Jag lade märke till på nätet igår att Aftonbladet hade en artikel med Drottning Silvia. Rubriken var Drottning Silvia talar ut i en exklusiv intervju! Intressant tänkte jag, att få höra Drottningens reaktion på den så kallade skandalboken om hennes man, Kungen.  I artikeln fanns det en enda mening från Drottningen, så var det med den exklusiva intervjun. För övrigt innehåll artikeln hänvisningar av olika slag.

 

Jag undrar ibland om vissa tidningsmakare tror att vi läsare är helt utan förstånd.  Rubrikerna stämmer sällan helt överens med innehållet i artikeln. Jag förstår att man måste locka läsare till artikeln därför blir rubrikerna mer spetsade.

 

Jag märker själv att om jag har en intressant rubrik på min blogg då är det fler som läser bloggen än om jag har en rubrik som är relativt allmänt hållen. Men innehållet i bloggen skall självklart stämma överens med rubriken.

 

Nu är inte min blogg beroende av några intäkter. Jag har ingen reklam knuten till min blogg. Jag vet inte ens hur jag skall sprida den på olika sökmotorer så att flera personer kan komma åt bloggens innehåll.

 

En tidning måste sälja, vara kommersiellt gångbar för att tidningens ägare skall vara nöjda. I vissa lägen tror jag det kan vara en nackdel.

 

Det är intressant att se hur tidningen Metro, som visserligen enligt min mening inte är särskilt läsvärd, har lyckats med att vara en gratistidning som idag finns inte bara i Sveriges större städer utan också kan hittas ute i andra delar av Europa.

 

I Västra Mälardalen dit Köping räknas har vi Magazin24.se en gratis tidning som utkommer en gång i veckan men som samtidigt förnyar sig varje dag på nätet med ständigt aktuella nyheter. Oftast är nyheterna korta men det händer att det i tidningen förekommer artiklar med större djup och intresse.

 

Med sin lilla redaktion har Magazin24.se höga ambitioner. Jag gillar den ambitionen och inriktningen att varje vecka göra en ännu bättre tidning. Jag är övertygad om att Magazin24.se aldrig skulle publicera en artikel med Drottning Silvia som en exklusiv artikel där drottningen enbart säger en enda mening!

Jag tar mig friheten att publicera ännu en dikt av Nils Bolander. Denna dikt finns i en bok med titeln: "Ändå måste jag gå" utgiven av Libris förlag med förord av Tomas Sjödin.  I förordet går det bland annat att läsa följande:


"Att läsa Nils Bolanders dikter är att slå följe med någon som går ungefär där vi går, någon som vägar darra, dröja och misströsta. Allvareet finns mitt i ett liv som inte är svåråtkomligt och skyggt. Hans allvar är inte ett knep, inte ett försök till förstärkning. Allvaret finns bland oss som trivs i hans varma leende, tycker att livet ofta är ganska tilltalande men ändå fruktar och bävar."



SKAPELSENS KRONA


Förunderligt! När Gud skulle smida
skapelsens krona
blandade han samman en häxbrygd
av drifter och begär, av ve och vånda,
och stängde den inne i ett
kärl av skört ler.


Att det ska vara så svårt att leva
för människan.
Blomman lhyfter förtröstansfullt
sin kalk mot solen,
fågeln hälsar morgonrodnaden
med trygg sång
och fjärilen spänner sina gyllenstoftvingar
över gröna marker.
Men människan finner ingen vila.
Hon har oron i blodet, ångestens feber,
en vild utlängtan.


Varför skapade du oss så, Fader?
Varför fick vi inte blommans förtröstan,
fågelns och fjärilens sorglöshet
i faddergåva,
mullvadens jordgrävarglädje
och huskattens spinnande hemlycka?

- - -

Å, nu vet jag det.
Därför att du älskar orons vingar,
de aggande synderna, Jakobskampen.
Du vet ingenting större
än en människa som kämpar.
Åt henne, blott åt henne ger du makten
att vila ut i nådalöftena
och vandra under löftesstjärnorna.

Det kan inte hjälpas men jag älskar språk. Jag älskar att hitta på ord att göra det så där lite klurigt. Vi tar språket så givet att vi inte alltid förstår vilken enorm gåva vi har att förvalta och använda. Det viktiga med språk är att hitta nyckeln till den man önskar prata med så att ett samförstånd kan uppstå.

 

Jag älskar dikter mycket beroende av att diktens språk sätter igång fantasin. Jag skulle tro att övervägande delen av oss människor har vid något tillfälle uttryckt känsla, tankar i något som vi skulle vilja kalla för dikt.

 

I diktens värld är det läsarens tolkning som gör dikten till något unikt som kan upplevas olika beroende på vilken sinnesstämning vi är i när diktens ord når oss.

 

Ibland kan det kännas som att vi inte förstår det skrivna ordet, det berör oss inte, det får oss inte att associera vidare. Vi låter dikten vara. Men en annan dag, i en annan sinnesstämning så lever plötsligt diktens ord upp och vi blir berörda, vi känner och upplever att ordens mening träffar oss.

 

Idag letade jag efter en bok i min bokhylla och då plötslig såg jag ryggen på en sliten bok. Nils Bolander En dag av nåd.

 

Nils Bolander föddes 1902 i Västerås och blev biskop i Svenska kyrkan i Lunds stift 1958. Nils Bolander var även poet. Hans dikter har sitt ursprung från det verkliga livet. Diktsamlingen En dag av nåd är utgiven 1960 omkring ett år efter hans död och innehåller dikter skrivna på 1950-talet. Som ett slags förord på insidan av boken går att läsa bland annat följande: ”Vid urvalet har hänsyn tagits till den Blanderska diktens särart; spontaniteten, förkunnarivern, den naturliga värmen och dikternas pendling mellan mörk förtvivlan och jublande trosvisshet som är så utmärkande för lutherskt fromhetsliv.

 

I dikten En dag av nåd som är skriven under Nils Bolandes sjukdomstid innehåller just pendlingen mellan mörk förtvivlan och jublande trossvisshet. 

 

Orden i dikten är inte längre särskilt moderna men känslan den förmedlar kan vi alla ta till oss. Det finns ett ord i dikten, ”svalvingebråd,” som jag inte har lyckats hitta någon synonym till. Här hemma har vi vår fundering.  Är det någon som kan förklara ordet, tar jag gärna emot det.

 

Jag har vänner som kämpar med sjukdom och denna dikt tycker jag passar in i kampen och hoppet.
Själv tar jag gärna till mig diktens sista mening.

 

EN DAG AV NÅD

 

Liksom en glödlampas sköra tråd

brinner bländande

innan den brister,

låt mig få leva en dag av nåd

värmande, tändande

 

Läxan Du lärde mig stava på

skall jag minnas,

så länge jag lever:

även i sjukrummets gråaste grå lät Du Dig finnas.

 

Nere på botten av plågans brunn

var Du mig nära

i dina löften,

räckte min torra, försmäktande mun

vatten att tära.

 

Ännu en arbetsdag, svalvingebråd,

brinnande, bländade

lät Du mig smaka.

Låt mig få leva den dagen av nåd,

värmande, tändande.

Först vill jag be om ursäkt att det inte kom någon blogg igår. Det beror på att vi fick problem med vår bredbandstelefoni och Telia hinner inte reparera den förrän på torsdag. Men nu har jag fyllt på mitt mobila bredband och därför kan jag blogga igen idag.

 

Vi lever i ett högteknologiskt samhälle där vi i princip kan utföra det mesta med ett tangenttryck.  Ingen av oss behöver vänta på postutdelningen nästkommande dag. Kommer vi på något vi vill meddela någon kopplar vi upp oss på nätverket, chattar, skriver i Facebook, twittrar eller sänder mejl. Snabbt får vi ut vårt budskap.

 

Jag skriver min blogg i ett worddokument sen klistrar jag in det på min blogg, kontrollerar att det ser bra ut, trycker på knappen och i samma ögonblick jag gör det, syns det precis var som helst i världen.

 

I det högteknologiska samhället behöver ingen av oss vänta länge på att någon sprider rykten, nyheter från mun till mun. Nu går skvallret så mycket fortare det är så otroligt mycket lättare att såra någon än det var på den tiden då skvallret tog en bra tid innan det kom fram.

 

Jag tänker på några ord om vänskap som jag har fäst mig vid i olika ordspråk:

 

”Din vän har en vän som är vän med vännen till din ovän”

(Kinesisk ordspråk)

 

”Den som talar illa om andra i din närvaro talar illa om dig i din frånvaro”

(Arabiskt ordspråk)

 

”Endast dina verkliga vänner talar om för dig när du är smutsig i ansiktet”

(Italienskt ordspråk)

 

”Människor kan bo fjärran från varandra men inget avstånd kan skilja älskande hjärtan”

(Arabiskt ordspråk)

 

”Det bästa sättet att göra sig kvitt en fiende är att göra honom till vän”

(Abraham Lincoln)

 

För egen del tror jag att en vän är en person jag kan lita på för han/hon säger alltid sanningen till mig såväl om mig själv som om sig själv. Vi håller inte inne med kritik men vi sårar inte varandra, vi uppmuntrar varandra. Och hur det nu det är så är det sanningen som gör oss fria och trots allt även gör oss trygga!

I veckan kom denna vinterns första snö. Det kan inte hjälpas men jag älskar snö. När jag var barn var det inte så jättevanligt med snö. Som jag minns så varade snön ca 2 veckor i min barndoms Ungern. Jag har varken lärt mig att åka skidor eller skridskor. Dessa självklara ingredienser i ett vinterliv fanns inte tillgängliga för mig. Men vi kunde göra snögubbar, kasta snöboll, brottas i snön och det räckte långt! Jag minns fortfarande glädjen som den vita nedfallande snön skapade hos mig.

Nu är ju minnet selektivt. Vintern i min barndoms Ungern kan ha varit mer än två veckor. Men det är så jag minns. Nu förtiden har det hänt att min kusin berättat att de har haft mer snö och kallare i Ungern än vi har haft här i Sverige. Väderleken är föränderlig och det är också minnet.

När jag var på väg till jobbet idag, kom det ett par snöbollar farande i luften mot bilen. Det var två, troligen tonåringar som roade sig med vinterns stora gåva. För egen del blev jag denna gång inte särskilt road. Om snöbollen träffar bilen så kan det leda till ofrivilliga rörelser på ratten som utan tvekan skulle kunna orsaka en olycka.

Tonåringarna tänkte självklart inte på konsekvenserna av att oskyldigt och roligt kasta snöboll mot passerande bilar. Jag stannade bilen och vänligt förklarade att det inte är lämpligt att kasta snöbollar mot bilar. Då böjde sig den största av dem ner mot marken och formade en ny snöboll. För ett kort ögonblick möttes kanske våra blickar. Han lyfte på handen, sen sänkte han det. Det var bra gjort tycker jag! För kanske insåg han att den oskyldiga leken han höll på med kunde få oönskade konsekvenser!

Säg mig den av oss som inte har kastat snöboll mot någon, något som vi inte borde ha gjort men som vi just då tyckte var riktigt, riktigt roligt!

Fast jag är 60 plus ser jag framemot en snörik vinter med mycket lek, snöbollskrig med hustru, barn och barnbarn och ett antal mil i längdskidspåret.

Jag säger bara ett riktigt välkommen till snön. Jag höll på att skriva varmt välkommen men det är ju inte så lämpligt för då smälter allt på en gång och det vill jag helst inte!

Jag har nu kommit igång med min träning. Idag på morgonen körde jag ett pass innan jag skulle åka till jobbet. Efter avslutat pass hade jag bråttom, nerför trappan och in i omklädningsrummet. Och där hände det. Plötslig kom en naken dam emot mig och jag insåg till min förskräckelse att gått in i fel omklädningsrum. Jag vände snabbt på klacken och gick ut ur rummet. Jag hann inte säga något mer än: Ursäkta jag kom in i fel rum. Jag borde förstås sagt förlåt.

 

Efteråt är jag tacksam över att jag inte är kungen eller någon annan känd person som behöver riskera att det skrivs en bok om mig och mina pinsamheter.

 

Tänker jag efter så har jag nog gjort bort mig mer än en gång i mitt liv. Det har hänt att jag har hört kvinnoröster utanför den offentliga toalett jag satt i. Det var inte rösterna som var på fel plats.

 

Jag funderar lite ödmjukt över hur det är med de så kallade undersökande journalisterna som sen skriver avslöjande artiklar eller böcker om kända personer. Kan det möjligen vara så att de är felfria eller kan det hända att även de har gjort något som de helst vill hålla tyst om? Hur skulle det kännas för dem om deras privatliv och pinsamheter skulle dukas upp i bästa sändningstid?

 

Vi skrattar alla lite då och då åt andras pinsamheter men hur mycket skrattar vi när vi själva gör bort oss. Jag måste erkänna att jag inte skrattade idag men jag inser att det är sådant som kan hända, för det hände just mig och jag kan inte göra något åt det.  Men om en vän till mig eller någon annan jag känner skulle berättat att hon/han varit med om detta så skulle jag med all säkerhet ha svårt att hålla mig för skratt.

 

På internet finns det en hemsida som heter pinsamt.com. Det innehåller enbart pinsamma händelser för den som vill roa sig på andras bekostnad. Jag hittade till sidan idag när jag sökte efter uppslag kring ordet pinsamt.

 

Om jag nu ser på det hela utifrån mitt eget perspektiv så tänker jag mig att vi borde alla lite då och då skriva ner våra pinsamheter, händelser som hänt utan att vi själva har velat att det skulle hända, och om vilka vi efter ett tag själva trots allt skulle kunna skratta åt. För vi ville ju inte skada, vi ville ju inte göra illa, det bara hände.

Idag har jag varit och hälsat på mina älskade svärföräldrar. Älskade? Absolut! Jag har aldrig riktigt förstått ordet svärföräldrar. Jag tycker nämligen att ordet andas alltför mycket negativism. Jag har försökt och ta reda på dess ursprung utan att ha lyckats.

En förklaring skulle kunna vara att ordet svärföräldrar har sitt ursprung i att när man gifter sig svär man en ed om trohet och får då så att säga även den andras mor och far på köpet, som därmed blir ”svärföräldrar”.

Kanske någon av er som läser denna blogg har en bättre förklaring.

Svärföräldrar är någons makes eller makas föräldrar. Svärföräldrar ses inte så sällan i många sammanhang som en orsak till problem i parförhållanden. Ofta handlar det om att den ena parten upplever att svärföräldrarna lägger sig i det nya familjelivet.

Det finns många skämt om svärföräldrar och då av någon anledning speciellt fokuserad på svärmor.

Jag tar mig friheten att bjuda på några, fritt översatt från ungerskan:

1. Svärmor kommer på besök. Hur länge kommer mor att stanna? – frågar svärsonen. – Så länge ni tar emot mig hjärtligt. – svarar svärmor. Då säger svärsonen: Men för det kan ni väl åtminstone stanna och dricka en kopp kaffe?

 

2. En hård diskussion pågår mellan de relativt nygifta. Hustrun börjar packa och säger till sin man: ”Jag går tillbaka till min mor. – Går du bara! säger hennes man, varpå frun svarar – Men jag kommer tillbaka med henne!

 

3. Svärmor ska komma på besök. Svärsonen säger nervöst till sin son. – Min lilla son, kommer du ihåg vad du önskade i födelsedagspresent? - Trummor – svarar sonen. – Och året innan – frågar pappan. – Trumpet – svarar sonen. – Pappa svarar: I morgon köper vi båda.

 

Om någon tycker att dessa skämt är lite för mycket så kan jag säga att de som jag inte översatt är mångdubbelt värre.

 

För egen del har jag svärföräldrar som jag är mycket tacksam för. De har i princip blivit, på ett positivt sätt, som föräldrar även för mig! I detta innefattar att vi självklart har haft avvikande uppfattningar – vem har inte det i relation till sina föräldrar –?!

 

Det är från mina svärföräldrar som jag tror att vi har lärt oss att inte lägga oss i våra egna barns relationer utan låta dem leva och skapa sitt liv precis som de själva önskar.

 

Så skulle det finnas ett pris för världens bästa svärföräldrar skulle det utan tvekan kunna utdelas det till mina svärföräldrar!

När jag kom till jobbet idag och parkerade bilen, låg en papperstallrik på marken på vilken någon hade skrivit ordet LAT med stora bokstäver.

Jag tänkte då att lat var jag nog inte. Visserligen funderade jag på att låta Alla helgonsdags ledighet gälla även mig, titta på en film, spela playstation 3 Move eller helt enkelt bara ligga kvar i sängen.

Men latheten tog inte överhand utan jag åkte till jobbet och det är jag glad för att jag gjorde.

Visst kan jag längta efter lata dagar. Dagar då inget behöver uträttas. Frågan är bara om jag skulle tycka det att det är så jätteroligt att inte uträtta något.

Ordet lat är inte så sällan negativt laddad. På ungerska har ordet lat en synonym i ett ord som fritt översatt betyder dagtjuv.  På svenska är det följande ord som anses vara synonymer till ordet lat: slö, maklig, lättjefull, bekväm, trög, loj, sölig, försoffad, slapp, ofrivillig att arbeta.

Det är knappast något av dessa ord som ger oss en positiv uppfattning om att vara lat.

Jag som längtar efter lata dagar.

Lata dagar, då det bara

är lugnt

inget och ingen stör,

ingen kräver aktivitet

tiden står stilla

kraften samlas,

lusten återkommer

prestationskravet

tar paus

och jag kan andas i lugn och ro.

 

Lata dagar kan komma och gå

även när solen lyser med sin frånvaro,

jag tillåter mig att vara lat

åtminstone en kvart varje dag,

någon dag, en hel dag!

Tro mig hur tokigt det än låter så har jag faktiskt någon gång i mitt liv slängt en slant i en så kallad önskebrunn, blundat och önskat mig något. Kanske har även du gjort det någon gång.

Jag kom att tänka på första raderna i en gammal Sven Ingvars låt vars text är så här:

 

”Släng en slant uti brunnen och önska dig någonting.

Tänk på något speciellt, som du vill ha.

Släng en slant uti brunnen, kanske just din dröm slår in.

Tja, kan hända den blir verklighet idag!”                                                               

 

Om jag nu har räknat rätt så skriver jag min 100:e blogg idag. Jag är minst sagt förvånad och samtidig glad. Förvånad, för det dröjde drygt år efter att jag första gången bestämde mig för att jag skulle skriva en blogg som mitt verkliga bloggande kom igång.

 

Glad för att jag tycker att det är roligt att skriva och dela med mig tankar och förhoppningsvis även få reaktioner på det skrivna.

 

Detta att komma igång är inte alltid det lättaste. I dagarna kom jag igång med något som jag hoppas att jag kan hålla i på samma sätt som med bloggandet. Jag har börjat träna på gym. Jag fick nämligen för mig att jag har en hel del att ta ur banken. Jag menar då min kropp där muskelresurserna varit högst vilande den mesta av min levnadstid.

 

Men nu är det dags att förvandla fettet, som har lagt sig på runt magen, till muskler. Jag har börjat en hel del gånger tidigare men inte fullföljt. Anledningen att jag inte fullföljt var att så fort det har tagit emot så har jag känt efter och då upptäckte jag att jag har ont lite här och där och det var ju knappast nyttigt för min kropp.  Jag hade ju lärt mig att man skall lyssna på sin kropp.

 

Men frågan är om inte detta med att lyssna på kroppen gick till överdrift när jag gav upp träningen så fort benhinnan gjort sig uppmärksam på att den gjorde ont.  Och benhinnan, den gör sig oftast påmind hos mig när jag otränad sätter igång och tror mig bli maratonlöpare. Jag som knappt tar mig runt tre kilometer.

 

Så om jag nu skall önska mig något så får det bli att jag blir uthållig med min träning för jag kommer inte träna för träningens skulle utan för livets skull. Och när jag gör något för livets skull då är det värt att hålla igång!

 

Någon slant slänger jag inte i brunnen men jag hoppas att min önskan om uthållighet och fortsatt träning ändå går i uppfyllelse!

"En bild säger mer än tusen ord". Det tar jag vara på i dagens blogg då jag presenterar några naturbilder från den gångna sommaren. Låt bilderna tala, släpp fantasin loss det är ett tag till våren!

Den kamoflerade kon.



Bregott fabrikens medarbetare tar vilopaus.



Bakom de mörka molnen bryter ljuset fram!



Hästar fångar lätt ens hjärta!



För vem kan motstå en föl!



Solens strålar ger växt, värme och liv!



Samtliga foton: Iván Czitrom

Den som brukar följa min blogg vet att jag brukar växla mellan olika ämnen. Dagens ämne är något jag inte har avhandlat men som mer eller mindre ständigt har aktualitet, särskilt under vinterhalvåret.

 

Den enerverande kraftslukande hostan är något som vi alla har kämpat med lite då och då. Hostmedicin är något som vi oftast använder för att lindra hostan med.

 

För egen del är jag inte särskilt förtjust i hostmedicin helt enkelt för att jag inte tycker att det har gjort någon större skillnad jämfört med varmt vatten.

 

För några år sedan hittade jag en artikel som berättade om en läkare i Norrköping som rekommenderade några koppar varm choklad för sina patienter mot hosta istället för att skriva ut traditionell hostmedicin.

 

Om jag minns rätt så ifrågasattes läkarens beslut. En brittisk studie ger utan tvekan läkaren i Norrköping rätt. Enligt denna studie fungerar choklad tre gånger bättre som lindring av ihållande hosta än traditionella mediciner och detta utan biverkningar.

 

Det som fungerar i kakaon är ämnet theobromine som helt enkelt dämpar aktiviteten hos de nerver som initierar hostan.

 

Jag har självklart testat detta när jag har haft hosta. Resultatet blev förträffligt bra! Gott och effektfullt! För att undvika socker använder man ren kakao utan socker som bereds så att man får en god chokladdryck.  Som jag förstått går det också bra med mörk choklad med hög kakaohalt.

 

Våga prova en god kopp kakao två gånger om dagen och du skall se att din hosta blir lindrad eller till och med skrämd på flykt.

Idag tänker jag göra det lite enkelt för mig och istället för att själv skriva väljer jag att förmedla texter från andra. Texterna har kärleken som gemensamt tema.

Den första texten är hämtad ur musikalen ”Spelman på taket” som utspelar sig 1905 i Tsarryssland.  Texten jag fastnar för är en dialog mellan Tejve och hans hustru Golda. Det är från en tid då fadern i höggrad bestämde vem dottern skulle gifta sig med. Det är en tid som är långtifrån jämlik och som är totalt avsaknad av genusperspektiv. Men läser man texten noggrant så är det uppenbart så att trots traditionen är Tejve möjligtvis beredd att lära sig något nytt. Det nya handlar om kärleken bortom traditionen.

Tejve: Golda, jag har beslutat att ge Perchik ledigt så han kan förlova sig med Hodel, vår dotter.

Golda: Va? Han är fattig. Han har ingenting. Absolut ingenting!

Tejve: Men han är en bra karl, Golda. Jag gillar honom. Och vad viktigare är, Hodel gillar honom. Hon älskar honom. Så vad kan vi göra? Det är en ny värld… En helt ny värld. Kärlek. Golda… Älskar du mig?

Golda: Om jag vad?

Tejve: Älskar du mig?

Golda: Om jag älskar dig? Vår dotter ska gifta sig och det är bråk i stan så du är upprörd, du är utsliten. Gå in och lägg dig! Det kanske är magen som krånglar igen.

Tejve: Golda, jag ställer en fråga till dig… Älskar du mig?

Golda: Du är inte klok.

Tejve: Jag vet. Men älskar du mig?

Golda: Om jag älskar dig? I tjugofem år har jag tvättat dina kläder, lagat din mat, städat ditt hus, gett dig barn, mjölkat kon. Efter tjugofem år kommer du och frågar om kärlek. Varför frågar du det nu?

Tejve: Golda, Första gången jag träffade dig var på vår bröllopsdag. Jag var livrädd.

Golda: Jag var blyg.

Tejve: Jag var nervös.

Golda: Jag också.

Tejve: Men min far och mor sa att vi skulle lära oss att älska varandra. Och nu frågar jag dig, Golda: Älskar du mig?

Golda: Jag är din hustru.

Tejve: Jag vet. Men älskar du mig?

Golda: Om jag älskar honom? I 25 år levde jag med honom, kämpade med honom, svalt med honom. I 25 år var min säng hans. Om inte det är kärlek, vet jag inte vad?

Tejve: Så du älskar mig alltså?

Golda: Jag antar det.

Båda: Det ändrar kanske ingenting. Men ändå. Efter tjugofem år är det bra att veta.

Den andra texten är en text som är helt annorlunda. Den är hämtad från Märta Tikkanens
 bok ”Århundradets kärlekssaga”.

Behåll dina rosor

Behåll dina rosor

duka av bordet istället.

 

Behåll dina rosor

ljug lite mindre istället

 

Behåll dina rosor

hör lite vad jag säger istället

 

Älska mig mindre

tro mig mera!

 

Behåll dina rosor!

Har du träffat tre år gamla isbjörnen Knut? Vilken fråga! Naturligtvis inte! Det hör inte till vardagsupplevelsen att träffa på en Isbjörn i Sverige. Fast innan jag kom till Sverige 1965 berättade en del Sverigekunniga vänner att det finns isbjörnar på gatorna i Sverige.

 

Jag har självklart aldrig träffat på eller hört talas om isbjörnen Knut. Men isbjörnen Knut är uppenbart en kändis för Dagens Nyheters nättupplaga den 22 oktober berättar om att han har blivit mobbad. Och när jag har forskat ett tag så kommer det fram att jag är rätt så okunnig. För isbjörnen Knut är en världskändis, han är nämligen den första isbjörnsunge som fötts och överlevt på Berlin Zoo på.

 

Redan vid födseln avvisades Knut av sin mor Tosca och blev uppfödd av människor. Knut har uppenbart blivit en symbol även för en kampanj mot klimatförändringar.

 

Knuts tuffa liv har fortsatt på Berlin Zoo. Han lever nu tillsammans med tre riktigt gamla isbjörnshonor. Och en av dem, Katjusja 24-år, har huggit efter Knut så att Knut tappade balansen och ramlade i vattnet.

 

Dagens Nyheter hänvisar till isbjörnsansvarige Hening Klös som menar att det som händer med Knut är sådant som hör till vuxenblivandet. Enligt Klös skall Knut lära sig att bita ifrån.

 

På ett sätt gillar jag isbjörnsansvarige Hening Klös kommentar att Knut har det jobbigt hör till vuxenblivandet och det gäller för Knut att lära sig att bita ifrån.

 

Jag undrar om det är så värst mycket annorlunda i människovärlden. Mobbning är något som såväl barn som vuxna utsätts för dagligen.

 

Jag utgår ifrån att vi människor i allmänhet anser att mobbning är något helt oacceptabelt, ändå förekommer det.

 

Vad är det som gör att någon kan njuta av att någon annan utsätts för något som man själv absolut inte skulle vilja bli utsatt för.

 

Vad är det som gör att vi människor så lättsinnigt kan hänga ut andra när deras åsikter, utseende eller vad det nu är för något inte passar oss.

 

Vad är det som gör att vi avreagerar oss ibland genom att kalla andra vid öknamn, sprida rykten och genom skvaller bidra till förtal och mobbning.

 

Det är dags att hjälpa den mobbade att bita ifrån, det är allas vår uppgift! Mobbning hör inte hemma någonstans därför det enda som gäller gällande mobbning är nolltolerans!

 

Idag var jag med om något jag inte har varit med om tidigare. Jag åkte till ABB arenans restaurang för att äta lunch. Jag skulle träffa en person för ett kort sammanträde. Personen i fråga tog fel på tiden men det gjorde inget för ärtsoppa och pannkaka skulle jag i alla fall äta. Restaurangen var närmast fullsatt. Jag gick till ett bord med sex platser, där det satt tre män och frågade om det fanns en ledig plats. Svaret blev, vi väntar på en till. Strax bredvid fanns det ett annat bord, även där satt tre män. På frågan om det fanns en ledig plats fick jag ett välkomnande var så god.

 

Efter en stund kom en person till det första bordet och frågade om det fanns en ledig plats. Svaret var vänligt och välkomnande. Jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv.  Efter ytterligare en stund kom ytterligare två personer till det första bordet och frågade om det fanns lediga platser. Svaret till dem var lika välkomnande. Då skrattade jag inte längre.

 

Inom mig själv undrade jag vad anledningen var att det inte fanns plats för mig, varför de sa att de väntade på en person till som i verkligheten aldrig kom, men de sa ja till tre lika främmande personer som mig. Fast med en skillnad de var inte ….  Hoppsan där stoppade jag min tanke.

 

När jag senare på dagen träffade personen som jag skulle ha sammanträffandet med, berättade jag om händelsen och undrade lite försynt om det kan ha berott på att jag är invandrare. Även om jag har bott i Sverige i 45 år så har jag två erfarenheter från 70-talet då jag fick veta att jag var utlänning och därför inte hade något här i Sverige att göra.

 

Men den jag skulle sammanträffa med, sa till mig, men Iván du ser ju svensk ut. Javisst, mitt mörka hår börjar ändra färg till grått.

 

Restaurangchefen som jag har lärt känna under årens lopp trodde att de inte erbjöd mig platsen berodde kanske på att de trodde att jag var polis. Vi skrattade gott åt det.

 

I verkligheten har jag ingen aning om varför de bemötte mig som de gjorde så jag får sluta fundera på det men det var i alla fall ett ämne för en blogg.

 

Ibland funderar vi lite för mycket över orsak och verkan. Det kanske är lika bra att låta bli att analysera och bara konstatera fakta. Jag fick faktiskt trots allt ett gott skratt. Och om de eventuellt inte skulle gillat mig så har i alla fall jag haft en aning roligt!

Idag tänker jag berätta om mina möten med tre konstnärer.

Den första jag tänker på är Enar Johansson som jag träffade första gången troligen 1976 eller -77 i hans ateljé i Kinna där jag var på min första tjänst som pastor. Jag fick kontakt med Enar Johansson på grund av att han blev tilldelad Deverthska Kulturstiftelsens stipendium som skulle utdelas i Missionskyrkan. Enar Johansson var frisör som på sin fritid blev en framgångsrik naivistisk målare.

 

När jag var inne i hans ateljé blev jag väldigt förtjust i några tavlor. En av tavlorna vägrade han sälja. Den skulle han behålla för sig själv. En av tavlorna bestämde min fru och jag tillsammans att vi skulle köpa. Tavlan som är ca 90*50 i storlek föreställer Nattvarden. Inramad och klar var han villig att sälja den för 200 kronor. Det är första och enda gången i mitt liv som jag tyckte att det begärda priset var för lågt och jag envisades med att betala 300 kronor för tavlan. Till sist gick Enar med på det. Fast ändå fick han som han ville för han sände med två mindre tavlor på köpet.

 

Enar Johanssons fina konstverk går att hitta i många kyrkor i och runt omkring Marks kommun.

 

Den andra konstnären jag tänker på är den i Sverige troligen helt okända men enormt färgstarka Zuzana Chalupová. Jag mötte henne den 28:e januari 1996 i Kovacica, en liten slovakisk by, inte så långtifrån Belgrad i Serbien.  I hennes naivistiska konst är oftast barnen i centrum. I hennes kök där vi fick träffa Zuzana Chalupová har en hel del statsmän varit på visit. Jag glömmer aldrig hennes gästvänlighet.  Hennes varma färger gör mig onekligen glad varje gång jag bläddrar i den bok som handlar om henne och som är signerad av henne.

 

Den tredje konstnären jag tänker på är Knut Hallström. Köpingskonstnären som idag fyller 85-år. Knut Hallström är en person vars varma mänsklighet, hans ödmjuka hållning, hans passion för de svaga i samhället tilltalar och inspirerar mig. Besöker man hans ateljé så vill man garanterat inte gå därifrån. I dagens Bärgslagsblad finns en artikel införd med anledning av hans 85-års dag. Journalisten Annika Persson ställer följande fråga till Knut Hallström: ”När du ser tillbaka på ditt liv, är du nöjd?” Då svarar Knut med den värme och djuphet som kännetecknar honom med följande ord:

 

”Jaaa, säger Knut Hallström med eftertryck. Jag har haft ett fantastiskt liv, äventyrligt, roligt och en del tråkigheter också förstås. Men så är ju faktiskt själva livet.”

 

Jag bugar mig djupt och utbringar i tacksamhet ett fyrfaldigt leve med önskan om de varmaste gratulationerna på födelsedagen!

Foto av tavlan och boken:Iván Czitrom

För en vecka sedan köpte min fru en i mitt tycke häftig lång schal till mig. Jag blev snabbt förälskad i schalen som i kylan fick mig att inse att det är jätteskönt att ha något värmande runt halsen. Det är som om den nya halsduken gav värme för hela kroppen.

 

Som laktosintolerant brukar jag utrusta mig med en liten förpackning Lactrase. Dessa tabletter innehåller enzymer som gör det möjligt för mig att äta mjölkbaserad mat. Med tanke på att det fortfarande kan vara svårt att få tag på laktosfri mat i restauranger så är laktasenzymtabletterna en nödvändighet att ha med.

 

I fredags hände det som fick mig att bli minst sagt en aning irriterad. Min halsduk som förvarades i gardroben samt min nyinköpta förpackning Lactrase som förvarades i min rockficka, var helt borta.

 

I mitt stilla sinne kan jag förstå att halsduken var attraktiv men Lactraseförpackningen! Vem har glädje av den när man inte är laktossintolerant eller kan det vara så att den som tog den var laktosintolerant? Knappast!

 

Nu kan man ju tycka att det är ingenting att bry sig om dessa försvunna saker och det är inte i första hand värdet jag sörjer utan det är själva känslan av att inte ens få ha små saker i fred och särskilt inte något sådant som den som har tagit det inte har den minsta användning för.

 

 Men det är klart när handen slank ner i fickan så kanske det hela kändes väldigt intressant. Nästa gång skall jag utrusta mina fickor med råttfällor. Fast troligen får jag inte ha dem i fickorna för om någon rotar i mina fickor och får sina fingrar klämda där då blir jag säker skadeståndsskyldig.

 

Så, vad har jag att välja mellan. Tomma fickor, bara tomma fickor!

Jag berättade för ett tag sedan att jag har fått ett ”Gnällfri värld band” Jag kan avslöja att trots min oftast optimistiska, positiva inställning så har jag ännu inte lyckats förtjäna att bära bandet. Det är lätt att vara kritisk istället för att vara uppmuntrande. Den enda tröst jag har är att när jag gnäller gör jag det oftast när jag är ensam i bilen. Att gnälla i tanken tycker jag är närmast detsamma som att gnälla ljudligt och då syftar jag på den sinnestämning som följer med gnällandet. Men om man nu skall gnälla så tror jag ändå det är bättre att gnälla ljudlöst så att man inte sårar någon med sitt gnäll.

 

Det ordet som ligger närmast är klaga. Att klaga kan uppfattas som gnäll fast det behöver sannerligen inte vara det i alla fall inte om klagan bygger på sakliga grunder. Att klaga utan sakliga grunder blir minst sagt onyanserat gnälligt.

 

Inte så sällan klagar vi och gnäller när vi uppfattar att någon har gjort något fel. Jag vet inte om du har råkat träffa på människor vars favoritsysselsättning är att leta fel hos båda den ena och andra. Ibland undrar jag om det inte är så skvaller uppstår. Vi hittar fel, har lite småroligt åt det och för det vidare. Fast inte är vi så elaka att vi tycker att det är roligt när någon gör något fel?

 

För egen del gör jag nog fel lite då och då. Jag har kommit fram till att göra fel är bland det absolut lättaste att göra. Jag har ibland funderat på om det inte är just genom att göra fel som jag lär mig bäst.

 

Nu menar jag förstås inte att vi skall göra fel för att lära oss något utan vad jag menar är att när vi nu ändå gör fel lite då och då, då kan vi också lära oss något av det. För om vi förnekar våra fel då upprepar vi dem och då har vi inte lärt oss något och då är det så lätt att skylla på någon annan och bli sådär lagom gnällig.

Det finns tillfällen då orden lyser med sin frånvaro. Vi känner oss tomma och hittar inte vad vi skall säga. Vad händer då? Då råder den självklara tystnaden. När tystnaden råder fast orden borde tala då blir vi lätt osäkra. Därmed tvingar vi fram orden och då blir det inte alltid något vettigt sagt.

 

Fast vi vill gärna tro att när vi talar då är det något vettigt som kommer ur vår mun. Visst är det en tolkningsfråga vad som är vettigt, lyssningsbart och vad som inte är vettigt och som vi helst inte borde ha sagt.

 

Ordens makt är stor. Orden påverkar vår känsla, vår handling. ”Tala är silver tiga är guld”, lyder ett gammalt ordspråk. Det låter bra men frågan är vad som menas med det?

 

I situationer av orättvisor, förtryck, är tystnaden inte så sällan ondskans hantlangare.  Medan i situationer där grälsjuka råder kan tystnaden självklart vara en metod att föredra. För varför skall man slösa med orden när den grälsjuke ändå inte vill lyssna och förstå?

 

Ord används inte så sällan för att framföra kritik, för att hävda en position, en åsikt. Visst finns det många situationer där detta är nödvändigt.

 

För egen del tycker jag, just nu, att orden skall användas i väldigt högt grad för att uppmuntra, något som vi lätt kan glömma bort.

 

Att förmedla ord som ger hopp, glädje, förtröstan är en gåva vi i uppriktighet och frimodighet skulle behöva bli mera generösa med.

 

Och tystnaden? Tystnaden kan i vissa lägen säga mer än tusen ord. I tystnaden finns vila och återhämtning. Så det är kanske inte så dumt att ibland känna sig tom och för ett ögonblick spara på orden för att kanske finna nya ord, nya uttryck för glädje och uppmuntran!

Häromdagen sa någon till mig att jag var intellektuell. Hoppsan tänkte jag, tänk om du bara visste vad jag läser på kvällarna.

 

När jag kom till Sverige kunde jag bara några få ord på svenska som min pappa lärde mig i bilen på vägen till Sverige. De få orden räckte inte särskilt långt. Bland det som jag var intresserad av som 18-åring var sport och serier.

 

Jag satt ofta i min fars frisersalong i Jönköping och läste Jönköpings Postens sportsidor.  Andra tidningar som var intressanta var serietidningarna. Lite överdrivet skulle jag kunna säga att jag lärde mig svenska delvis genom att läsa sportsidor och serietidningar.  

 

Nu kommer jag fram till vad jag fortfarande läser på kvällarna. Utöver några ord ur Bibeln blir det 91-an Karlsson. Varför jag läser den tidningen? För den innehåller inte något som får mina tankar att komma igång snarare tvärtom – 91:ans humoristiska sidor rensar mitt huvud från tankar och får mig att bli avslappad.

 

Jag tror att vi alla behöver humorn att koppla av med. Sen är det förstås så att olika humor passar olika människor. Vi gillar inte samma saker, uppskattar inte samma saker och vi skrattar över olika saker.  Men en sak är säker, vi kan aldrig skratta för mycket!


Observera, 91:an sponsrar inte min blogg!

På vägen från jobbet brukar jag i bilen lyssna antingen på P1 eller på P4 Västmanland på det sättet håller jag mig uppdaterad med färska nyheter. När programvärden avslutade sin eftermiddagssändning i P4 Västmanland gjorde hon det med orden, ”vi ses kanske på stan”. Jag kom på mig själv att jag höll på att svara henne med att säga, vi ses under korkeken.  Strax efter jag avslutade min arbetsdag gick jag en kort sväng i Västerås. Jag gick in till min optiker för att få ordning på mina glasögon som jag lagt i soffan och råkat sätta mig på.

 

Min fru, tycker med rätta att jag är en riktig slarver som av någon anledning har lagt till med vanan att ständigt ta av mig glasögonen när jag skriver min blogg och på något självklart sätt nästan alltid lägga dem på soffan. Sen letar jag efter glasögonen och denna gång slutade det med att jag helt enkelt satte mig på dem.

 

Nu var min optiker som vanligt vänlig och glasögonen rättades till på några minuter.  I min jakt efter nybakat bröd gick jag in på det nya affärscentret Igor.  Efter ett tag räckte det med stadsbesök. När jag väl satt i bilen och programledaren sände sin hälsning om att ”vi kanske ses på stan” så tänkte jag, att istället för stan skulle det vara riktigt skönt att göra som tjuren Ferdinand i Walt Disneys tecknade film och sätta sig under en korkek och lukta på blommorna.

 

Vi har nu förstås ingen korkek hemma och blommornas blomningstid är över men jag kan ta en återhämtningspaus genom att bara vara, genom att just för en kort stund låta bli att svara i telefon, låta bli att sms:a, låta bli att mejla, låta bli att skriva och tänka på saker och ting som borde bli gjorda och helt enkelt bara ta det lugnt.

 

Vi ses under korkeken!