Det finns situationer då vi människor tycker att det är svårt att komma någonstans, när man upplever att man har blivit fel behandlad av någon myndighet. Då passar talesättet  ”slåss med väderkvarnar ”, ett uttryck som är hämtad från 1600-talets början ur Miguel Cervantes bok Don Quijote.

 

När jag var barn var jag helt övertygad om att denna Don Quijote av La Mancha fanns på riktigt. Men så var det förstås inte. Don Quijote av La Mancha är en fantasifigur, en fattig adelsman som läste alldeles för många riddarromaner. Till sist var han övertygad om att han själv var en riddare så han gav sig ut i världen på äventyr med sin magra häst Rocinante. Där skulle han utföra stora saker för sin älskade som knappast visste om att hon var älskad av den fattiga adelsmannen.

 

Med på sin resa ut i stora världen hade Don Quijote den fattige kortväxte bonden Sancho Panza som i romanen beskrivs vara ”tämligen klent utrustad till förståndet”. Men trots sitt så kallade klena förstånd var Sancho Panza nyfiken, bekymrad och ibland helt förskräckt när han ser Don Quijote angripa väderkvarnar som han uppfattade vara ondskefulle jättar.

 

Sancho Panza finns troget vid Don Quijote sida även när människor driver med Don Quijote. Sancho Panza med sitt klena förstånd är realist medan Don Quijote lever ut sin dröm, det som ger honom livsmening att vara en riktig riddare.

 

När riddarverkligheten tas ifrån Don Quijote förlorar han livsmeningen, blir sjuk och dör.

 

Alla har vi våra drömmar som vi gärna vill uppnå och vi har våra och andras förväntningar som vi, lik Don Quijote av La Mancha, lite då och då kämpar med! Man kan tycka vad man vill om figuren Don Quijote men en sak är säker han vågade söka efter äventyret att leva ut sin livsmening utan något syfte att skada någon!

 

Vi människor söker på vårt eget sätt ständigt efter meningen med livet, att fånga dagen som dagen är. Jag skulle självklart inte vilja vara en Don Quijote men jag önskar att vi alla utan att skada oss själva eller andra, vågar leva ut våra drömmar!

 

För egen del har jag en dröm som jag för några år sedan trodde skulle kunna uppfyllas. Nämligen att starta ett barnhem för barn som far illa i mitt födelseland Ungern. Det var väldigt nära att det skulle bli verklighet men ekonomin räckte inte till.

 

Barnens rätt till eget kärleksfullt liv, omsorg, okränkbarhet är alltid värt att kämpa för även om det finns miljontals väderkvarnar i vägen!

 

Jag såg nyss ett TV-program där några barn spelade fiol. Det påminde mig om att fiolen är ett av mina absoluta favoritinstrument. Egentligen förstår jag inte riktigt hur det kan vara det.

Som barn kämpade jag med att lära mig spela fiol. Det gick inget vidare. Om det berodde på att jag var omusikalisk eller att jag inte gjorde mina läxor eller att jag inte hade en pedagogisk lärare, har jag ingen aning om.

Idag spelar orsaken ingen roll alls. Jag skall villigt erkänna att som barn drömde jag om att jag skulle bli violinvirtuos. I mina drömmar lydde mina fingrar mig helt perfekt och fiolens ljud var harmoniskt vackert!

 

Verkligheten blev inte som drömmen. Jag lade av fiolspelandet. Nästa gång fiolen kom fram var när vi fick våra barn. Två av flickorna har jag lett in på fiolspelandets outgrundliga väg.

 

Idag undrar jag om det var så väldigt klokt. Vi föräldrar har ibland en tendens till att medvetet eller omedvetet föra över våra drömmar på våra barn. Jag ser inget fel på det om barnen delar ens dröm.

 

Samtidigt tycker jag idag att det bästa som finns är om barnen lär sig att hitta sina egna drömmar så att de kan drömma och utveckla det som de själva innerst inne längtar efter.

 

Av våra barn är det en av de fyra som fortfarande spelar det instrument som hon började spela som barn och det är inte fiol.

 

Jag kan trots det luta mig tillbaka och lyssna på Brams Ungerska danser eller något annan musikstycke där fiolen dominerar och samtidigt vara väldig glad över att musiken och sången har berikat och fortsatt att berika alla barnens vuxna liv.

Igår åkte jag tåg. Tåget gick i tid och kom fram i tid så jag var självklart väldigt nöjd. Jag slapp köra bil till Stockholm tur retur och därmed slapp jag kamikaze piloterna som utan hänsyn kör om i hög hastighet i snöyra och halka!

 

När jag ser nyheterna i min mobil konstaterar jag att galenskaparna fortsätter i världen! I Tucson USA dödas sex personer av en 22-åring man som även skottskadade den 40-årige demokratiska politikern Gabrielle Gifford som var det troliga målet för 22-åringens attack. Enligt nyhetsrapporteringen är 22-åingen en person som ogillar religion, skolan, analfabeter men har Adolf Hitlers ”Mein Kampf”, Karl Marx ”Det kommunistiska partiets manifest” bland sina absoluta favoritböcker. 22-åringens favoritsysselsättning uppges vara att röka marijuana.

 

Idag hittades på öppen gata i Huddinge kommun en polsk medborgare, troligen mördad. Även på Östermalm hittades idag en man troligen mördad.

 

Aftonbladet har idag en intervju med kriminologen, författaren Leif GW Persson där han berättar om sina dryckesvanor. Sedan 80-talet dricker Leif GW ingen alkohol alls från 1 januari till och med midsommar. När sommaren kommer då börjar han dricka igen för att kunna hantera sin ångest.

 

Nu hoppas jag att Leif GW är medveten om att alkohol och ångest inte är någon bra kombination. Visserligen kan alkohol tillfälligt lindra ångesten men i längden gör alkoholen ångesten värre! Man hamnar i en ond cirkel som man inte direkt är medveten om.

 

När jag läser vad jag har skrivit hittills undrar jag om det finns något positivt på början av 2011. Mitt eget svar är att det självklart finns. Livet fortsätter. Kampen för rätt och rättvisa fortsätter. Jag är övertygad om att de negativa nyheterna inte får sista ordet. Vi får fortsätta att uppmuntra varandra, att inte tappa modet utan helt enkelt våga hitta vägar till samförstånd!

 

Vi fick idag besök av goda vänner. När jag fick hålla deras ca 5 månader gamla dotter i handen då log hon emot mig med ett oemotståndligt leende och samtidigt skrattande riktade sina fötter mot mitt ansikte. Tro det eller inte men det ögonblickets glädje ger livet utan tvekan hopp. Genom att ge kärlek får vi kärlek och då blir glädjen en stark motpol i en ibland till synes galen värld!

Det var riktigt skönt att få vakna idag, senare än vanligt, och se att allt är som det brukar vara. Fast vi nu skriver 2011 istället för 2010.

 

Dagen har format sig som en riktig skön avslappningsdag. Det är inte så ofta jag har sådana dagar. Det är egentligen väldigt dumt. Vilodagen är något som är lätt att glömma bort, fast det är med all säkerhet, den viktigaste dagen i ens liv.

 

När bilen töms på bensin stannar den. När kroppen töms på energi då håller vi ändå igång den. Fast risken är uppenbar att när kroppens energi går på lågvarv då orkar vi inte riktigt . Och så undrar vi varför det kan vara svårt för kroppen att slappna av exempelvis när vi skall till att sova.

 

I den relativt hårda rytm som finns i dagens samhälle är det livsnödvändigt med återhämtning.

 

Ibland lyckas jag rätt så bra med det. Men inte varje dag. Vari består min återhämtning? Jag tar femton minuters tupplur direkt när jag kommer hem från jobbet. Senare på kvällen tillsammans med min hustru tittar vi på en bra film.

 

Till återhämtningen hör fungerande relationer. I mitt liv är följande relationer viktiga och som alltid ger extra energi. Relationen till min fru, våra barn och barnbarn, några nära vänner och självklart min tro på Gud. En tro som jag ser som en naturlig, integrerad del av mitt liv.

 

Om jag nu skall ge någon form av tips i början av 2011 så skulle det vara följande:

Ta vara på livet, som en ny dag med nya möjligheter

 

Låt inte motgången, svårigheten få sista eller näst sista ordet.

 

Hitta varje dag stunder av återhämtning.

 

Vårda dina relationer så långt det beror på dig själv.

 

Öppna ögonen så att du även kan se möjligheterna och glädjen i livet. De finns alltid närmare än du någonsin tror!

 

Tappa inte modet!

 

Ge inte upp hoppet!

 

Det jag har skrivit här är bara en liten, mikroskopisk del av verkligheten. Du själv har den bästa fortsättningen!

 

Jag önskar dig en god fortsättning på det nya året som har börjat idag!

Idag har jag funderat på hur det kan vara att vara en fanatiker. Jag menar, en person som är så övertygad om sin egen sanning att den inte kan tolerera någon annans sanning och uppfattning.

 

Jag har försökt att föreställa mig hur en fanatikers hjärna kan vara konstruerad. Jag har svårt att tänka mig att en fanatikers hjärna kan vara konstruerad på ett annat sätt än alla andra människors hjärnor.

 

Ingen människa föds fanatisk! Fanatism är som en programvara, den måste på något sätt komma in i ens hjärna, ens sätt att värdera och tänka så att allting annat mer eller mindre suddas ut.

 

Kan det möjligen vara så att en fanatikers hjärna med tiden blir förkrympt, så att allt vad tolerans, samarbete, förståelse står för, på något sätt blir utraderat.

 

En sak jag ändå inte får glömma bort är att även en fanatiker älskar! Det är kärleken till sin övertygelse som driver fanatikern att stå fast vid sina beslut och driva genom det fanatikern är övertygad om.

 

Samtidigt har jag för egen del väldigt svårt att tro på att en fanatikers beteende överhuvudtaget har något med kärlek att göra. I så fall är det frågan om en förvriden form av begreppet älska!

 

För den som älskar av hela sitt hjärta kan inte hata. Den som älskar av hela sitt hjärta kan inte låta bli att söka förstå, kan inte låta bli att hitta lösningar även på de djupaste konflikterna.

 

I vilka sammanhang formas en fanatiker? Det måste vara sammanhang där toleransens, respekten för olikheter i person och uppfattning, fullständigt lyser med sin frånvaro.

Det är inte religionerna som är fanatikernas upphovsman! Religionernas kärna är kärlek och ingenting annat. Vi människor kan lätt förvränga religionernas budskap i eget syfte. Därför är det viktigt att komma ihåg att det inte är förvrängningen som är religionens sanning!

 

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 2Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

 

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. 5Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

 

Kärleken upphör aldrig.

 

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

/ur 1Korintiebrevet 13/

 

Denna kärlek är inte och kan aldrig någonsin vara fanatism!

BEDRAGEN MAN RISKERAR FEM ÅRS FÄNGELSE!

Dagens Nyheter berättar idag om en man i USA som efter att han hade loggat in i familjens dator, öppnade sin frus mejl och upptäckte att hon var otrogen. Frun var otrogen med sin f.d. man. Otroheten ledde till skilsmässa.

 

Om nu frun var otrogen så är det knappast förvånande att hon var otrogen med sitt ex. Det är nämligen något som ofta är rätt vanligt. Det är rätt vanligt att det oftast är svårast att släppa den första riktiga kärleken. Frågan är om det inte istället för skilsmässa vore bättre att ta time out i ett förhållande innan man helt bryter upp. Det är bättre att vara särbo ett tag och så ta reda på vad man innerst inne känner än att bryta upp för att senare med tiden upptäcka att man trots allt inte kan leva utan varandra.

 

Nu var det förstås inte detta som var det intressanta i ovan nämnda nyhet. Utan det intressanta var att den bedragna mannen riskerar nu att dömas till fem års fängelse på grund av att han olagligt kommit åt digital information.

 

Skulle mannen på köksbordet hittat ett öppet brev med älskarens kärleksförklaringar, då skulle han inte gjort sig skyldig till intrång.

 

Men nu bröt han mot datalagen!

 

Jag tycker för min del att det är märkligt att mannen riskerar att bli lagförd.

 

Samtidigt tycker jag att det han gjorde självklart var fel. Att respektera varandras integritet, att få bevara sin integritet, tror jag är en viktig del i ett förtroendefullt förhållande. Det är en självklarhet att jag inte läser min frus brev eller hennes e-post om inte hon själv av någon anledning skulle be mig om det.

 

Nu är nätet ofta som en öppen bok. Inte så sällan kan vem som helst komma åt ens innersta tankar. Vi bloggar, vi skriver på Facebook, vi tvittrar. På en sekund får många människor veta vad vi har gjort, vad vi har tänkt. Så länge det är något som vi själva, helt medvetet, väljer att dela med oss, är det helt i sin ordning.

 

Men när någon annan sprider tankar och ord om oss som vi själva inte har velat skall föras vidare, eller absolut inte ens har tänkt eller sagt, då är det inte längre i sin ordning!

Jag börjar dagens blogg med att förmedla en kommentar jag fick till gårdagens blogg från en av mina läsare. I och med att kommentaren skrevs på Facebook så blev den inte tillgänglig för alla er som följer min blogg.

 

Nicklas skrev följande: ”Du har helt rätt i att folk har lättare att klaga och ge kritik än att ge uppmuntrande ord, att livet har både motgångar och framgångar är sant men som jag känner det så är det motgångarna som sätter djupast spår tyvärr. Ibland tar motgångarna lätt över och trycker ner allt det som är positivt. Något jag tycker är tänkvärt som alla människor borde göra är att om de som ska ge kritik så avsluta med positiv kritik då det är det sista vi hör som man oftast tänker på resten av dagen."

 

Jag håller självklart med Nicklas.

 

Det vi inte så sällan drabbas av är den ständiga jämförelsen. Något som enligt min mening inte är särskilt meningsfyllt. Vi människor är olika och vi har olika behov. Vi har också olika sätt att uppskatta film, musik, kläder, mat och mycket, mycket mera!

 

Vi har också olika förutsättningar att uppskatta, förstå och tillgodogöra oss olika saker.

 

Den enda jämförelsen som håller är att jämföra sig med sig själv. I den jämförelsen finns ständiga utvecklingsmöjligheter utan risk för avundsjuka och mindervärdeskomplex.

 

När man jämför sig med andra finns det alltid risk med att man ser sig själv som förlorare, eller så måste man göra något alldeles speciellt för att överträffa och bli bra mycket bättre än den andra! Hur man än gör så finns det risk att man blir en förlorare. Varför? Helt enkelt för att jämförelserna inte så sällan bygger på rädsla. Rädslan att inte räcka till! Rädslan att inte prestera tillräckligt mycket, inte äga tillräckligt mycket! Rädslan att inte vara omtyckt och älskad!

 

Våga vara den du är

här och nu.

Se dig själv som den du är

här och nu.

Våga förändra det du kan,

acceptera det du inte kan.

Våga vara den du är

utan jämförelse.

Livets dörrar

öppnas på nytt,

med nya perspektiv

utan rädsla,

att göra bort dig,

utan rädsla att bli utskrattad

även när du gjort bort dig,

även när du har blivit utskrattad.

För du är du

och du får vara

just du.

Utan jämförelse,

den absolut bästa som finns

här och nu!

Jag har haft julledigt från bloggandet. Det var välbehövligt. Även om jag tycker om att blogga så hade källan av idéer att skriva om plötsligt börjat sina.

 

Jag är van vid att hålla tal. Då finns det alltid en risk att plötsligt tala utan att ha något speciellt att säga.

 

Självklart vill jag med mitt skrivande säga något. Det innebär inte att jag vill säga något sensationellt som väcker stora rubriker. O, nej! Jag vill bara väcka tankar att fortsätta att tänka vidare på. Jag vill även medverka till att uppmuntra!

 

Jag tycker att vi människor ofta har närmare till att utdela kritik än att uppmuntra och berömma.

 

Vi har också närmare till att tala om det negativa än det positiva.  Säg gärna emot mig om du tycker att jag har fel. Jag skulle verkligen inte ha något emot om jag skulle ha fel. Det skulle vara roligt att höra positiva händelser. Positiva tankar om familjen, om arbetet, om framtiden!

 

Nu är det i och för sig så att jag tror på balansen. Nämligen att livet har båda delarna. Nämligen såväl kritik som uppmuntran. Såväl framgång som motgång. Såväl lidande som hälsa!

 

Det är bara det att jag just nu tycker att det vore bra om det goda, det positiva skulle få avsluta 2010 och påbörja 2011. Det skulle utan tvekan ge extra energi för det dagliga livet!


Våga uppmuntra mera, våga ta vara på det goda i livet mera!

Nu är det verkligen kyligt. På vägen hem från jobbet i kväll var det -29.5 grader någon kilometer från vårt hem. Det som är skönt är att det går att värma sig inne i huset.

Utan tvekan finns mina tankar hos dem som inte har tak över huvudet. Men vad hjälper tanken när man fryser och inte har någonstans att värma sig?

SJ har fortsatt problem med räls och tåg.

Många flygplatser är stängda.

Vi önskar nästan alltid EN vit jul. Det hör på något sätt till julen här i norden. Men nu undrar jag om inte flera av oss skulle vara nöjda med en plaskig jul utan kyla.

När det är kyligt ute får vi krypa närmare varandra.

Jag vill nu önska er alla som läser min blogg en riktig GOD JUL med mycket värme och kärlek.

Jag skall jobba även på julafton men tar julledigt med bloggandet i några dagar.

Vi hörs efter jul!

Jag är högst osäker på hur många leksaker jag ägde som barn. Som jag kan minnas var det knappast fler än högst fem stycken. Nu kan jag förstås minnas fel. Det jag minns tydligast är en gul traktor som min far skickade från Sverige dit han flydde 1956.

 

Jag minns glädjen den dagen jag fick traktorn men också dagen efter då traktorn plötsligt var spårlöst borta. Någon annan blev förtjust i den. Det är i alla fall så som jag minns händelsen.

 

Något man ger bort, något man får är en gåva! Att ge bort och ta emot en gåva är en glädje! Åtminstone så känner jag det så.

 

Här nedan följer några tänkvärda ordspråk:

 

”Alla människor har fått en gåva. Vissa öppnar sin lite senare.”

 

”Det du inte kan ge bort äger du inte. Det äger dig.”

 

”Det sätt på vilket en gåva ges är mera värt än gåvan själv.”

 

Påven John Paul II tillskrivs följande citat:

”Dumheten är också en Guds gåva, men man får inte missbruka den.”

 

Den brittiska författaren Daphne du Maurier tillskrivs följande:

”Ett vänligt ord kostar dig ingenting och är ändå det bästa av alla gåvor.”

Ända sedan oktober månad har det varit många olika bud gällande vädret . Ena veckan skulle det bli den kallaste vintern på länge. En annan vecka skulle vi få en jul utan snö.

 

Som det ser ut idag behöver vi knappast drömma om en vit jul för den snön som har kommit i stor mängd lär knappast smälta bort till dess. Men tänk om den gör det? Vad spelar det för roll då?

 

För mig gör det absolut ingenting. Vad jag egentligen funderar på är varför vi ofta har så stora behov av att i förväg veta vad som händer? Behöver jag veta flera veckor i förväg vad det blir för väder i jul eller nästkommande vår och sommar? Knappast. Men på något sett är det som om vi hela tiden skall ha vetskap om vad som händer så att vi kan få full kontroll.

 

För egen del har jag för länge sedan accepterat att jag inte kan ha full kontroll på allt det som händer. Jag kan absolut inte ha kontroll över vädret och jag kan absolut inte ha kontroll över själva livet. Jag tycker faktiskt att det på ett sett är rätt så befriande.

 

Ingen kan skylla på mig om det snöar för mycket, blåser för mycket, regnar för mycket eller hur nu vädret utvecklar sig.

 

Jag har aldrig åkt fritt fall på Liseberg. Men de som har åkt vet att de alltid landar. Det är kanske något vi skulle behöva öva oss i och lära oss. Även om vi för tillfället inte har kontroll så kan saker och ting trots allt ändå ordna sig. Helt enkelt att genom medveten närvaro, att vara närvarande i allt det som händer. Så länge snön faller så faller snön. Så länge kylan varar, varar kylan. Men med tiden går det över och så småningom, med tiden kommer våren trots allt!

 

Fast damhandbollslaget förlorade EM-finalen tycker jag att de har gjort ett bragd-EM. Denna gång kunde de inte kontrollera det norska landslaget men för mig är de ändå vinnare!

Jag är utan tvekan en riktig fotbollsfantast. Min bror som är en av grundarna till Svenska Innebandyförbundet får förlåta mig men jag kommer aldrig att bli en lika stor innebandyfantast. Visst är innebandy eller som min bror mycket riktigt kallar det för, floorball, en sport som är på frammarsch. Men jag har svårt att tro att den sporten någonsin kan bli så stor som fotboll. Fast vem vet?

 

På min topplista efter fotboll kommer vattenpolo. Jag är ju född i Ungern och Ungern är flerfaldig världsmästare i den sporten. Jag lovar att den är otroligt roligt att se på. Sporten är snabb, spännande och intensiv. Även om sportutövare finns i Stockholm, Falun m.fl. orter så tycker jag att det är synd att sporten inte riktigt har slagit i Sverige.

 

Efter vattenpolo följer handboll. Handboll är en sport jag gärna skulle ha velat spela själv. Men jag har aldrig haft begåvning för det. Idag och kanske ännu mer i morgon tror jag att största delen av Sverige älskar handboll. Damernas insats på handbolls EM är en bragd utöver det vanliga. Efter dagens rafflande seger över Rumänien är Sveriges handbollsdamer i söndagens final.

 

En annan sport jag gärna skulle ha velat utöva men inte haft möjlighet till är fäktning. Fast i början av hösten såg jag att det finns möjlighet att börja träna fäktning här i Köping.

 

För att kunna utöva en sport behövs tid, träningstillfällen, träningsvilja och självklart begåvning. Sen behövs det självklart tränare. Människor som har förmågan att lära ut, inspirera, uppmuntra, utmana, ställa krav och har förmågan till dialog.

 

Så här i juletid vill jag tacka alla de människor som ger av sin tid, kunskap, entusiasm och ställer upp som tränare! Tack för att ni finns, tack för att ni håller ut, tack för att ni gör det möjligt för barn och ungdomar att utöva sina färdigheter och växa med dem!

 

Heja, brorsan och alla ni andra som ägnar ert liv åt sporten! Ishockeyns vänner får ursäkta. Men jag är absolut inte född på is fast jag brukar ge mig ut på hal is.

Nu har jag varit tom i huvudet i två dagar. Det är väl inget nytt skulle någon med lite elakhet kunna påstå. Som tur är gör sig tomheten i huvudet inte gällande på arbetstid. Det är på min fritid som tomheten har drabbat mig. För att vara mera exakt i samband med att jag skall skriva min blogg. Plötsligt har jag inga idéer, inga tankar att förmedla. I sådana sammanhang tycker jag att den bästa medicinen är att helt enkelt vara tyst.

 

Vi människor föredrar inte så gärna tystnaden. Vi lever i sammanhang där det är ständigt fart. När jag känner mig tom i huvudet då är det tystnaden som råder. Jag kan tycka att det  bitvis kan vara väldigt skönt med tystnad! För i tystnaden finns en kraft som vi väldigt ofta glömmer bort.

 

Det är i tystnaden som det går att tänka efter en stund. Begrunda det som har hänt under dagen och även ge tid åt att planera morgondagen. När inte tystnade råder då är det ständigt full fart. Och när det är full fart då är det lätt att bli fartblind. När man blir fartblind då har man svårt att se sina egna och ens allra närmastes behov!

 

Jag drar mig till minnes ett ord från Bibeln där det står skrivet: ”Genom stillhet och förtröstan skall ni vara starka.” Visst finns stillheten i tystnaden. Så jag kanske inte behöva oroa mig så värst mycket för att känner mig tom i huvudet. Att jag kanske just nu inte har något att skriva om.

 

”Tystnad är den sanna vän som aldrig sviker”, ”Tystnaden är den sanna vännen som aldrig förråder” är två citat som tillskrivs Konfucius som levde 555 – 479 f.Kr.

 

Jag hittade även följande citat som tillskrivs Abraham Lincoln och som visar att han måste ha varit en humoristisk man: ”Bättre vara tyst och bli betraktad som idiot än att öppna munnen och bevisa det.”

 

Charlez Aznavour tillskrivs följande: ”Ett äktenskap utan tystnad är som en bil utan bromsar.”

 

Nu är plötsligt mitt huvud igång och jag har fått något att tänka på. Snart skall bilen in på besiktning, hoppas att den går genom.

Jag tycker det är så otroligt fantastisk. Mina barnbarn kan mycket mer och kommer att kunna mycket mer än jag någonsin har kunnat när jag var i deras ålder.

 

Ett av barnbarnen rider och till och med hoppar över hinder. Närmast jag kom en häst var när jag var hos en familj på landet när jag var omkring fem-sex år gammal och fick vakta grisar. En av grisarna gav sig raka vägen in i majsfältet. Jag blev rädd för att få skäll så jag gömde mig hos den stora hästen på gården. Det kändes som om hästen skyddade mig.

 

Tre av mina barnbarn cyklar. Den yngsta som är fyra månader på måndag cyklar förstås inte. Men fyra åringen cyklar. Jag lärde mig cykla när jag var 19 år för det fanns inte cyklar att tillgå på barnhemmet där jag växte upp.

 

Tre av mina barnbarn åker skidor kan till och med stå på slalomskidor. Jag lärde mig åka längdskidor när jag var över 20 år. Jag lovar att jag fortfarande har väldigt mycket att lära mig för att kunna behärska tekniken. Fast jag är jättebra på att ramla!  

 

I samband med ett påsklovsläger i fjällen hyrde jag ett par slalomskidor och tränade i några timmar för att kunna åka nerför en backe. I och med att en av våra ungdomar blev påkörd av någon i backen, fick jag avstå från att ge mig utför.  Istället fick jag åka med honom till lasarettet.

 

Även om det ibland kan kännas som att ”det är inget nytt under solen” så händer det ändå ständigt så otroligt mycket! Varje tid har sin tjusning och sin prövning. Utvecklingen går hela tiden framåt. Men även om utvecklingen går framåt så är människors förutsättningar fortsatt olika i att lära sig olika saker, tillägna sig olika saker, har möjlighet att utföra olika saker

 

Vad jag minns hade jag under min barndom knappt en handfull egna leksaker. I datorernas och playstationernas tider är detta närmast otänkbart!

 

Var vi födds, hur vi tas emot som barn bestämmer i hög grad vad vi kan lära oss, hur vi kan lära oss. Nu kan man förstås tro att jag tycker att jag tycker hade det sämre i min barndom än mina barnbarn för att jag inte lärde mig cykla, åka skidor och hade bara ett handfull leksaker. Men se det tycker jag inte. För varje tid har sin tjusning, sina möjligheter men också sina hinder.

 

Jag kan lova er alla att jag var jättebra på att leka kurragömma!

För några år sedan var jag med min fru i Grekland på semester. Vackra öar, härligt väder, mycket gammal historia och kultur. Men det jag kommer ihåg allra bäst var när vi handlade i en liten affär. Jag har inget minne av vad vi handlade.

 

När jag skulle betala räckte jag fram mitt kort som snabbt togs av ett ca 6-årigt barn. Hans pappa som ägde affären log mot oss. Pojken tog kortet och drog det i kortmaskinen. Sen lämnade han vänligt tillbaka kortet. Pappan övervakade självklart vad och hur sonen gjorde och berömde självklart honom för bra utfört arbete.

 

Jag är övertygad att den pojken växer upp till en självständig person som alldeles utmärkt kommer att ta hand om sig själv.

 

Jag kommer samtidigt ihåg en lektion jag hade i en högstadieklass på 80-talet. Jag berättade om min barndom då jag tillsammans med mormor var och köpte en levande kyckling på en matmarknad i Budapest. På den tiden hade vi inte frys eller kyl. Vi köpte såväl kyckling som fisk levande. När det var dags gjorde mormor i ordning den och jag fick vara med och se och lära hur hon gjorde.

 

Flera av eleverna på denna lektion hade aldrig själva sett en levande kyckling. De hade bara sett den i kylen eller i frysen. Några har sett levande kycklingar på Kolmården.

 

Igår skrev jag några tankar om årets julklapp och avslutade det med att vi skall ge bort en kram istället för en surfplatta.

 

Jag vill idag tillägga följande. Den bästa gåvan vi kan ge våra barn och barnbarn är vår egen vuxna närvaro. Vår goda vilja att lära ut det vi kan, det vi en gång har lärt oss! Våra berättelser om livet, om det som en gång varit, om det som är och det som ligger framför. Våra lekar, vår glädje och hopp. Våra erfarenheter av svårigheter, motgång och medgång.

 

Livets skola är det eviga lärandet! Om något så är det en verklig gåva! Och du är den bästa läraren!

Du minns säkert förra årets julklapp, spikmattan. Praktiskt taget i varenda affär fanns olika typer av spikmattor att köpa. Sen plötsligt hände det, spikmattan försvann från affärernas skyltfönster. Jag har inte råkat på en enda spikmatta denna höst och vinter.

I slutet av november utsågs årets julklapp. Vid det här laget finns det nog knappas någon som inte vet att det blev en surfplatta. Vad kan man göra med en surfplatta? Man kan ringa, ha videokonferenser, läsa böcker, se på film, lyssna på musik, surfa, ha e-post och om ens vänner eller familj är online kan man direkt chatta med dem.

Denna fantastiska julklapp kostar runt 7 000 kronor. För egen del är jag förtjust i elektroniska prylar och är medveten om att en sådan surfplatta kan vara bra att ha både för nöje och nytta. Men som julklapp för runt 7000 kronor. Jag har bara lust att ropa, hallå, vart är vi på väg?

Trots att vi lever i ett välfärdssamhälle har vi många människor som inte ens kan köpa en julklapp för 100 kronor. Att utnämna surfplattan till årets julklapp är ett hån mot alla de människor som gärna skulle vilja ge och ha en men som inte kommer i närheten av det om de inte ytterligare skuldsätter sig.

Jag tillhör dem som älskar att ge och få presenter. Men det viktigaste med presenten är inte dess ekonomiska värde utan det är den kärlek gåvan ges och tas emot med.

Den viktigaste gåvan i jul kan vara att ge varandra en jul utan gräl, utan alkohol, utan att någon enda skall känna sig ensam. Jag vet att detta är en utopi. Men det är just det vi borde sträva efter. Så att julen blir en glädjens högtid och inte en högtid av krav på att även jag skall få en surfplatta eller vad det nu skall vara för något!

Jag tycker att vi kunde bojkotta årets julkapp och ge bort kramar istället. Den som vill ha en surfplatta kan köpa den själv.

När jag följer medierna så kan jag ibland få en känsla av att en av de viktigaste sakerna vi människor är mest intresserade av är att följa hur det går för personer som deltar i olika TV-serier. Ensamma mammor, Bonde söker fru, Dansbandskampen, Idol, På spåret är bara några av dessa serier.

 

Jag skall villigt erkänna att under ledning av Ingvar Oldsberg och Börje Hellberg var jag en trogen tittare av På spåret. Efter att de två har slutat har mitt intresse för serien svalnat.

 

Bonde söker fru och Dansbandskampen har jag av ren tillfällighet råkat se i några få minuter. Idol har jag sett något avsnitt av för något år sedan men Ensamma mammor har jag enbart hört talas om genom medierna.

 

Jag kanske är något efter min tid men jag förstår inte riktigt poängen med att offentliggöra sina innersta känslor och tankar gällande kärleken inför uppåt 1 miljoner eller fler människor.

 

Att tävla i sång och musik kan vara intressant. Men då är det inte tävlingen, vilka kläder, vilken show som förmedlas som är intressant för mig, utan det är just musiken och sången.

 

Varje lördag då Idol säsongen är igång publiceras artiklar i kvällstidningarna. Oftast är det artiklar som handlar om besvikna deltagare. Någon tycker att hon/han har blivit orättvist behandlad. Någon blir avslöjad för att vederbörande har använt droger. Någon annan blir avslöjad med att inte alls vara nybörjare i branschen. Någon tycker att juryn är skoningslös. Listan på missnöje kan göras lång.

 

Att få rättvisa i en sång och musik tävling tror jag är något väldigt svårt. Helt enkelt för att vår smak är olika och får faktiskt vara olika! Men rösten, det som bär upp sången, som färgar tonerna, det kan vi bättre bedöma. Visst är melodin avgörande hur en låt faller in i vår sinnestämning men det är rösten som till sist ändå tar tag i mig eller får mig att stänga av.

 

Jag kan trösta er alla som känner till min oförmåga att hålla en ton rätt, att jag kommer inte att anmäla mig till Idol 2011. Men jag kommer att fortsätta att sjunga för mig själv utan risk för bedömning och jag lovar att jag har riktigt, riktigt roligt!

Ja visst ja! Jag missar sällan ett program av Så skall det låta och ser oftast med glädje på Doobidoo. Men de tävlingarna är helt och hållet på lek och ren underhållning! Sången är oftast jättebra men absolut inte jämn och perfekt. Det tycker jag är kul!

Vintern har kommit med snö och kyla. En aning för tidigt. Idag blev 800 resenärer instängda i tåg pga el fel. Så fort kylan slår till och vintern gör sig påmind står SJ mer eller mindre still.

 

I en tid av mörker och kyla är det skönt att minnas den färgrika hösten. Idag tänker jag bjuda på några bilder, tagna i höstens härliga Sverige. När jag började ta fram mina bilder kom jag plötsligt på följande gamla visa i översättning från engelskan av Gösta Rybrant.

MINNS I NOVEMBER

Minns i november den ljuva september,
Den tid då äpplet faller moget,
Grå är november men ljus är september
För den som bara väntar troget
Mörk är december men ljuv är september
Då livet är öppet och redo boget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa,
Följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa,

Minns i november den ljuva september,
Då solen styrs med silkestömmar
Grå är december, men ljuv är september
Då natten ger oss gyllne drömmar
Ljuv är september - en helt annan timbre
Får fåglars drill och vart källsprångs bölja
Hösten vi anar, och vinden oss manar att följa,
Följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa,

Mörk är december, men ljuv är september
Du vet att vintern kommer åter
Mins då september, den ljuva september
Då bara tårepilar gråter
Grå är november och kall är december
Men ljuv är september, då råg ses bölja
Spar dina tårar, vi vet ju att vårar skall följa
Följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa.

 

Här nedan följer några bilder: Jag utesluter texter men ger fritt för egen fantasi!











Samtliga foton: Iván Czitrom

Jag har i år haft den stora förmånen att få studera Kognitiv beteendeterapi. Att som 60 plus få sätta sig i ”skolbänken” är utmanande och fascinerande. I en av Bibelns böcker, Predikaren 12:12b går det att läsa att ”flitiga studier gör kroppen trött”. Dessa ord är skrivna för väldigt längesedan. Det påminner mig bara om att det sällan sägs någonting nytt. Även om vi tror det så upprepar vi ofta det som någon annan har tänkt och sagt oftast långt innan oss. Det finns nog knappast någon som studerar som inte instämmer i ovan nämnda citat!

 

Fast just nu tycker jag inte att min kropp är trött på grund av flitiga studier. Även om jag har läst en hel del och deltagit på varje föreläsning så är jag inte trött på studerandet. Snarare tvärtom jag har blivit hungrig på att få veta mer.

 

Kan hända har det att göra med att studier i KBT är en utmaning i hur jag själv hanterar och lever livet. KBT utmanar utan tvekan mig själv att våga tänka på ett annat sätt. Det viktigaste är inte att ge råd åt andra människor utan det viktigaste är att hitta den egna motivationen i att göra det som man innerst inne känner och vet är rätt.

 

När jag nu ändå har citerat ett ord från Bibeln kan jag bjuda på ett till. Jag gör tvärtom som jag lärt mig. Jag rycker nämligen ut orden ur sitt sammanhang och gör min egen tolkning av det. Det är något jag lärde mig att man inte skall göra.

 

Jag tror ändå att mina gamla lärare inte skulle ha något emot att jag gör det i detta sammanhang.

 

”Allt är tillåtet för mig – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig – men ingenting får ta makten över mig.” 1Kor.6:12a – Jag gillar dessa ord. Som jag tolkar dem handlar det om min fria vilja, att det är jag själv som väljer även om allt inte är nyttigt. Ordet ingenting skriver jag ofta om till ingen och då får meningen följande betydelse. Allt är tillåtet för mig men ingen får ta makten över mig. Smaka på dessa ord och tänk på hur du kan använda det i ditt dagliga liv.

 

Studier handlar om att läsa och lära sig kunskap andra har kommit fram till och gjort erfarenheter av. Det handlar också om att våga ifrågasätta och hitta sin egen framkomliga väg. Att lära sig av varandra är utmanande och inspirerande.

Jag vill nog fortsätta att lära mig så länge det är möjligt!

 

Jag har tidigt lärt mig att bland det bästa en människa kan göra är att hålla sig till sanningen och visa trohet. Jag tror att vi alla är överens om att detta är högst önskvärt men inte alltid det lättaste att hålla sig till.

För egen del har jag upptäck att jag är båda trogen och otrogen. Hur går nu detta ihop? Hur och varför man är trogen är ju knappast svårt att förklara. Gemensamma nämnaren för trohet är att man har tillit och kärlek till den man litar på.

Att förklara otrohet kan vara så mycket svårare. Då måste man helt enkelt ”ta bladet från sin mun”, kliva fram och förklara. Det är mycket lättare att hålla det hemligt och att utåt visa att allt är som det alltid har varit.

En del människor tatuerar namnet på sin kropp för att visa sin trohet, andra tar på sig något som synlig gör vem man är trogen mot.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av idrott. Den sport som ligger mig närmast till hands är fotboll. I kväll tänker jag se Milan mot Fiorentina. Vad har detta med trohet och otrohet att göra? För de allra flesta troligen ingenting.

Men just vetskapen om att denna match påminner mig om att trots min trohet har jag varit otrogen. Dessutom inte bara en gång utan ett flertal gånger. Om nu någon undrar om detta handlar om troheten blandat med otroheten mot min fru så är det fel.

Som stor fotbollsälskare tänker jag hela tiden på fotboll. När jag var barn höll jag på ett lag i den ungerska ligan som heter MTK och som har varit flerfaldiga mästare åtskilliga gånger. Jag älskade särskilt Sándor Csikar, en fantastisk vänsterytter med många landskamper bakom sig.  Bredvid ungersk fotboll älskade jag italiensk fotboll och då absolut särkilt Fiorentina. Fiorentina med svenske Kurre Hamrin var för mig ett fantastiskt bra fotbollslag.

 

MTK är jag fortfarande trogen och så kommer det att vara. Den första kärleken överger jag inte. Men Fiorientina har jag varit otrogen mot i många, många år. Sen Zlatan kom till Milan så är det Milan som gäller. När Zlatan var i Barcelona var det Barcelona. När Zlatan var i Inter var det Inter. Hoppsan jag är tydligen trogen Zlatan i alla fall.

 

I England stavas mitt favoritlag Leicester. Det gör säkert två av mina brorsöner som håller på Arsenal besvikna. Särskilt med tanke på att när Fredrik Ljungberg spelade i Arsenal då var det endast Arsenal som gällde för mig. Arsenal är det lag vars tröja jag med stolthet har burit som tecken på min trohet.  Nu när jag håller på Leicester, på grund av att jag gillar tränaren Sven-Göran Erikssons förmåga att skapa bra fotbollsteam, så har jag självklart blivit otrogen mot Arsenal.

 

För er som älskar ishockey kan jag berätta att jag håller på HV71. Detta ser jag som en självklarhet för jag ser Jönköping som min andra födelsestad i och med att det är dit jag kom från Ungern 1965.

Så ikväll gäller det att hålla på HV71 och Milan. Heja, Heja, Heja.