På vägen från jobbet brukar jag i bilen lyssna antingen på P1 eller på P4 Västmanland på det sättet håller jag mig uppdaterad med färska nyheter. När programvärden avslutade sin eftermiddagssändning i P4 Västmanland gjorde hon det med orden, ”vi ses kanske på stan”. Jag kom på mig själv att jag höll på att svara henne med att säga, vi ses under korkeken.  Strax efter jag avslutade min arbetsdag gick jag en kort sväng i Västerås. Jag gick in till min optiker för att få ordning på mina glasögon som jag lagt i soffan och råkat sätta mig på.

 

Min fru, tycker med rätta att jag är en riktig slarver som av någon anledning har lagt till med vanan att ständigt ta av mig glasögonen när jag skriver min blogg och på något självklart sätt nästan alltid lägga dem på soffan. Sen letar jag efter glasögonen och denna gång slutade det med att jag helt enkelt satte mig på dem.

 

Nu var min optiker som vanligt vänlig och glasögonen rättades till på några minuter.  I min jakt efter nybakat bröd gick jag in på det nya affärscentret Igor.  Efter ett tag räckte det med stadsbesök. När jag väl satt i bilen och programledaren sände sin hälsning om att ”vi kanske ses på stan” så tänkte jag, att istället för stan skulle det vara riktigt skönt att göra som tjuren Ferdinand i Walt Disneys tecknade film och sätta sig under en korkek och lukta på blommorna.

 

Vi har nu förstås ingen korkek hemma och blommornas blomningstid är över men jag kan ta en återhämtningspaus genom att bara vara, genom att just för en kort stund låta bli att svara i telefon, låta bli att sms:a, låta bli att mejla, låta bli att skriva och tänka på saker och ting som borde bli gjorda och helt enkelt bara ta det lugnt.

 

Vi ses under korkeken!