans namn med tystnad men sätta ljus på hans vidriga gärningar.

Jag har i många år och ännu mera nu varit och är fullständigt trött på alla personer som i olika sammanhang i kristendomens eller annan religions namn har gjort och gör destruktiva handlingar. För mig framstår dessa personer som rädda, fega individer som gärna skrämmer andra och som inte tolerar andra människor tankar, känslor och uppfattningar.

Jesu budskap är tydlig: ”Ni skall älska varandra” och det är kristendomens innersta väsen. Kärleken planerar inte att ta livet av någon, döda någon. Kärleken skadar inte, den är inte hämndlysten, den är uthållig och tålmodig! Kärleken njuter inte av andras lidanden.

Jag förmodar att 32–åringens stora brist inte bara är brist på empati och kärlek till sina medmänniskor utan även brist på kärlek till sig själv. Att sen tro sig rättfäridga sina handlingar genom att skriva en 1500 sidor lång så kallat manifest, är inget annat än att hjärntvätta sig själv, lura sig själv!

För egen del fortsätter jag att tro på den utgivande kärleken, en kärlek som älskar omotiverat som ger hopp om framtiden och som även kan hjälpa mig att varje dag tydligt och klart säga ifrån och gå i kamp mot all form av fanatism och ondska!

Vi fortsätter att ha våra ljus tända!

Varje gång någon form av terrordåd händer känner jag mig alldeles tom. Fast det är inte helt sant för i tomheten finns sorgsenheten och ilskan!

Det som just nu på morgonen är känt från Norge är att det är minst 80 personer som blev dödade på sommarlägret på Utöya och 7 personer i attentatet i Oslo där 90 personer är skadade. Jag är rädd att när denna blogg har lästs så har antalet omkomna ytterligare har ökat.

 Allt detta skall ha utförts av en man på 32 år som tillhör en högerextremistisk grupp.

Jag har väldigt svårt att tro att en person ensam har planerat och organiserat en sådan här förödelse utan att någon/några andra har känt till det och på sitt sätt stött detta. Finns det flera bakom dessa dåd hoppas jag innerligt att de kryper fram ur sitt fega gömställe och bidrar till att förklara vad det är som ligger bakom en sådan enorm ofattbar ondska!

Jag har under årens lopp lärt mig att frågor inte alltid blir besvarade. Det lilla ordet varför blir ofta omgivet av antaganden och spekulationer som är svåra att bevisa, inte så sällan på grund av att den/de som vet svaret  inte är villiga att ge hela svaret!

Det som gäller nu är att vi helt och hållet visar vår solidaritet med det norska folket. Ta kontakt och sänd så många hälsningar du kan till människor du känner i Norge. Gör det som du känner är dig allra närmast för att uttrycka din sorg och din kärlek till de drabbades anhöriga.

Samtidigt med detta är det som jag ser det viktiga, att vi står upp mot all form av extremism och inte längre nonchalerar det som tillfälligt uppkomna strömningar.

När ilskan omsätts i kärlek då blir den konstruktiv utan att skada någon. Våld har aldrig löst något och kommer aldrig att lösa något. Kärleken till livet kan ge oss modet att i ett tidigt stadium se vart människors tankar, ord och handlingar kan föra dem så att vi, genom att bry oss om mera, kan medverka till förändring av det som annars kan utvecklats till att bli destruktivt.

Just nu är min sorg och ilska, tårar. Här på hotellet där vi är på semester är nu ständigt två ljus tända. Jag får påminna mig själv om en rad i en dikt jag skrev för länge sedan.

Även i det mörkaste mörkret kan du tända ett ljus och hitta vägen ut.

Nu gäller det mer än någonsin att aldrig ge upp tron på att kärleken trots allt är starkare än hatet, att det goda trots allt är starkare än det onda. Jag vill tro att vi inte är en utan miljarder av människor fler än alla extremister tillsammans! Glöm inte bort det!

Igår kväll förlorade Damernas fotbollslag mot det japanska laget. Ett tag tyckte jag mig höra Sven Jerrings röst: ”Japaner, Japaner, överallt Japaner”. ” Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner… japaner som hoppar, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon.”  Den gången gällde det Berlin OS och herrarnas match mot Japan som Japan vann med 3:2.

På den tiden var nog knappast damfotbollen påtänkt. Jag skall ärligt säga att jag som älskar fotboll har inte varit så särskilt förtjust i damfotboll. Årets VM i damfotboll har enligt min mening bjudit på bra fotboll och min inställning har ändrat sig från ointresserad till högst intresserad. Det enda som jag hittills har ifrågasatt är standarden på domarna. Nu är ju domare alltid lätta att kritisera. Men vad skall man säga om en domare som inte blåser straff när en spelare till och med håller i bollen i flera sekunder innan hon släpper den?!

Efter gårdagens förlust fick damlandslaget särskilt målvakten Hedvig Lindahl och tränaren Tomas Dennerby utstå mycket hård kritik. Det är självklart att man får utdela kritik. Men tänk efter ett lag består av 11 personer på plan och de är inte ensamma där utan har 11 motståndare. Just denna dag var Japan ett bättre lag.

De som nu kritiserar Hedvig Lindahl och tycker att hon skall ersättas av en annan målvakt i bronsmatchen de glömmer bort att hennes räddningar, i tidigare matcher, högst bidragit till att Sverige mot all förmodan faktiskt har kommit ända till semifinal och nu kommer att spela om bronset!

Tränaren Tomas Dennerby har för några dagar sedan höjts närmast till skyarna för att nu sågas vid fotknölarna. Det måste väl i all sin dar finnas någon balans hos dem som så väl vet hur fotboll skall spelas, hur taktik skall läggas upp. Ställ er själva på plan i en VM match så får vi se hur det går, hur många minuter benen bär.

För egen del tycker jag att årets upplaga av Damlandslaget i fotboll har gjort jättebra ifrån sig och jag är av någon anledning övertygad om att de kommer ta hem bronset till Sverige och jag hoppas att Hedvig Lindahl trots allt får fortsatt förtroende i målet! Skulle de inte ta hem bronset så tycker jag ändå att de skall hyllas för en väl genomförd VM-turnering!