Jag såg nyss ett TV-program där några barn spelade fiol. Det påminde mig om att fiolen är ett av mina absoluta favoritinstrument. Egentligen förstår jag inte riktigt hur det kan vara det.

Som barn kämpade jag med att lära mig spela fiol. Det gick inget vidare. Om det berodde på att jag var omusikalisk eller att jag inte gjorde mina läxor eller att jag inte hade en pedagogisk lärare, har jag ingen aning om.

Idag spelar orsaken ingen roll alls. Jag skall villigt erkänna att som barn drömde jag om att jag skulle bli violinvirtuos. I mina drömmar lydde mina fingrar mig helt perfekt och fiolens ljud var harmoniskt vackert!

Verkligheten blev inte som drömmen. Jag lade av fiolspelandet. Nästa gång fiolen kom fram var när vi fick våra barn. Två av flickorna har jag lett in på fiolspelandets outgrundliga väg.

Idag undrar jag om det var så väldigt klokt. Vi föräldrar har ibland en tendens till att medvetet eller omedvetet föra över våra drömmar på våra barn. Jag ser inget fel på det om barnen delar ens dröm.

Samtidigt tycker jag idag att det bästa som finns är om barnen lär sig att hitta sina egna drömmar så att de kan drömma och utveckla det som de själva innerst inne längtar efter.

Av våra barn är det en av de fyra som fortfarande spelar det instrument som hon började spela som barn och det är inte fiol.

Jag kan trots det luta mig tillbaka och lyssna på Brams Ungerska danser eller något annan musikstycke där fiolen dominerar och samtidigt vara väldig glad över att musiken och sången har berikat och fortsatt att berika alla barnens vuxna liv.