ALDRIG FÖRSENT ATT ÄNDRA VANOR!

För drygt fyra år sedan slutade jag blogga! Plötsligt räckte varken tiden eller orden till att skriva sådant som jag just då tyckte var angeläget och viktigt. Det innebär inte att det inte har hänt angelägna och viktiga saker sen dess. För angelägna och viktiga saker händer i princip varje dag kanske till och med varje sekund i vår värld! Frågan är bara hur mycket man själv räcker till för att ta in allt det som händer! Jag har under några år tänkt mig gå ner i vikt, börja träna och äta nyttigt. Ärligt talat har jag aldrig hittat riktigt rätt bland alla olika metoder som GI, LHCF och allt de olika programmen heter. Jag råkade för några år sedan på World of Shape - testade och tyckte det fungerade bra men gav upp efter några månader. Nu har jag hittat tillbaka till det. Denna gång håller jag fast vid det. Programmet ger enkel vägledning såväl gällande träning, hemma eller på gym som näringsriktig kost. Plötsligt har det börjat fungera för mig. Jag har ändrat mina matvanor och är på god väg även att lyckas med träningen. Det är aldrig försent att påbörja och fortsätta en förändring!

Bättre att uppmuntra än att skälla!

Idag såg jag en man kommandes med två hundar. Den ena hunden hade han i koppel. Hunden påminde i sin kroppsbyggnad om den gamle ryska brottare Karelin. Den andra hunden var en lite rackare som sprang alldeles för sig själv och fick mina tankar att nudda vid Angela Jolin. Plötslig från ingenstans dök en tredje hund upp. Den hade halsband och såg välvårdad men ensam ut. Den smet uppenbart från sin husse som förgäves försökte ropa sin hund till sig. Det är nog så det är lite till mans med oss, ibland blir frihetslängtan så stor att vi väljer att inte lyssna utan bara gör det som vi för stunden upplever är viktigast att göra. Mina tankar drar sig iväg till Balotelli, denna otroligt fantastiska bollbegåvning som uppenbart är mycket svår att få att göra det som andra runt omkring honom vill att han skall göra. Balotteli går sin egen väg och det gjorde även denna minst sagt ettriga hund. Han fick syn på den lilla hunden och gjorde allt för att uppvakta henne men hon var inte särskilt intresserad. När husse tyckte att uppvaktaren kom för nära då ställde han bara brottarhunden i mellan dem. Efter en lång jaktstund gav den ettriga hunden upp, gjorde en stor avledande manöver och satte fart mot sin husse som borta på stranden hade packat ihop sina ägodelar för att gå vidare. När hunden äntligen kom fram till sin husse fick den världens utskällning och en dunk i baken. Det är ungefär som när Balotelli blir uthängd i tidningarnas löpsedlar på grund av att han påstås har sagt eller gjort något han inte borde ha gjort. Om jag skulle varit den bortsprungna hundens husse skulle jag sett hunden i ögonen och sagt så där gör du inte men vad duktig du är som kommer tillbaka! Det är alltid oftast lättare att klaga, komma med negativa kommentarer än att lyfta fram ett problem se till att lösa det och samtidigt våga berömma den goda vilja som i alla fall enligt min mening finns i varje människa och som kan få varje människa att göra stordåd. Det är ju, hur det än det är, av våra misstag som vi lär oss och inte av att inte göra några misstag alls.

När ondskans ansikte grinar emot oss!

För nio månader sedan hände det ofattbara, oacceptabla i Utöya i Norge. En man genomförde en hänsynslös attack på människor utan någon som helst förvarning och koppling till de människor han attackerade, avrättade eller skadade.

 

Nu har rättegången pågått en vecka och Anders Breivik har fått en framträdande plats i praktiskt taget alla medier. Jag tycker det är självklart att det rapporteras från rättegången samtidigt anser jag inte det vara lika självklart att denna person skall få så stort utrymme i medierna som han hittills har fått.

 

En återkommande fråga har varit huruvida Anders Breivik är sjuk eller frisk. Jag har aldrig träffat honom så jag skall egentligen inte uttala mig om denna fråga. Jag kan ändå inte låta blir att tycka till.

 

Han har i olika reportage beskrivits som en människa utan känslor. För egen del fäste jag mig vid ett svar av Breivik där ha säger följande: ”Om jag skulle försöka förstå det lidandet hade jag inte klarat av att sitta här i dag. Jag hade inte klarat av att leva. Jag kommer inte att försöka ta in det”.

 

Vad denna man har gjort under sin kallblodiga massaker och vad han nu gör i rätten är att han fullständigt stänger av sina känslor och uppenbart handlar utifrån en hemmasnickrad fascistisk ideologi och hat. Det är inte en sjukdom det är ondska!

 

Jag tror att vi har svårt att hantera att någon människa kan vara så ond att vi inte kan hitta något gott i honom. Vi vill då helst se den människa som sjuk. För egen del tror jag att i Andes Breiviks handlingar har vi sett ondskans ansikte grina emot oss, kraftigt obarmhärtigt och fullständigt oacceptabelt!

 

Under de närmaste veckornas rapportering från rättegången, hoppas jag att media- utrymmet för Breivik krymper. Att vi samtidig, utan bortförklaring, vågar känna igen ondskans ansikte och att vi aldrig någonsin låter ondskan få sista ordet!


TACK FÖR DINA ORD, TOMAS TRANSTRÖMER

”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är 'jag'. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.”  Orden är Tomas Tranströmers. Nobelpristagaren i Litteratur 2011 har ett språk som är otroligt innehållsrikt och vackert.

 

När jag läser Tranströmers dikter (det är något jag började med alldeles nyss) både förstår jag och inte förstår samtidigt.

 

Det tycker jag är bra, såtillvida att det jag inte på en gång förstår får mig att tänka efter. En process sätts igång som vida överträffar den korta stund som det tar att läsa ett ord, en mening. Det är i det som en författares storhet ligger i.

 

Att skriva eller säga ord som vi snabbt tar in har ibland en förmåga att lika snabbt försvinna. Ord som så att säga blir havande inom oss sätter igång en process som kan bli riktigt välgörande.

 

Tomas Tranströmers diktning berör de existentiella eviga frågornas djup. Här nedan följer några dikter som finns i boken: Tomas Tranströmer Samlade Dikter 1954-1996 Bonnierpocket.

 

KYRIE

 

Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker

En känsla som om folkmassor drog genom gatorna

I blindhet och oro på väg till ett mirakel,

Medan jag osynligt förblir stående.

 

Som barnet somnar in med skräck

Lyssnade till hjärtat tunga steg.

Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen

Och mörkrets dörrar öppnar sig.

 

 

 

EPIGRAM

 

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.

Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar

och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

 

 

HAUIKUDIKTER

Ett par trollsländor

fasthakade i varann

svirrade förbi.

*

Närvaro av Gud.

I fågelsångens tunnel

öppnas en låst port.

*

Ekar och månen

Ljus och tysta stjärnbilder.

Det kalla havet.


EN BOK JAG SLUKADE OCH REKOMENDERAR!

I måndags läste jag den, från första till sista sidan, och jag gillade vad jag läste. Jag gillade språket som var äkta, rakt såsom det talas bland killar som växer upp i en viss miljö. Självklart blev jag en aning förvånad för författaren och personen vars livsberättelse jag tog del av kommer från helt skilda världar.

 

Författaren är uppväxt i Solna och på Drottningholm, personen vars livsberättelse han återger är uppvuxen på Rosengård i Malmö. Författarens far var författare, lyriker och om jag inte missminner mig chefredaktör på DN. Medan bokens huvudperson kommer från en familj där pappan har stora alkoholproblem och mamman inte är främmande för att slå sina barn.

 

Det är en otrolig upplevelse att läsa en bok vars författare lyckas förena till synes två skilda världar. Det är kanske så att världarna, hur skilda de än verkar, alltid går att överbrygga om man bara ta sig tid, har tålamod och vilja, att lyssna på varandra och våga lära av varandra!

 

Att författaren David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimovic har funnit varandras respekt, trots att de kommer från skilda världar, är tydligt uppenbar när man läser boken, ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”. Jag läste ut boken på några dagar, det gick helt enkelt inte att lägga den ifrån sig.

 

Jag skulle tro att Zlatan Ibrahimovic är en person som väldigt många människor har väldigt många olika åsikter om. En del älskar Zlatan andra kan inte stå ut med honom. Efter att ha läst boken säger jag för min egen del, att jag respekterar Zlatan.

 

Varför, respekt? Helt enkelt för att han öppet vågar berätta sin livshistoria på ett sätt som jag inte direkt har läst tidigare. Då menar jag uppväxten på Rosengård i Malmö. En far som aldrig följer med på sin sons fotbollsträning men som plötslig en dag efter många, många år uppenbarar sig vid fotbollsplanen och sedan följer sin son så noggrant som en far någonsin kan göra. En skildring av en familj som inte är det enklaste att hålla ihop, som kan vara hård i sitt avståndstagande till varandra.

 

Respekt, helt enkelt för att Zlatan Ibrahimovic har klarat av att göra sin resa, trots många hinder på vägen. Föräldrar som vill att Zlatan skall uteslutas från laget, en sportchef som helt enkelt blåser sin adept för att stärka klubbens ekonomi.

 

Jag kan som alltid ha synpunkter på såväl mitt eget som andra människors beteende och min tanke är inte att recensera personen Zlatan Ibrahimovic. Men jag ser boken om hans liv som en utmaning för alla barn och ungdomar som får höra att de inte duger, att de inte passar in. Stå upp för er och våga visa att ingen kan trampa ner på er, ingen kan säga att ni inte duger!

 

Igår kväll när jag kom hem då satt mitt elvaåriga barnbarn Emil vid köksbordet och läste, nej slukade boken. Han visste inte att jag redan läst ut boken. När han fick veta det och att han fick ta med sig boken hem då lyste ögonen i honom.

 

Jag tror att boken kan vara en inspiration för honom att våga fortsätta vara den han är!

 

Visst handlar boken mycket om fotboll men den är utan tvekan en av de bästa nutida samhällsskildringarna som finns att få tag på. Så jag rekommenderar boken med det varmaste.


ULF BRUNNBERG och MANSKANALEN!

Jag läste i Aftonbladet att skådespelaren Ulf Brunnberg vill starta en tv kanal för män. Aftonbladet citerar människor som man kallar för Tv-eliten, vilka sågar Ulf Brunnberg vid fotknölarna. Han kallas för ”extremt mossig”, ”dumjävel” och ”gammal farbror”.

 

Enligt Aftonbladet kallar Paolo Roberto, reaktionerna mot Ulf Brunnbergs idé för ren ”manshat.” Åter samma tidning citerar Gry Forsell som tycker att Ulf Brunnberg är ”en konservativ gammal surgubbe” men samtidigt tycker att Ulf Brunnberg skall testa det hela. ”Det är roligt att någon sticker ut och är provokativ.”

 

Det mest intressanta med Aftonbladets artikel är att det säger ingenting om hur Ulf Brunnberg har tänkt att manskanalen skall vara. Enligt min mening är det innehållet, vilka som skall arbeta där samt behovet av en sådan kanal, som är det intressanta.

 

Jag har svårt att tro att Ulf Brunnberg med manskanalen skulle mena att det är enbart män som skall arbeta där. Jag skulle tro att det handlar mera om att få en Tv-kanal som bättre speglar männens frågor, situation, än de nuvarande kanalerna.

 

Förslag om förändringar bottnar i regel i någon form av missnöje. I stället för att såga ett förslag borde man lyssna på det utan att i förväg värdera och döma ut det. Samtidigt som man lyssnar på Ulf Brunnbergs idé bör de befintliga TV-kanalerna ställa sig frågan vilka målgrupper de har och hur de möter deras behov, oavsett om det handlar om män, kvinnor eller barn.

 

Yttrandefriheten gäller alla även dem vars åsikter en viss ”elit” inte anser passa in. Det intressanta för mig är inte vad ”eliten” tycker utan vad TV-tittarna i allmänhet tycker om Ulf Brunnbergs idé.

 

Alla som arbetar med media, så även alla vi som arbetar i idéburna rörelser, borde vara medvetna om att det är lätt hänt att fastna i en tunnel, bli så upptagen av sina egna frågor som man har sysslat med i åratal att det är lätt att glömma bort verkligheten långt utöver det man själv sysslar med!

 

Om Ulf Brunnbergs idé skall genomföras eller inte, det tar jag i dagsläget inte ställning till på grund av att jag inte har den blekaste aning om hur denna manskanal är tänkt och om det verkligen skulle finnas behov av den! Jag tycker att det är mycket bra att Ulf Brunnberg rör om i sandlådan och skapar debatt!

 

 

Vad tycker du?


RÄDDA FOTBOLLEN!

Jag älskar fotboll och har alltid gjort det. Minns min uppväxt stora ungerska fotbollsspelare som Puskás, Kocsis, Hidegkuti, Sándor (Csikar) men även fotbollsspelare som Pelle, Eusebio. Jag kommer ihåg hur vi spelade så kallad knapp fotboll med varandra, levde oss in i matcherna och längtade efter att få gå på en match.

 

När jag väl fick gå på en match var stämningen hög. Vi hejade på våra lag, var lite skämtsamt elaka med ord till varandra. Men när matchen var över var vi bästa vänner igen.

 

Att en match skulle avbrytas på grund av någon från åskådarläktaren skulle ge sig in på plan, kasta in föremål som skulle kunna skada någon, känner jag inte till. Möjligt att det förekom men det är inget jag vet om.

 

Idag avbröts matchen mellan Malmö FF och Djurgården bara efter 10 minuter på grund av att domaren inte kunde garantera säkerheten på planen efter att ett antal knallskott har kastats in. Detta var tredje gången denna säsong som en match avbröts.

 

Jag brukar inte ha svårt att förstå när människor uttrycker sina känslor och tankar. Men denna gång är jag totalt oförstående. Hur kommer det sig att man åker på en fotbollsmatch, betalar dyrt för att gå in på matcharenan, inte för att se matchen, känna spänningen, leva med spänningen, heja på sitt lag, utan helt enkelt bara för att förstöra!

 

Vem har lust att gå på en match och riskera sin egen hälsa? Vem har lust att betala inträde och sen riskera att gå hem innan matchen blir färdigspelad på grund av den blir avbruten? Vem har lust att ta med sig sina barn eller barnbarn på en match där risken är förhöjd att inte fotbollen utan läktarvåldet hamnar i centrum?

 

Klubbarna, polisen, Svenska fotbollsförbundet verkar stå maktlösa inför dessa problem. Det kanske är dags att städa ordentligt på arenorna och inte släppa in några som uppenbart har alkohol eller andra droger i kroppen.

 

Låt fotbollen bli en sport som skapar glädje och sammanhållning. Låt oss få uppleva vår frustration och glädje utan att kränka, skada eller beröva glädjen från andra. Låt fotbollsspelarna, domarna, övriga funktioner utöva sitt arbete utan risk för att någon kommer till fysisk eller psykisk skada! Låt fotbollen bli en fest för hela familjen utan risk för att hamna i bråk eller bevittna bråk!

 

Ni som vill avreagera er ilska, fixa ett väl madrasserat rum att skrika i och en boxningsboll att slå på! Så länge ni inte kan acceptera att det andra laget tar initiativet, leder, är bättre och vinner, stanna då hemma och se det hela på er egen TV. Skulle ni då få för er att kasta knallskott eller gå lös på er egen TV så skadar ni bara er själva och ingen annan. Men även det tycker jag är sorgligt!


KÄRLEK OCH INGET ANNAT ÄR KRISTENDOMENS INNERSTA VÄSEN!

32 åringen som har erkänt attentat och massmord i Norge sägs vara en kristen fundamentalist. Jag har medvetet valt att inte skriva ut hans namn. Anledningen är att han ser sitt dåd som marknadsföring. Ju mer hans namn syns, ju mer det skrivs om honom desto mer verkar han vara tillfreds. Självklart skall hans namn nämnas och hans gärningar beskrivas. Men jag väljer att förbigå hans namn med tystnad men sätta ljus på hans vidriga gärningar.

 

Jag har i många år och ännu mera nu varit och är fullständigt trött på alla personer som i olika sammanhang i kristendomens eller annan religions namn har gjort och gör destruktiva handlingar. För mig framstår dessa personer som rädda, fega individer som gärna skrämmer andra och som inte tolerar andra människor tankar, känslor och uppfattningar.

 

Jesu budskap är tydlig: ”Ni skall älska varandra” och det är kristendomens innersta väsen. Kärleken planerar inte att ta livet av någon, döda någon. Kärleken skadar inte, den är inte hämndlysten, den är uthållig och tålmodig! Kärleken njuter inte av andras lidanden.

 

Jag förmodar att 32–åringens stora brist inte bara är brist på empati och kärlek till sina medmänniskor utan även brist på kärlek till sig själv. Att sen tro sig rättfäridga sina handlingar genom att skriva en 1500 sidor lång så kallat manifest, är inget annat än att hjärntvätta sig själv, lura sig själv!

 

För egen del fortsätter jag att tro på den utgivande kärleken, en kärlek som älskar omotiverat som ger hopp om framtiden och som även kan hjälpa mig att varje dag tydligt och klart säga ifrån och gå i kamp mot all form av fanatism och ondska!

 

Vi fortsätter att ha våra ljus tända!

 

 

 

 

 

 


I TOMHETEN FINNS SORGSENHETEN OCH ILSKAN! VI FÅR ALDRIG GE UPP!

Varje gång någon form av terrordåd händer känner jag mig alldeles tom. Fast det är inte helt sant för i tomheten finns sorgsenheten och ilskan!

 

Det som just nu på morgonen är känt från Norge är att det är minst 80 personer som blev dödade på sommarlägret på Utöya och 7 personer i attentatet i Oslo där 90 personer är skadade. Jag är rädd att när denna blogg har lästs så har antalet omkomna ytterligare har ökat.

 

 Allt detta skall ha utförts av en man på 32 år som tillhör en högerextremistisk grupp.

 

Jag har väldigt svårt att tro att en person ensam har planerat och organiserat en sådan här förödelse utan att någon/några andra har känt till det och på sitt sätt stött detta. Finns det flera bakom dessa dåd hoppas jag innerligt att de kryper fram ur sitt fega gömställe och bidrar till att förklara vad det är som ligger bakom en sådan enorm ofattbar ondska!

 

Jag har under årens lopp lärt mig att frågor inte alltid blir besvarade. Det lilla ordet varför blir ofta omgivet av antaganden och spekulationer som är svåra att bevisa, inte så sällan på grund av att den/de som vet svaret  inte är villiga att ge hela svaret!

 

Det som gäller nu är att vi helt och hållet visar vår solidaritet med det norska folket. Ta kontakt och sänd så många hälsningar du kan till människor du känner i Norge. Gör det som du känner är dig allra närmast för att uttrycka din sorg och din kärlek till de drabbades anhöriga.

 

Samtidigt med detta är det som jag ser det viktiga, att vi står upp mot all form av extremism och inte längre nonchalerar det som tillfälligt uppkomna strömningar.

 

När ilskan omsätts i kärlek då blir den konstruktiv utan att skada någon. Våld har aldrig löst något och kommer aldrig att lösa något. Kärleken till livet kan ge oss modet att i ett tidigt stadium se vart människors tankar, ord och handlingar kan föra dem så att vi, genom att bry oss om mera, kan medverka till förändring av det som annars kan utvecklats till att bli destruktivt.

 

Just nu är min sorg och ilska, tårar. Här på hotellet där vi är på semester är nu ständigt två ljus tända. Jag får påminna mig själv om en rad i en dikt jag skrev för länge sedan.



Även i det mörkaste mörkret kan du tända ett ljus och hitta vägen ut.



Nu gäller det mer än någonsin att aldrig ge upp tron på att kärleken trots allt är starkare än hatet, att det goda trots allt är starkare än det onda. Jag vill tro att vi inte är en utan miljarder av människor fler än alla extremister tillsammans! Glöm inte bort det!


Heja, Heja, Heja Damlandslaget i fotboll!!!

Igår kväll förlorade Damernas fotbollslag mot det japanska laget. Ett tag tyckte jag mig höra Sven Jerrings röst: ”Japaner, Japaner, överallt Japaner”. ” Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner… japaner som hoppar, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon.”  Den gången gällde det Berlin OS och herrarnas match mot Japan som Japan vann med 3:2.

 

På den tiden var nog knappast damfotbollen påtänkt. Jag skall ärligt säga att jag som älskar fotboll har inte varit så särskilt förtjust i damfotboll. Årets VM i damfotboll har enligt min mening bjudit på bra fotboll och min inställning har ändrat sig från ointresserad till högst intresserad. Det enda som jag hittills har ifrågasatt är standarden på domarna. Nu är ju domare alltid lätta att kritisera. Men vad skall man säga om en domare som inte blåser straff när en spelare till och med håller i bollen i flera sekunder innan hon släpper den?!

 

Efter gårdagens förlust fick damlandslaget särskilt målvakten Hedvig Lindahl och tränaren Tomas Dennerby utstå mycket hård kritik. Det är självklart att man får utdela kritik. Men tänk efter ett lag består av 11 personer på plan och de är inte ensamma där utan har 11 motståndare. Just denna dag var Japan ett bättre lag.

 

De som nu kritiserar Hedvig Lindahl och tycker att hon skall ersättas av en annan målvakt i bronsmatchen de glömmer bort att hennes räddningar, i tidigare matcher, högst bidragit till att Sverige mot all förmodan faktiskt har kommit ända till semifinal och nu kommer att spela om bronset!

 

Tränaren Tomas Dennerby har för några dagar sedan höjts närmast till skyarna för att nu sågas vid fotknölarna. Det måste väl i all sin dar finnas någon balans hos dem som så väl vet hur fotboll skall spelas, hur taktik skall läggas upp. Ställ er själva på plan i en VM match så får vi se hur det går, hur många minuter benen bär.

 

För egen del tycker jag att årets upplaga av Damlandslaget i fotboll har gjort jättebra ifrån sig och jag är av någon anledning övertygad om att de kommer ta hem bronset till Sverige och jag hoppas att Hedvig Lindahl trots allt får fortsatt förtroende i målet! Skulle de inte ta hem bronset så tycker jag ändå att de skall hyllas för en väl genomförd VM-turnering!


VAD ENGAGERAR OSS ALLRA MEST?

Visst var det härlig väder idag. Värmen kom överraskande, omsvepande, uppmuntrande. Längtan efter ett hav, en sjö, ett vattendrag kommer instinktivt när man sitter i ett varmt arbetsrum.

 

Vädret är något vi alltid har åsikter om. Det går nästan inte en enda dag utan att kvällspressen talar om hur sommarens väder blir. En vecka varnas vi för kyla en annan vecka varnas vi för risk för värmeslag.

 

Uppenbart verkar det vara så att vädret är det som engagerar oss allra mest. Testa att skriva in ordet vädret i din webbläsare.  På 0.13 sekunder fick jag 19,900,000 resultat! På ordet omtanke fick jag  3,420,000 resultat på 0.23 sekunder medan ordet ensamhet gav 3,030,000 resultat på 0.17 sekunder. Jag tröstar mig med att ordet fred, överträffar vädret med 378,000,000 resultat på 0.08 sekunder så även ordet kärlek  22,500,000 resultat på 0.07 sekunder.

 

Visst är det viktigt med vädret så att man vet vad man skall ha på sig för kläder. Men det viktigaste trots allt tror jag är att vi vågar ge tid åt oss själva och varandra så att vi kan ha fred med oss själva och med vår omvärld. Utan kärlek och omtanke blir vi lätt uttorkade och då är det inte så konstigt att vi inte riktigt orkar med vare sig oss själva eller vår omvärld!

 

Nu när semestern står vid dörren, passa på och ge tid för varandra. Ge rum för kärleken för omtanken oavsett om det stormar eller det är strålande varmt! Vi kanske kan få tid med i första hand oss själva, dem som står oss nära, samt att hälsa på dem vi inte haft tid med på länge men som vi lite då och då tänker på!


NU HAR JAG GJORT DET!!!

Jag har äntligen gjort det. Gjort vad? Spärrat vår hemtelefon mot telefonförsäljare mm. Det är knappast någon radikal åtgärd. Jag har tänkt göra detta i några år men det har helt enkelt inte blivit av.

 

Anledningen kan vara att jag är lite lat, att jag kanske trots allt någonstans inom mig har väntat på det stora erbjudandet som jag inte skulle kunna tacka nej till. Eller så kan tveksamheten ha berott på att jag helt enkelt känner med den person som arbetar med att sälja in olika produkter.

 

Det tål verkligen att fundera på. Allt som oftast har jag nämligen varit en aning irriterad när någon efter kl.21.00 på kvällen ringer och talar med mig som om vi har känt varandra hela livet eller som talar med mig som om jag skulle vara ett litet barn.

 

När de ställer en fråga och jag säger nej för jag behöver inte det de erbjuder då kommer alltid följdfrågan. ”Men varför tycker du så här”? Efter kl.21.00 på kvällen är jag knappast upplagd att vänligen sätta igång en diskussion varför jag inte vill prenumerera på en tidning eller har lust att byta försäkringsbolag eller el-bolag.

 

Samtidigt tänker jag på den som har telefonförsäljning som jobb. Det är väl klart att i vårt samhälle även ett sådant jobb kan vara nödvändigt och värt uppskattning. Det är kanske inte just telefonförsäljningen som är problemet utan det handlar mera om hur det arbetet utförs.

 

För någon månad sedan fick jag ett samtal som handlade om ekonomisk rådgivning. Den som ringde lade fram sitt ärende på ett sätt som gjorde att jag tackade ja. Det skulle bjudas på mat ihop med en föreläsning. I sista stund fick jag backa ur. Då fick jag ett nytt samtal där jag erbjöds en egen sittning med en rådgivare. Jag tog tillfället i akt. Fick en mycket bra genomgång utan att jag har blivit erbjuden någon tjänst eller engagemang eller blivit övertalad att lämna min bank.  Samtalet gav mig en del bekräftelse och en del nya tankar utan att jag har behövt avstå från något eller binda mig för något annat.

 

Men från och med idag eller åtminstone om några veckor så är det slut med oönskade telefonförsäljare. Jag är självklart något delad. Varför? Helt enkelt för att jag tycker att de som sköter sitt jobb med respekt, inte ringer efter kl.21.00 eller stör en mitt i ens helgledighet, som faktiskt kan ta ett nej, att de faktiskt skall kunna fortsätta att ringa även mig. Men en sådan teknik har ännu inte uppfunnits och kommer inte att uppfinnas.  Fast etiska riktlinjer, mentorskap för telefonförsäljare skulle göra telefonförsäljningsbranschen mera seriös än det är idag.


”DEN LJUSNANDE FRAMTIDEN ÄR VÅR”!

Veckan som har gått har många tagit studenten! Har man mött en student då känner man deras äkta glädje men också deras ofta starka undran inför fortsättningen.

 

”Den ljusnande framtiden är vår” andas helt klart optimism. Jag är så enveten att trots svårigheter på arbetsmarknaden, kanske dåliga studieresultat så är jag övertygad om att varje student kan få en ljusnande framtid.  Enligt min mening innebär inte ljusnande framtid att framtiden alltid är ljus. För om den alltid skulle vara ljus då skulle den inte vara ljusnande.

 

För mig innebär ljusnande framtid att var och en får ta sin utgångspunkt där man själv befinner sig i utan att ge upp ens innersta önskningar och drömmar.

 

Vi människor är ganska bra på att se och tala om andras fel och brister. Vi är ofta väldigt bra på att säga, att det där du tänker dig, det kan du aldrig någonsin uppnå. Du vet att det krävs det och det snittet i betygen och det har inte du. Eller, ja du har kanonbra betyg, jättebra gjort, men du passar inte för det yrket.

 

Jag skulle vilja uppmuntra varenda student i Sverige, oavsett betyg, oavsett studietrötthet eller studievilja.  Våga drömma, våga följa ditt hjärtas önskan och vägar kan öppna sig som du inte har tänkt på!

 

Någon kan reagera mot det här sättet att tänka! Varsågod, såga mig vid fotknölarna. Jag kommer ändå hålla fast vid, att den som inte släpper sina drömmar, kan förr eller senare komma fram till det mål som andra har ansett vara omöjligt att uppnå.

 

När Clark Gable, kring 1928, fick chansen att provfilma, fick han ett rejält bakslag då producenten Darryl F. Zanuck gav honom ”tummen ner” med orden: ”Hans öron är för stora. Han ser ut som en apa.” Clark Gable gav inte upp han sökte nya roller och blev en hyllad och älskad filmstjärna!

 

Det finns åtskilliga exempel på framgångsrika personer vars studiebetyg inte har varit det bästa men som med tiden har kunna läsa in de ämnen som fattades för att kunna förverkliga det de verkligen ville göra!

 

Hur det nu än ser ut så vill jag faktiskt tro att den ”ljusnande framtiden är vår”. Ja just det, din!


”DET GODA SOM JAG VILL, DET GÖR JAG INTE, MEN DET ONDA SOM JAG INTE VILL, DET GÖR JAG”

Jag har kommit på mig själv! Jag gör inte alltid det jag anser är bäst för min kropp. Det är nog knappast någon större nyhet. Jag skulle tro att de flesta av oss människor brottas med just det.

 

Vi vet att vi borde äta regelbundet. Vi vet att vi borde låta bli att äta snabbmat. Vi vet att vi borde begränsa, minimera eller till och med låta bli att äta godis. Vi vet att vi borde avsätta tid för daglig återhämtning, särskilt efter en dag som har innehållit många aktiviteter.

 

Men, men, men… Dessa ständiga men. Det är ungefär som barnbokens Alfons Åberg. När mamma eller pappa ropar på honom svarar han: ”Jag skall bara.” Det är ju så det är med mig också. ”Jag skall bara” göra det, hinna med det osv.

 

Jag kommer att tänka på en mening som Aposteln Paulus har skrivit för länge, länge sedan: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” /Romarbrevet 7:19/

 

Jag har några gånger skrivit om Sveriges kung i min blogg. Det jag har skrivit kan sammanfattas med orden, att även en monark har rätten till privatliv. Jag känner inte kungen. Jag lever inte kungens liv och är verkligen absolut inte av avsaknad av det! Det är något alldeles befriande att slippa vara bevakad dygnet runt och slippa stå för svars för vad jag gjorde ett visst datum ett visst år för länge sedan.

 

Jag är så otrolig glad över att slippa fjäskanden, förväntningar, axelklappningar, ständiga uppvaktningar att göra än det ena eller det andra. Jag skulle självklart inte ha något emot att ha rådgivare som i enskilda frågor har större, vidare kunskaper än jag.  Samtidigt skulle jag knappast stå ut med någon som ger synpunkter på vad jag skall svara i pressade situationer, särskilt om deras råd är sådant som eventuellt skulle gå emot det jag innerst inne skulle vilja säga.

 

Efter den senaste intervjun som TT i veckan gjorde med kungen har jag blivit högst bekymrad och undrat om kungens rådgivare låtit bli att vara rådgivare åt kungen. När kungen i höstas sa nu vänder vi blad, kändes det som ett svar som kom från kungens hjärta. Jag upplevde det som att monarken var högst medveten om att det fanns saker och ting som han har gjort som han nu vill lämna bakom sig.

 

Veckans intervju gav en känsla av en monark som i sina svar utstrålade en osäkerhet som inte kändes helt bra.  
Kan det vara så enkelt att även vår monark drabbas av stress. Att trycket, från alla håll, har blivit så stort att han inte har hunnit återhämta sig, ta tid för sig själv. När stressen inte släpper, då blir vår hjärna lätt överbelastad och då blir våra beslut, våra uttalanden inte de absolut bästa!

 

Jag tycker fortfarande att även en monark har rätt till privatliv och att vad han gör privat får han klara upp inom sin egen familj.

 

Men efter veckans offentliga intervju känns det för mig som om Carl XVI Gustaf står ensam i en storm som lätt kan utveckla sig till en tornado. Det är kanske dags för vår konung att istället för att lyssna på rådgivare, delta i en stresshanterings kurs. Om det nu är nödvändigt att ha rådgivare så kalla in pensionären Jan Eliasson. Han har tidigare gjort ett strålande jobb för kungen och därmed också för Sverige i tiden. 


Det viktigaste i alla situationer är att tala sanning då kan det storma hur mycket det vill. I annat fall kan man riskera att gå under!


MUSIKEN SOM BERÖR!

Jag har tidigare skrivit om att jag har svårt att förstå varför man skall tävla i musik. Hur skall man bedöma vem som är bäst. Det handlar kanske inte så mycket om vilken musik som är bäst utan det handlar mera om hur pass många som gillar just den låten, den musiken. Att flera tycker om en viss sorts låt, musik betyder i själva verket inte att den skulle vara bättre än den som just då gillas av färre.

 

Musiksmaken växlar med tiden. Jag ser mig själv som allätare i musik. Jag kan faktiskt till och med uppskatta en riktig bra hårdrockslåt.

 

Idag hörde jag en gammal välkänd sång i radion, Granada, en sång skriven av mexikanaren Augustin Lara och som bland annat har sjungits in av två så skilda sångare som Frank Sinatra och operasångaren Placido Domingo.

 

När jag var femton år gick jag helt frivilligt och såg AIDA i operahuset i Budapest.  Jag har ingen aning om varför jag gick dit. Jag har inget minne av att jag skulle ha varit förtjust i opera. Jag skall tillstå att trots den högt ljudande musiken somnade jag mitt i en av de långa ariorna. Det dröjde sen ca 10 år innan jag på nytt gick och lyssnade på opera.

 

Av en ren tillfällighet råkade det bli AIDA igen men denna gång utomhus i Verona tillsammans med min då relativt nyblivna hustru. Föreställningen var en fantastisk men annorlunda upplevelse. Vi satt med tända ljus i händerna och skulle avnjuta föreställningen. Men istället för applåder möttes sångarna ofta av visslingar. Publiken var missnöjd med att regissören hade moderniserat uppsättningen.

 

Även om jag är från Liszts och Bartoks land så har jag inte varit särskilt förtjust i klassisk musik. Men det har förändrats med tiden. Idag är det annorlunda. Vill jag hitta lugn och ro då sätter jag gärna på en CD med just klassisk musik. Vill jag ha lite mer inspiration då kan det gärna bli en kör från en opera.

 

Hur det nu än är så älskar jag musik. Sen, som sagt, får det gärna vara nästan vilken sort som helst bara jag kan känna att musiken rycker tag i mig så att jag kan hänge mig till rytmer som helt enkelt ger mig en god känsla! Det är väl ändå det musiken skall handla om, att fylla oss med lite blandade känslor alltifrån vemod till gränslös glädje allteftersom det humör, den situation och det behov som vi själva befinner oss i just då!


VÅGA VARA EN SNIGEL UTAN ATT BLI UPPÄTEN!

Så här dags på våren är många av oss relativt slitna i kroppen efter en lång vinter utan tillräckligt med sol. Nu är ju inte bara den långa vintern som gör kroppen trött utan självklart även att kroppen helt enkelt behöver återhämtning. När man har fullt upp med arbete, rolig fritidssysselsättning så är det lätt hänt att glömma bort behovet av daglig återhämtning.

 

När jag kom hem från jobbet idag på eftermiddagen kom jag plötsligt att tänka på sniglar. Sniglar hör sommaren till. Ända sedan min uppväxt på landet i Ungern, gillar jag sniglar. Jag kommer ihåg hur vi som barn försökte locka fram snigeln ur sitt skall med följande sång: Snigeln, kom ut, ditt hus brinner, du får mjölk och smör och det räcker även till imorgon. (Fritt översatt från ungerskan)

 

Sniglar är snäckor med eller utan skal. En del av sniglarna är inte särskilt sympatiska för de kan förstöra en hel trädgård och vissa arter äter upp varandra.  

 

Sniglar ses ofta som symbol för långsamhet men även för styrka med tanke på att vissa arter bär på sitt eget hus. Visst är det så att sniglar är känsliga och långsamma.

 

Vi människor har ibland en förmåga att bildligt talat ätas upp av krav och förväntningar. Vi har ofta svårt med att vara förnöjsamma och ge oss själva tid för lugn, ro och återhämtning.

 

På många ställen där vi rör oss idag ser vi människor hålla i sin mobil spelande, surfande eller ringande. Jag själv är en av de många.

 

Vi är mer eller mindre ständigt nåbara, var vi än befinner oss. För någon vecka sedan glömde jag min mobiltelefon hemma, jag blev först en aning stressad av det men efter en stund blev jag riktigt nöjd. Jag tänkte på hur det var på den tiden när det inte fanns några mobiltelefoner, inga telefonsvarare och absolut inga nummerpresentatörer. Den som ville nå en nådde en ändå.

 

Det moderna samhällets teknik är såväl en välsignelse som ett hinder. Vi skall ta vara på teknikens positiva framsteg men vi skall också kunna sätta våra egna gränser så att vi kan hitta tillbaka till vår egen styrka.

 

Jag tror att styrkan faktiskt finns i långsamheten. Att våga ta det lugnare, att stänga av telefonen, koppla ner internet, ge oss ut i naturen och bara våga vara i lugn och ro med alla kraven slängda i soptunnan!


EN SÖNDAG MED TVÅ OLIKA HÄNDELSER.

När jag växte upp i den då kommunistiska Ungern var 1: maj en riktig festdag. 1:a majtåget var långt, utan ände. Glädjen var stor. Vad talet handlade om har jag ingen aning. Jag har inte ens minne av att jag uppfattade något tal men jag tyckte att det var väldigt roligt att vara med.

 

Min fru och jag brukar ha som tradition att varje år titta på 1:a majtåget. Tågets längd har varierat med åren och den har då förstås aldrig nått upp till längden av de majtåg jag minns har deltagit i. Våra intressen av majtågen har inriktat sig på vilka budskap skyltarna i tåget förmedlar. Vi har oftast tyckt om skyltarnas budskap men har haft en annan väg att genomföra det än de socialdemokratiska idéerna. I år har vi missat 1:a maj tåget i och med att det sammanföll med gudstjänsttiden.

 

När jag kom hem från kyrkan såg jag ett mejl från en god vän som berättade om en 12-åring pojke i Afghanistan som ”blivit självmordsbombare” och jag undrade hur ett litet barn kunde pressas till något sådant.

 

Denna 12-årige pojke lär gå till historien som den troligen yngsta självmordsbombaren i Afghanistans historia. En kvinna och tre män dödades och flera skadades.  Att ett barn blir självmordsbombare är för mig ett slags bevis på att självmordsbombare blir man inte av en ren fri vilja utan det är något man manipuleras till eller helt enkelt tvingats eller dömts till.

 

Jag var åtta år 1956 då dåvarande Sovjetunion invaderade Ungern. Jag bodde då på ett barnhem ute på Ungerska landsbygden. Vi väcktes mitt i natten av rektorn och fick gå ner i skyddsrummet. På morgonen då vi skulle gå till skolan mötte vi den ryska soldaten i ytterdörren. Han stod där med sitt vapen på axlarna. När jag passerade frågade han om jag ville hålla i hans vapen. Med åttaåringens nyfikenhet var det en självklarhet att hålla i vapnet. När jag fick hålla i vapnet var nattens rädsla borta.

 

Jag har ofta tänkt på denna händelse. Hur lätt det är att bli indoktrinerad. Jag känner inte till den 12 åriga pojkens historia men jag blir oerhört fruktansvärt förargad över vuxna människor som inte respekterar barn utan fullständigt utan den minsta tvekan utnyttjar dem. Om nu dessa vuxna människor längtar efter att sända andra i döden varför gör de i så fall inte det själva?

 

Nu tycker jag förstås självklart att ingen, absolut ingen skall vara självmordsbombare. Men vad jag ville uttrycka med raderna ovan var att jag är övertygad om att man blir självmordsbombare antingen genom indoktrinering, tvång eller rent av att ledaren, gruppen som står bakom självmordsbombarbeslutet har dömt personen till det. Detta utesluter inte att det kan finnas frivilliga självmordsbombare men jag tror att de i så fall är väldig, väldigt få. Den ständigt viktiga frågan är om det överhuvudtaget finns något riktigt botemedel mot indoktrinering och hat?

 

Jag vill trots allt, varje dag som är och som kommer, vara övertygad om att störst av allt är ändå kärleken. Att kärleken ändå har förmågan att besegra hatet. Men frågan som kvarstår är hur det kan bli möjligt?


TRÄDGÅRDSARBETE och BONUSSYTEM!

Jag funderar på om jag är alldeles ensam om att inte vara så enormt överförtjust i trädgårdsarbete. Ibland känns det som om jag skulle vara omgiven av alla möjliga hurtfriska trädgårdsarbeteälskare.

 

Missförstå mig inte. Jag älskar trädgård. Men jag förstår inte varför den inte kan sköta sig själv. Varför måste jag varje sommar behöva jaga maskrosor? Det är ännu inte sommar så jag har inte sett någon maskros än men de kommer snart. Jag tillhör dem som tycker att maskrosor är vackra. Inte bara det, de är även ett utmärkt exempel på sådant som övervinner hinder. Inte ens asfalten kan hindra maskrosen från att blomma.

 

Årets trädgårdsarbete har jag börjat med att få bort mossan i trädgården. Jag tycker faktiskt att även mossan är fin men det är nog inte det bästa underlaget att spela fotboll på med barnbarnen. Ett tag funderade jag på att jag kanske i stället för att ta bort mossan, skulle sälja den. Den är i vilket fall som helst utmärkt att använda för olika typer av dekoration.

 

Kanske är det inte helt försent att satsa på mossodling. Någon jag känner som ska kunna mycket om trädgårdar, tyckte att detta med att använda mossupprivningsapparat inte var så smart för då sprider sig mossan ännu mera. Är det så då får jag fundera på att starta mossförsäljning. Kanske finns det några turister som inte är vana vid mossan som kommer att nappa.  Är det någon som vill vara med så kan vi starta ett världsomspännande företag. Alla som är med från början får garanterat bonus vid eventuell försäljningssuccé. I annat fall får var och en stå för sina kostnader.

 

Nu blev denna blogg en aning skruvad och jag är som vanligt fullständigt nykter. Men jag kunde inte låta bli att driva lite grann med mig själv. För nu skall jag ut i trädgården igen och fortsätta trädgårdsarbetet. För när jag tänker efter så är det trots allt inte så tråkigt. Har jag tur får vi en gräsmatta som i all sin grönska kommer att le mot oss. Och det leendet med en och annan maskros, lite mossa här och där kan jag nog trots allt med glädje tåla!

 

Om någon av er anar kritik mot bonussystemet i denna blogg så kan jag antingen trösta eller reta med att säga att jag anser att bonussystemet kan gott upphöra eller gälla alla anställda lika i ett företag! Det skall löna sig att arbeta för alla!


GLAD PÅSK!

Denna helg är för många av oss en återhämtningshelg. Vintern har varit lång, solen har ofta lyst med sin frånvaro. Jag kan inte minnas när påsken har infallit så sent som i år, bara en vecka innan valborg då våren med glädje sjungs in även om det regnar och blåser.

 

Nu har värmen landat! Jag vet inte om du har tänkt på hur vi människor väldigt ofta försöker hitta förklaringar på allt det som händer runt omkring oss.

 

Jag vet inte hur många nummer kvällstidningarna hittills i år har ägnat åt att tala om hur pass varm våren och sommaren kommer att bli. För egen del tänker jag, det blir ju som det blir. Jag kan ju knappast påverka vädret. Nu protesterar säkert miljövännerna och hänvisar till hur alla utsläpp, vår livsstil påverkar klimatet. Jag är väl medveten om det och självklart tycker jag att kunskap är nödvändig och att vi mer eller mindre aldrig kan få nog av det.

 

Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att vi inte kan och kommer inte heller att kunna förklara allt och därmed komma fram till olika slutsatser om hur saker och ting förhåller sig i denna universum som vi får gästa.

 

Denna helg är för miljontals kristna den absolut viktigaste helgen. Förra årets påskvecka tillbringade vi i Spanien. Det var en enorm upplevelse att se hur människorna i tusentals följde med i processionerna för att minnas och uppleva det som hände med Jesus Kristus för drygt 2000 år sedan och som är grunden i den kristna tron.

 

Själv är jag uppvuxen som ateist utan någon tro på Gud. Jag minns hur jag som tonåring tyckte att alla de som trodde på Gud var fullständigt okunniga människor. Sen i oktober, det året jag fyllde 19 år, är jag en av dessa miljontals ”okunniga” människor och jag är väldigt tacksam för det! Berättelserna om Jesu liv, hans död och uppståndelse är något jag har tagit till mig.

 

Förstår jag allt i det, kan jag förklara allt i det? Det enda svar jag kan ge är att jag tror! Men hur kan jag tro om jag inte förstår och inte kan förklara allt? Men det är just det som är trons innersta väsen, en övertygelse om det vi inte ser! Tro och vetande går för mig ofta hand i hand med varandra, men det finns tillfällen då tron faktiskt finns långt före vetandet! Fråga bara de stora vetenskapsmännen innan deras teorier har blivit bevisade och erkända!

I Psalmboken finns följande tonsatta text av Christina Lövestam som är en enkel trosbekännelse, jag lätt kan förstå:

 

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,

som ger kamp glöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

 

Jag får denna helg återhämta mig genom att vistas så mycket jag kan i den värmande solen.

 

Jag får denna helg återhämta mig i min tro på en levande Gud, att kärleken och det goda trots allt är starkare än all ondska.

 

Jag önskar alla mina läsare en glad och av Gud välsignad Påsk.


NOLLTOLERANS MOT OFRIVILLIG ENSAMHET!

Jag har idag tänkt kommentera en intervju med Maud Olofsson i dagens eko gällande SAAB:s möjligheter att låna pengar till sin löpande verksamhet. Men när jag satte igång att skriva kom jag osökt in på ämnet ensamhet.

 

Jag tror inte att Maud Olofsson är ensam. Hon har ett departement och säkert även Anders Borg med flera bakom sig. Jag känner inte till Maud Olofsson men vad jag har förstått så har hon familj och vänner. Ändå slog tanken på ensamhet stark ner i min tankevärld.

 

Häromdagen var det flera centerpartistiska politiker som tyckte att det var dags för Maud Olofsson att avgå. Jag har uppfattat och uppfattar Maud Olofsson som ett mycket skicklig och stark personlighet med en stark politisk vilja och plattform. Men när det börjar blåsa mer än kraftig då kan även den skickligaste och starkaste få uppleva att man är ordentligt utsatt.

 

Jag känner inte Maud Olofsson och jag skall inte heller spekulera i hur hon upplever det om hon känner sig ensam eller inte. Det är inte det jag vill komma fram till.

 

Vad jag vill komma fram till att det finns stunder av kortare eller längre karaktär i våra liv då vi trots fungerande sociala relationer och bra hälsa, kan känna på ensamhet.

 

Ensamhet kan självklart vara frivilligt men inte så sällan är den ofrivillig. När känslan av ensamhet är som störst då kan vi befinna oss i en situation där vi inte riktigt orkar för vi upplever att ingen lyssnar på oss ingen hör vad säger, ingen har tid med oss.

 

Ensamheten av detta slag är stor idag. Jag undrar om inte vi skulle kunna starta en nolltolerans mot ofrivillig ensamhet. Vad jag menar med det är att vi frivilligt utan någon direkt organisation skulle naturligt fråga efter varandra. Stanna upp och dela vardagens liv över ex. en kopp the eller helt enkelt med att fråga om det vore möjligt att ex. ta en promenad ihop eller varför inte gå på bio eller på en konsert.

 

Man behöver inte ha avsikter för att umgås man kan faktiskt bara vara till för livets skull, för varandra!

 

Har du någon tanke kring hur vi kan hjälpas åt att gällande ensamhet så tar jag tacksam emot det!


Tidigare inlägg
RSS 2.0