”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är 'jag'. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.”  Orden är Tomas Tranströmers. Nobelpristagaren i Litteratur 2011 har ett språk som är otroligt innehållsrikt och vackert.

 

När jag läser Tranströmers dikter (det är något jag började med alldeles nyss) både förstår jag och inte förstår samtidigt.

 

Det tycker jag är bra, såtillvida att det jag inte på en gång förstår får mig att tänka efter. En process sätts igång som vida överträffar den korta stund som det tar att läsa ett ord, en mening. Det är i det som en författares storhet ligger i.

 

Att skriva eller säga ord som vi snabbt tar in har ibland en förmåga att lika snabbt försvinna. Ord som så att säga blir havande inom oss sätter igång en process som kan bli riktigt välgörande.

 

Tomas Tranströmers diktning berör de existentiella eviga frågornas djup. Här nedan följer några dikter som finns i boken: Tomas Tranströmer Samlade Dikter 1954-1996 Bonnierpocket.

 

KYRIE

 

Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker

En känsla som om folkmassor drog genom gatorna

I blindhet och oro på väg till ett mirakel,

Medan jag osynligt förblir stående.

 

Som barnet somnar in med skräck

Lyssnade till hjärtat tunga steg.

Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen

Och mörkrets dörrar öppnar sig.

 

 

 

EPIGRAM

 

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.

Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar

och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

 

 

HAUIKUDIKTER

Ett par trollsländor

fasthakade i varann

svirrade förbi.

*

Närvaro av Gud.

I fågelsångens tunnel

öppnas en låst port.

*

Ekar och månen

Ljus och tysta stjärnbilder.

Det kalla havet.