Idag har jag funderat på hur det kan vara att vara en fanatiker. Jag menar, en person som är så övertygad om sin egen sanning att den inte kan tolerera någon annans sanning och uppfattning.

 

Jag har försökt att föreställa mig hur en fanatikers hjärna kan vara konstruerad. Jag har svårt att tänka mig att en fanatikers hjärna kan vara konstruerad på ett annat sätt än alla andra människors hjärnor.

 

Ingen människa föds fanatisk! Fanatism är som en programvara, den måste på något sätt komma in i ens hjärna, ens sätt att värdera och tänka så att allting annat mer eller mindre suddas ut.

 

Kan det möjligen vara så att en fanatikers hjärna med tiden blir förkrympt, så att allt vad tolerans, samarbete, förståelse står för, på något sätt blir utraderat.

 

En sak jag ändå inte får glömma bort är att även en fanatiker älskar! Det är kärleken till sin övertygelse som driver fanatikern att stå fast vid sina beslut och driva genom det fanatikern är övertygad om.

 

Samtidigt har jag för egen del väldigt svårt att tro på att en fanatikers beteende överhuvudtaget har något med kärlek att göra. I så fall är det frågan om en förvriden form av begreppet älska!

 

För den som älskar av hela sitt hjärta kan inte hata. Den som älskar av hela sitt hjärta kan inte låta bli att söka förstå, kan inte låta bli att hitta lösningar även på de djupaste konflikterna.

 

I vilka sammanhang formas en fanatiker? Det måste vara sammanhang där toleransens, respekten för olikheter i person och uppfattning, fullständigt lyser med sin frånvaro.

Det är inte religionerna som är fanatikernas upphovsman! Religionernas kärna är kärlek och ingenting annat. Vi människor kan lätt förvränga religionernas budskap i eget syfte. Därför är det viktigt att komma ihåg att det inte är förvrängningen som är religionens sanning!

 

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 2Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

 

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. 5Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

 

Kärleken upphör aldrig.

 

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

/ur 1Korintiebrevet 13/

 

Denna kärlek är inte och kan aldrig någonsin vara fanatism!