Jag är utan tvekan en riktig fotbollsfantast. Min bror som är en av grundarna till Svenska Innebandyförbundet får förlåta mig men jag kommer aldrig att bli en lika stor innebandyfantast. Visst är innebandy eller som min bror mycket riktigt kallar det för, floorball, en sport som är på frammarsch. Men jag har svårt att tro att den sporten någonsin kan bli så stor som fotboll. Fast vem vet?

På min topplista efter fotboll kommer vattenpolo. Jag är ju född i Ungern och Ungern är flerfaldig världsmästare i den sporten. Jag lovar att den är otroligt roligt att se på. Sporten är snabb, spännande och intensiv. Även om sportutövare finns i Stockholm, Falun m.fl. orter så tycker jag att det är synd att sporten inte riktigt har slagit i Sverige.

Efter vattenpolo följer handboll. Handboll är en sport jag gärna skulle ha velat spela själv. Men jag har aldrig haft begåvning för det. Idag och kanske ännu mer i morgon tror jag att största delen av Sverige älskar handboll. Damernas insats på handbolls EM är en bragd utöver det vanliga. Efter dagens rafflande seger över Rumänien är Sveriges handbollsdamer i söndagens final.

En annan sport jag gärna skulle ha velat utöva men inte haft möjlighet till är fäktning. Fast i början av hösten såg jag att det finns möjlighet att börja träna fäktning här i Köping.

För att kunna utöva en sport behövs tid, träningstillfällen, träningsvilja och självklart begåvning. Sen behövs det självklart tränare. Människor som har förmågan att lära ut, inspirera, uppmuntra, utmana, ställa krav och har förmågan till dialog.

Så här i juletid vill jag tacka alla de människor som ger av sin tid, kunskap, entusiasm och ställer upp som tränare! Tack för att ni finns, tack för att ni håller ut, tack för att ni gör det möjligt för barn och ungdomar att utöva sina färdigheter och växa med dem!

Heja, brorsan och alla ni andra som ägnar ert liv åt sporten! Ishockeyns vänner får ursäkta. Men jag är absolut inte född på is fast jag brukar ge mig ut på hal is.