I torsdags sjöng 40 000 människor på ett torg i Oslo den nu 93-årige amerikanska protestsångaren Pete Seegers visa Barn av regnbågen i tolkning av Lillebjörn Nilsson. Detta var en manifestation mot Anders Breivik som anser att denna sång har indoktrinerat generationer av skolungdomar. Sången sjöngs på ytterligare 20-platser i Norge.

 

Som en tydlig solidaritet med Norges folk väljer jag idag att i min blogg förmedla den norska texten till denna sång. På svenska lyder en av dessa verser så här:

 

”Men säg det till alla barn, och säg det till var far och mor: detta är vår sista chans till att dela ett hopp och en jord. Tillsammans skall vi leva var syster och var bror, små barn av regnbågen och en (frodig) jord.”

 

Barn av regnbuen

 

En himmel full av stjerner,

blått hav så langt du ser,

en jord der blomster gror,

kan du ønske mer?

 

Sammen skal vi leve

hver søster og hver bror,

små barn av regnbuen

og en frodig jord.

 

Noen tror det ikke nytter,

andre kaster tiden bort med prat,

noen tror visst vi kan leve

av plast og syntetisk mat,

 

(og) noen stjeler fra de unge

som blir sendt ut for å slåss,

noen stjeler fra de mange

som kommer etter oss.

 

En himmel full av stjerner,

blått hav så langt du ser,

en jord der blomster gror,

kan du ønske mer?

 

Sammen skal vi leve

hver søster og hver bror,

små barn av regnbuen

og en frodig jord.

 

Men si det til alle barna,

og si det til hver far og mor:

dette er vår siste sjanse

til å dele et håp og en jord.

 

En himmel full av stjerner,

blått hav så langt du ser,

en jord der blomster gror,

kan du ønske mer?

 

Sammen skal vi leve

hver søster og hver bror,

små barn av regnbuen

og en frodig jord.

 

 

För nio månader sedan hände det ofattbara, oacceptabla i Utöya i Norge. En man genomförde en hänsynslös attack på människor utan någon som helst förvarning och koppling till de människor han attackerade, avrättade eller skadade.

 

Nu har rättegången pågått en vecka och Anders Breivik har fått en framträdande plats i praktiskt taget alla medier. Jag tycker det är självklart att det rapporteras från rättegången samtidigt anser jag inte det vara lika självklart att denna person skall få så stort utrymme i medierna som han hittills har fått.

 

En återkommande fråga har varit huruvida Anders Breivik är sjuk eller frisk. Jag har aldrig träffat honom så jag skall egentligen inte uttala mig om denna fråga. Jag kan ändå inte låta blir att tycka till.

 

Han har i olika reportage beskrivits som en människa utan känslor. För egen del fäste jag mig vid ett svar av Breivik där ha säger följande: ”Om jag skulle försöka förstå det lidandet hade jag inte klarat av att sitta här i dag. Jag hade inte klarat av att leva. Jag kommer inte att försöka ta in det”.

 

Vad denna man har gjort under sin kallblodiga massaker och vad han nu gör i rätten är att han fullständigt stänger av sina känslor och uppenbart handlar utifrån en hemmasnickrad fascistisk ideologi och hat. Det är inte en sjukdom det är ondska!

 

Jag tror att vi har svårt att hantera att någon människa kan vara så ond att vi inte kan hitta något gott i honom. Vi vill då helst se den människa som sjuk. För egen del tror jag att i Andes Breiviks handlingar har vi sett ondskans ansikte grina emot oss, kraftigt obarmhärtigt och fullständigt oacceptabelt!

 

Under de närmaste veckornas rapportering från rättegången, hoppas jag att media- utrymmet för Breivik krymper. Att vi samtidig, utan bortförklaring, vågar känna igen ondskans ansikte och att vi aldrig någonsin låter ondskan få sista ordet!

För rätt många år sedan gick jag med i ett demonstrationstionståg på mellan 15000-20000 människor i Köping som protesterade mot ett förslag att BB i Köpings skulle läggas ner.

 

Trots massiv protest lades BB ner.  Jag var emot den nedläggningen men landstingspolitikerna lyssnade inte på oss, inte ens mitt eget parti Folkpartiet hade något emot att BB:n flyttades till Västerås.

 

Västmanlands sjukhus Köping har överlevt den nedläggningen. Idag går landstinget i Västmanland med rejält underskott. Det diskuteras vad som skall göras för att stoppa underskottet. Vad som diskuteras bakom stängda dörrar har inte läckt ut. Men oron för att Västmanlands sjukhus i Köping skall mista sin akutmottagning är stor.

 

Jag är glad över att kommunstyrelsen i Köpings kommun klart och tydligt har visat att vi är emot en sådan åtgärd. Att lägga ner akutmottagningen vid Västmanlands sjukhus i Köping är som moderaten Ola Saaw har uttryckt det en krigshandling.

 

Att lägga ner akutmottagningen vid Västmanlands sjukhus i Köping är enligt min mening inget annat än en dödsstöt för lasarettet. Det är något som enligt min mening är helt enkelt oacceptabelt. Möjligtvis sparar landstinget på kort sikt men på lång sikt blir det inget annat än en förlust och då tänker jag inte i första hand på pengar utan på det viktigaste som finns, människoliv.

 

Västmanlands sjukhus i Köping är framstående i medicinsk vård med erkänt bra läkare, personal! Jag anser att landstigstyrelsen snarast möjligt skall deklarera att akutmottagningen vid lasarettet i Köping inte skall röras utan istället skall det satsas på fortsatt kompetens-utveckling som även i framtiden kan garantera att läkarna och övrig personal stannar i Köping.

 

Nu finns det människor som reagerar på att vi innan något beslut har fattats kämpar för Västmanlands sjukhus i Köping. För egen del tycker jag att vi skall kämpa ännu tydligare. Starta gärna namninsamlingar i Västra Mälardalen för bevarandet av akutmottagningen vid Västmanlands sjukhus i Köping. För egen deltar jag gärna utan tvekan i en demonstration där vi visar att vi menar allvar.

 

När landstingspolitikerna väl har fattat ett beslut tror jag att det är mycket svårt, hart när omöjligt att ändra på det. Därför skall vi låta våra röster bli hörda nu!

 

Personalen har gjort det, Kommunstyrelsen i Köping har gjort det. Var också du med, starta protestlistor på din arbetsplats i ditt grannskap och adressera det till landstingsstyrelsen i Västmanland.

 

Jag ser även gärna att företagen i Västra Mälardalen uttrycker sina åsikter i denna fråga.

 

Jag förstår att landstinget i Västmanland behöver spara pengar och att även Västmanlands sjukhus i Köping skall dra sitt strå till stacken.  Hur det skall gå till har säkert personalen på Västmanlands sjukhus i Köping goda idéer kring, lyssna på dem som kan och förstår sin verksamhet bäst!

 

Men rör inte akutmottagningen vid Västmanlands sjukhus i Köping!!!

Sten Tolgfors är allt annat än ynklig och vek!

 

Det var nu ett par månader sedan som jag skrev. Anledningen har varit att det helt enkelt har varit så mycket annat att jag tillfälligt prioriterat bort bloggningen.

 

Det mesta av min fritid har gått åt att regissera Arsenik och Gamla spetsar, en kriminalfars av Joseph Kesselring som framfördes under mars månad på Hagateatern i Köping.

 

Jag ska villigt erkänna att det flera gånger har kliat i skrivarfingrarna. Alltifrån diskussionen om pensionärsåldern som enligt statsministern Fredrik Reinfeldt skulle kunna tänkas bli först vid 75-års åldern till Sten Tolgfors plötsliga avgång.

 

Om pensionsåldern kan jag bara säga att det måste ändå varje individ få välja och bestämma själv. Detta är nog inte något nytt. Redan nu finns det människor som arbetar fast de har fyllt 70-år.

 

När jag började min första tjänst som pastor i Kinna Missionsförsamling så var ungdomspastorn i Borås Missionsförsamling 80-år gammal.

 

Sten Tolgfors avgång kom plötsligt men ändå inte helt oväntat. Vi får inte glömma port att även ministrar är människor med känslor. Jag tar idag inte ställning till huruvida Sten Tolgfors har gjort rätt eller fel för där är min kunskap i frågan helt begränsad. Vad som är sanning, vad som är mörkläggning, det får de utredningar som nu är i gång och skall komma igång bland annat genom Konstitutionsutskottet visa.

 

Men en sak kan jag ta ställning till och det är att jag har full respekt för att Sten Tolgfors väljer sin familj framför att fortsätta som försvarsminister. Aftonbladets Lena Mellin gör mig djupt besviken när hon kallar Sten Tolgfors förklaring, att han väljer att avgå som försvarsminister, för ynklig och vek. Det minsta jag förväntar mig är att en erfaren journalist  skall kunna skilja på vad hon skall granska och ha synpunkter på och vad hon helt enkelt får acceptera som uttryck för privatlivet.

 

Vad jag menar är att det är självklart att Saudiaffären skall granskas, lika självklart tycker jag att oavsett om man är minister eller inte så har man rätt till privatliv och har rätt till respekt för sina framförda skäl utan att för den skull kallas för ynklig och vek!

 

När Sten Tolgfors väljer sin två åriga son framför att vara försvarsminister tycker jag att han är allt annat än ynklig och vek!

Vi har snart årets första månad bakom oss. Det är dags för mig att börja blogga igen efter en dryg månads uppehåll.


Jag har inte avlagt några nyårslöften. Det är något som jag för länge sedan har slutat med. Att ge löften som jag sen inte håller året ut är inte särskilt meningsfullt.


Istället för löfte så har jag bestämt mig för att regelbundet börja träna. Just det tror jag är ett ganska vanligt nyårslöfte, ändå ser jag inte det som ett löfte. Helt enkelt för att jag vet att jag tidigare har haft träning som något jag tänkt genomföra men helt enkelt inte mäktat med.


Så fort jag har känt att det gjort ont i någon muskel så har jag mer eller mindre gett upp. Men denna gång har jag bestämt mig för hälsans skull, för min egen skull. Jag skall enbart tävla mot mig själv och ingen annan.
När man tänker efter och det behöver man inte göra särskilt länge, så är det nya året inget annat än en fortsättning på det år som har gått. Samtidigt inbjuder ett nytt årtal till något slags ny start och det är nog det vi tar vara på när vi på nytt bestämmer oss för något vi skall genomföra.


I politiken har två partier tagit en rejäl nystart. Jonas Sjöstedt helt enligt förväntningarna blivit ny ledare för Västerpartiet. Stefan Löfven har plötsligt och oväntat tagit över ledarskapet för Socialdemokraterna efter Håkan Juholt som hastigt men inte helt oväntat fick stiga av.


Även om dessa två ledare är nya så kommer deras politik i grunden vara densamma som deras företrädare har drivit fast med den väsentliga skillnaden att varje person har sin egen betoning av det fastslagna partiprogrammet samt en egen karisma att förmedla det med.


Igår på eftermiddag följde jag genom webben Kristdemokraternas debatt gällandet valet till ordförande inom KD. Det var intressant att höra hur flera ombud pläderade för utmanaren den snart 65-åriga Mats Odell som KD:s framtidsman. Min reflexion är tudelad. Delvis tycker jag att det är bra att en 65-åring anses vara en framtidsman samtidigt undrar om inte just det är en av KD:s största problem.  Var finns de yngre inom KD?


Den frågan gäller förstås inte bara KD. För demokratins skull är det otroligt viktigt att de politiska partiernas medlemstal får öka och förnyas. Vi behöver alla åldrar i politiken men om vi inte kan få yngre att ta ansvar i och för politiken då har vi ett riktigt stort demokratiskt problem framför oss.

”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är 'jag'. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.”  Orden är Tomas Tranströmers. Nobelpristagaren i Litteratur 2011 har ett språk som är otroligt innehållsrikt och vackert.

 

När jag läser Tranströmers dikter (det är något jag började med alldeles nyss) både förstår jag och inte förstår samtidigt.

 

Det tycker jag är bra, såtillvida att det jag inte på en gång förstår får mig att tänka efter. En process sätts igång som vida överträffar den korta stund som det tar att läsa ett ord, en mening. Det är i det som en författares storhet ligger i.

 

Att skriva eller säga ord som vi snabbt tar in har ibland en förmåga att lika snabbt försvinna. Ord som så att säga blir havande inom oss sätter igång en process som kan bli riktigt välgörande.

 

Tomas Tranströmers diktning berör de existentiella eviga frågornas djup. Här nedan följer några dikter som finns i boken: Tomas Tranströmer Samlade Dikter 1954-1996 Bonnierpocket.

 

KYRIE

 

Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker

En känsla som om folkmassor drog genom gatorna

I blindhet och oro på väg till ett mirakel,

Medan jag osynligt förblir stående.

 

Som barnet somnar in med skräck

Lyssnade till hjärtat tunga steg.

Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen

Och mörkrets dörrar öppnar sig.

 

 

 

EPIGRAM

 

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.

Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar

och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

 

 

HAUIKUDIKTER

Ett par trollsländor

fasthakade i varann

svirrade förbi.

*

Närvaro av Gud.

I fågelsångens tunnel

öppnas en låst port.

*

Ekar och månen

Ljus och tysta stjärnbilder.

Det kalla havet.

Den senaste tiden har missförhållanden inom äldrevården skakat om oss. Ekonomiska vinstintressen verkar vara viktigare än välbehövlig omvårdnad. Detta är ju självklart inte acceptabelt! Det som den senaste tiden hamnat i fokus är riskkapitalbolagens upplägg att slippa betala skatt på verksamhetens överskott i Sverige.

 

Att slippa undan skatt i Sverige är självklart upprörande. Men det som är ännu mer upprörande är att de äldre inte får den omvårdnad de behöver samt att de anställda pressas, genom bl.a. bristande bemanning, otillräckliga resurser, att hamna i situationer där de riskerar sin egen hälsa.

 

Självklart anser jag att det är bra att strålkastarljusen nu riktas på de privata vårdgivarna och de så kallade riskkapitalbolagen. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att det inte brister hos alla privata vårdgivare samt att det förekommer bristande vård, dålig arbetsmiljö även hos kommunala vårdgivare.

 

Det skall även vara självklart att de som arbetar inom äldrevården skall ha sin frihet att säga ifrån när arbetsförhållanden är sådan att de äldres goda vård, deras säkerhet hotas.

 

Personalen skall inte riskera sitt jobb för att de säger ifrån när bristande vårdresurser gör deras arbete svårt att utföra! Sekretess på en arbetsplats skall inte vara skydd för att missköta vårduppdraget!

 

Sekretess är till för att skydda de vårdbehövande och inte en bristande arbetsgivare!

 

Mitt i alla dessa skandaler är det också viktigt att lyfta fram majoriteten av goda exempel av god omvårdnad!

 

Utan att jag känner er vill jag tacka er alla som arbetar inom vård och omsorg. Tack för att ni bryr er, fortsatt att göra det och låt ingen tysta er!

 

I måndags läste jag den, från första till sista sidan, och jag gillade vad jag läste. Jag gillade språket som var äkta, rakt såsom det talas bland killar som växer upp i en viss miljö. Självklart blev jag en aning förvånad för författaren och personen vars livsberättelse jag tog del av kommer från helt skilda världar.

 

Författaren är uppväxt i Solna och på Drottningholm, personen vars livsberättelse han återger är uppvuxen på Rosengård i Malmö. Författarens far var författare, lyriker och om jag inte missminner mig chefredaktör på DN. Medan bokens huvudperson kommer från en familj där pappan har stora alkoholproblem och mamman inte är främmande för att slå sina barn.

 

Det är en otrolig upplevelse att läsa en bok vars författare lyckas förena till synes två skilda världar. Det är kanske så att världarna, hur skilda de än verkar, alltid går att överbrygga om man bara ta sig tid, har tålamod och vilja, att lyssna på varandra och våga lära av varandra!

 

Att författaren David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimovic har funnit varandras respekt, trots att de kommer från skilda världar, är tydligt uppenbar när man läser boken, ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”. Jag läste ut boken på några dagar, det gick helt enkelt inte att lägga den ifrån sig.

 

Jag skulle tro att Zlatan Ibrahimovic är en person som väldigt många människor har väldigt många olika åsikter om. En del älskar Zlatan andra kan inte stå ut med honom. Efter att ha läst boken säger jag för min egen del, att jag respekterar Zlatan.

 

Varför, respekt? Helt enkelt för att han öppet vågar berätta sin livshistoria på ett sätt som jag inte direkt har läst tidigare. Då menar jag uppväxten på Rosengård i Malmö. En far som aldrig följer med på sin sons fotbollsträning men som plötslig en dag efter många, många år uppenbarar sig vid fotbollsplanen och sedan följer sin son så noggrant som en far någonsin kan göra. En skildring av en familj som inte är det enklaste att hålla ihop, som kan vara hård i sitt avståndstagande till varandra.

 

Respekt, helt enkelt för att Zlatan Ibrahimovic har klarat av att göra sin resa, trots många hinder på vägen. Föräldrar som vill att Zlatan skall uteslutas från laget, en sportchef som helt enkelt blåser sin adept för att stärka klubbens ekonomi.

 

Jag kan som alltid ha synpunkter på såväl mitt eget som andra människors beteende och min tanke är inte att recensera personen Zlatan Ibrahimovic. Men jag ser boken om hans liv som en utmaning för alla barn och ungdomar som får höra att de inte duger, att de inte passar in. Stå upp för er och våga visa att ingen kan trampa ner på er, ingen kan säga att ni inte duger!

 

Igår kväll när jag kom hem då satt mitt elvaåriga barnbarn Emil vid köksbordet och läste, nej slukade boken. Han visste inte att jag redan läst ut boken. När han fick veta det och att han fick ta med sig boken hem då lyste ögonen i honom.

 

Jag tror att boken kan vara en inspiration för honom att våga fortsätta vara den han är!

 

Visst handlar boken mycket om fotboll men den är utan tvekan en av de bästa nutida samhällsskildringarna som finns att få tag på. Så jag rekommenderar boken med det varmaste.

Jag brukar ha som vana att publicera kommentarer till min blogg även när kommentarerna är kritiska. Samtidigt väljer jag att hoppa över påståenden som jag tycker är kränkande. Vad som är kränkande är högst personligt vilket självklart kan innebära att avsikten absolut inte behöver ha varit kränkande.

 

På min blogg gällande en studie/inspirations resa till London/Sutton fick jag en reaktion där avsändaren helt enkelt menar att resan skedde på skattebetalarnas bekostnad. En sådan kommentar behöver man självklart inte uppleva som kränkande, man kan helt enkelt rycka på axlarna och låta det passera.

 

Men om jag nu låter det passera då godtar jag åsikten som allenarådande i och med att det är en åsikt som inte så sällan slängs ut i olika diskussioner. Politiker skor sig på skattebetalarnas bekostnad.

 

Jag kan förstå reaktioner när olika system medvetet eller omedvetet utnyttjas. Det är inte bara att jag förstår, jag tycker att det är helt rätt, att granska och självklart rikta skarp kritik när sådant förekommer särskilt om den som utnyttjar systemet är politiker.

 

Samtidigt vill jag inte och kan inte acceptera att politiker av ren slentrian betraktas som människor som ständigt utnyttjar samhället på ”skattebetalarnas bekostnad”.

 

Jag tycker absolut att man skall granska och ha kritiska synpunkter på politiker, inte utifrån förutfattade meningar, myter, utan utifrån ren fakta. En sådan granskning är absolut inte kränkande.

För en vecka sedan var vi en grupp från Folkpartiet liberalerna i Köpings kommun och besökte Liberaldemokrater i Sutton en förort till London.

 

Vi mottogs av Tope Graham och Ruth Dombey två eldsjälar med lång passionerad politisk erfarenhet, samt tydlig målmedveten politisk agenda, som har gett mycket goda resultat i Sutton. De två politikerna mottogs oss glatt vid Suttons järnvägsstation sen gällde det att i raskt tempo hänga med på en promenad genom Suttons centrum.

Det första som vi blev uppmärksammade på var det gröna huset. Ett hus som tidigare var ett hus som knappast förskönade omgivningen. Nu hade man rustat upp huset genom att göra det grönt i ordets djupaste bemärkelse med året runt växter och ett antal fågelholkar på fasaden. Tänk dig en liten skog på en husfasad. Minst sagt annorlunda men också inspirerande.

En av mina favoritbilder illustrerar en maskros som bryter genom asfalten. Det är för mig en symbol för överlevnad. Det är med all säkerhet inte det gröna huset i Suttons förtjänst att gatuvåldet i Sutton i det närmaste har försvunnit men det har säkert en viss positiv inverkan på människors vardag. Om inget annat så framkallade huset med dess fågelholkar ett varmt leende hos mig. Tänk vad ett varmt leende kan vara befriande när man annars haft en något motig dag.

 

Det var mycket intressant att se att det var rent och städat utan några klotter på väggarna. Anledningen till det var bland annat en målmedveten satsning på att hålla staden ren. Politikerna var praktiskt taget ständigt ute på gatorna och mötte sina väljare. Inte bara under valtider utan jämnt.

 

Ett annat mycket positivt intryck var när vi besökte Sutton Life Center, en mötesplats med bibliotek för alla åldrar där det även förekommer särskilda program för ungdomar. Här har kommunen investerat i ett upplevelsecentrum där skolbarnen får se och samtala om olika sociala koder på ex. gatan, tunnelbanan och i hemmet. Närmiljön och den globala miljöfrågan lyfts upp på ett sätt som verkligen berör och är lätt att förstå!

Min spontantana tanke efter besöket på Sutton Life center, är varför inte ha denna typ av centrum i varje kommun där alla åldrar på ett naturligt sätt kan mötas i stället för som det är nu. Äldre har sin plats i en lokal och ungdomar sin plats i någon annan lokal och nästan aldrig möts dessa två. Om man inte möts, hur skall man då kunna skapa förståelse för varandras livsvillkor?

 

Det finns mycket mer att berätta om Sutton, bland annat en minimal arbetslöshet bland ungdomar, ett bostadsområde med 100%-igt miljövänliga hus.

 

Hur som helst så är det nyttigt att lämna det invanda i Sverige och åka någon annanstans för att hämta intryck och lära sig något nytt! Och att lära sig något nytt fick jag verkligen göra i Sutton.

Förändringarnas vind blåser starkt bland partiledarna. Som det ser ut i dag kommer 5 partier ha bytt ledare till nästkommande val. Skall man lyssna på media så kan det mycket väl bli sex nya ledare.

 

Först vill jag gratulera Centern till valet av Annie Lööf som ny partiledare! Jag är övertygad om att det är ett bra val i och med att hon har ett överväldigande stöd i partiet! Något som en partiledare behöver ha när det blåser motvindar!

 

Den som just nu verkar vara mest ute i blåsväder i sitt eget parti är KD:s Göra Hägglund. KD:s opinionssiffror har i flera mätningar varit under 4 % spärren och då brukar kravet på ny partiledare komma som ett brev på posten.

 

Jag tillhör dem som uppskattar Göran Hägglund. Utan tvekan ser jag honom som en pragmatisk ledare, duktig debattör. Många av hans kritiker ser hans ledarskap som orsak till KD:s kräftgång. För egen del tror jag att det är kanske just Göran Hägglunds ledarskap, bredvid stödröster, som gör att KD överhuvudtaget är kvar i riksdagen.

 

Som kristen har jag många gånger fått frågan varför jag inte är med i KD. Svaret för mig har varit mycket enkel. Jag anser att det är bra att det finns kristna i alla demokratiska partier. Enligt min mening finns det inte något parti som i sig själv kan lägga beslag på att företräda de kristna värdegrunderna!

 

Som jag ser det så är KD:s största problem inte dess partiledare. Även om KD för fram familjepolitiken så har KD enligt min mening inte direkt en egen profil. Sen är det en problematik att en riksdagsledamot, Roland Utbult, som jag för övrigt högaktar, offentligt går ut och vill se Göran Hägglunds avgång. Ett parti som kommer i strid med sig själv har knappast några större chanser att överleva! Vilket förstås knappast skulle vara bra för Alliansen.

 

Jag skall egentligen inte ha någon åsikt om KD. Det är de som är med i partiet som skall lösa KD:s inre problem. Men nu är det gjort. Jag har haft en åsikt och som vanligt när jag skriver får var och en säga sitt.

För exakt tio år sedan hände det ingen, i sin vildaste fantasi, kunde föreställa sig. En stad i fred, människor utförande sina dagliga gärningar drabbas plötsligt av en fruktansvärd terrorattack.

 

Jag kan fortfarande tio år efter denna händelse inte hitta ord som kan beskriva det ofattbara, att människor i blint hämndsyfte bestämmer sig för, att straffa människor man aldrig tidigare varit i konflikt med, genom att utföra en terrorhandling som direkt och indirekt drabbade tusentals människor.

 

11 september 2001 sägs vara dagen som förändrade världen. Det sorgliga är att terrorhandlingar har funnits såväl innan som efter 11 september 2001. Det är bra och alldeles nödvändigt att vi hedrar deras minne som omkommit i terrordåd. Vad har vi lärt oss, vad är det vi lär oss av 11 september och alla andra terrorhandlingar?

 

Natten till idag greps fyra personer i Göteborg på sannolika skäl misstänka för förberedelse till terroristbrott. Vad det riktigt handlar om är ännu okänt. Genom att uttrycket sannolika skäl används utgår jag ifrån att något hotande verkligen var igång.  Om misstanken stämmer och dessa fyra personer förberedde en terrorhandling så kan vi med säkerhet säga att de inte har lärt sig något av 11 september.

 

Vad jag menar är det som vi alla känner till. Hat föder mer hat, hämnd föder mer hämnd, misstänksamhet föder mer misstänksamhet och är absolut det mest totalt meningslösa som finns i vår värld!

 

Jag vill idag tillsammans med miljontals människor världen runt hedra offren till 11 september 2001 men även offren för alla andra terrorhandlingar i världen.  Låt oss aldrig ge upp hoppet om att det goda alltid kommer att vara starka än det onda. Låt oss våga hoppas att hatet och hämnden trots allt kan ta slut och att alla krig i världen en gång för alla skall upphöra!

 

Det låter utopiskt men jag vill ändå hoppas på det! Vi ger inte upp och vi tappar inte modet!

Jag läste i Aftonbladet att skådespelaren Ulf Brunnberg vill starta en tv kanal för män. Aftonbladet citerar människor som man kallar för Tv-eliten, vilka sågar Ulf Brunnberg vid fotknölarna. Han kallas för ”extremt mossig”, ”dumjävel” och ”gammal farbror”.

 

Enligt Aftonbladet kallar Paolo Roberto, reaktionerna mot Ulf Brunnbergs idé för ren ”manshat.” Åter samma tidning citerar Gry Forsell som tycker att Ulf Brunnberg är ”en konservativ gammal surgubbe” men samtidigt tycker att Ulf Brunnberg skall testa det hela. ”Det är roligt att någon sticker ut och är provokativ.”

 

Det mest intressanta med Aftonbladets artikel är att det säger ingenting om hur Ulf Brunnberg har tänkt att manskanalen skall vara. Enligt min mening är det innehållet, vilka som skall arbeta där samt behovet av en sådan kanal, som är det intressanta.

 

Jag har svårt att tro att Ulf Brunnberg med manskanalen skulle mena att det är enbart män som skall arbeta där. Jag skulle tro att det handlar mera om att få en Tv-kanal som bättre speglar männens frågor, situation, än de nuvarande kanalerna.

 

Förslag om förändringar bottnar i regel i någon form av missnöje. I stället för att såga ett förslag borde man lyssna på det utan att i förväg värdera och döma ut det. Samtidigt som man lyssnar på Ulf Brunnbergs idé bör de befintliga TV-kanalerna ställa sig frågan vilka målgrupper de har och hur de möter deras behov, oavsett om det handlar om män, kvinnor eller barn.

 

Yttrandefriheten gäller alla även dem vars åsikter en viss ”elit” inte anser passa in. Det intressanta för mig är inte vad ”eliten” tycker utan vad TV-tittarna i allmänhet tycker om Ulf Brunnbergs idé.

 

Alla som arbetar med media, så även alla vi som arbetar i idéburna rörelser, borde vara medvetna om att det är lätt hänt att fastna i en tunnel, bli så upptagen av sina egna frågor som man har sysslat med i åratal att det är lätt att glömma bort verkligheten långt utöver det man själv sysslar med!

 

Om Ulf Brunnbergs idé skall genomföras eller inte, det tar jag i dagsläget inte ställning till på grund av att jag inte har den blekaste aning om hur denna manskanal är tänkt och om det verkligen skulle finnas behov av den! Jag tycker att det är mycket bra att Ulf Brunnberg rör om i sandlådan och skapar debatt!

 

 

Vad tycker du?

Den som läser min blogg har kunnat se att jag har haft ett uppehåll i skrivandet. Jag behöver inte fundera länge för att komma på vad det beror på. Det beror inte på lathet. Det beror inte på att jag har planerat ett uppehåll. Snarare tvärtom. Jag tänkte komma igång efter semestern, men så blev det inte.

 

Orsaken är enkel. Jag har helt enkelt varit tom i huvudet. Det är farligt att skriva så här för då får kanske de som tycker att jag inte har så mycket att komma med ”vatten på sin kvarn”.

 

Men det är faktiskt så det har varit. Jag har helt enkelt inte direkt kommit på vad jag skall skriva. Det är sannerligen inte så att det inte har funnit saker och ting att kommentera.

 

Börsnedgång är utan tvekan tacksamt att kommentera. Jag skulle kunnat utveckla min uppfattning om börsmäklarnas nervositet och småspararnas rädsla att förlora.

 

Vädret, det ständiga regnandet är också ett outtömbart ämne.  Här hemma har det varit så blött att det knappast har gått att klippa gräset som bara växt högre och högre.

 

Muammar Gadaffi och hans söner, skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om, men det vore helt enkelt slöseri med ord. Gadaffi och hans söner är typexempel på människor som pratar och pratar utan att lyssna på någon annan. De har rätt och alla andra har fel. Skulle jag ha möjlighet att tala med Gadaffi och hans söner skulle jag, outröttligt upprepa, minut efter minut: Ge dig Gadaffi, sluta fördärva, förstöra, bränna ner dem du påstår älska!

 

Stefan Liv. Plötslig är inte mitt huvud tomt längre. Jag skulle inte vilja skriva om honom! Jag skulle så gärna vilja att han inte var på det där flygplanet med en pilot som enligt uppgift aldrig tidigare flugit den av EU utdömda flygplanstypen.   Jag är inte särskilt hockey intresserad. Men som gammal Jönköpings bo, hejar jag på HV71 och självklart Tre Kronor. Under många år har Stefan Liv varit en dominerande spelare i dessa lag. När olycksbudet kom blev mitt hjärta verkligen ledset och ändå kände jag inte Stefan Liv personligen.  Mina tankar finns hos Stefan Liv och hans familj. Tack Stefan!

 

När Rysslands president Medvedev, lovar att de ryska flygbolagen skall granskas blir jag en aning bestört och mitt huvud fylls av tankar till bristningsgränsen. Varför? Helt enkelt för att de ryska flygbolagens dåliga standard har varit känt i årtionden utan att något radikalt har hänt. Men nu när ett helt hockeylag utplånats då är det dags att agera.

 

Det enda trovärdiga i en sådan situation, skulle enligt min mening vara, ett totalt stopp för alla de flygbolag i Ryssland som är kända för att brista i säkerhet. Enligt min mening finns ingen annan väg att skapa trovärdighet.  Flygbolag med flygplan, där bland annat stolarna inte är fastskruvade, där passagerare kan rökande promenera i gången, där bagage kan ligga hur som helst,  skall inte vara tillåtna!

 

Låt mig återkomma till början av denna blogg. Att vara tom i huvudet kan ett tag vara rätt så befriande, det är kanske till och med nödvändigt för att gå ner i varv, fyllas av långsamhetens lov och få inspiration till fortsatt bloggande!

 

 

 

 

 

Häromdagen var jag på apoteket för att inhandla Bifolac som innehåller mjölksyrabakterier. Mjölksyrabakterier är alltid bra att ha med sig när man är på semester. Ett rör Bifolac innehåller 30 tabletter och kostar 56 kronor.  I alla fall kostade det för några månader sedan.

 

Denna gång var priset 96 kronor. Till och med Apotekspersonalen själv reagerade och fick dubbelkolla så att det inte har blivit något fel. Jag lät bli att köpa. En prisökning med 40 kronor på några månader var alldeles för häftig.

 

Dagen efter gick jag till ett annat Apotek, där kostade exakt samma vara, exakt samma tillverkare, 76 kronor.

 

Jag har utan tvekan varit positivt inställd till statens försäljning av Apoteksbolaget med följd av nya aktörer på marknaden. Idag är jag högst tveksam till om det var så bra.

 

Min tveksamhet baserar jag inte i första hand på att Bifolac priset och så även andra priser har väsentligt ökat. Utan min tveksamhet baseras i huvudsak på att det kan vara svårt att få fram mediciner som är utskrivna på recept och att alla apotek inte har tillräckligt med receptarier.

 

Träffade häromdagen en vän som fick ta sig från det ena apoteket till det andra för att få tag i receptutskriven medicin som inte fanns inne på apoteket. Min vän är sannerligen inte ensam om det. Det tillhör mer vanligheterna än ovanligheterna att man får avhämta sin medicin en eller två dagar efter. Detta är en väsentlig försämring jämfört med tidigare och jag tror att apotekspersonalen själv lider av det. För i alla fall i det apotek där jag brukar handla är personalen den allra bästa!

 

Kan det vara så att vi idag har alldeles för många aktörer på en marknad som trots allt inte är större än när Apoteket var i statens ägo? Kan det vara så att leverantörerna till Apoteken är detsamma som tidigare och att deras logistik helt enkelt inte räcker till? Kan det vara så att kravet på vinstökningar inte motsvarar ökningen av kundunderlaget?

 

Jag hoppas att det snarast kommer ett opartisk allsidig utvärdering av försäljningen av Apoteksbolaget, vad det är som fungerar bättre och vad det är som fungerar sämre. Har du synpunkter på Apoteket är jag tacksam om Du delar med dig!