Igår fick Terese Alshammar Sveriges Radios Jerringpris. Det anses vara den finaste utmärkelse en idrottsman kan få. Det är folkets röst som avgör. Att Terese Alshammar fick priset ansågs vara ordentligt överraskande till och med ”chockerande”

Jag delar glädjen med Terese Alshammar. Det är roligt att en simmare fått priset. Enligt Expressen har Simförbundets uppmaning att simklubbarna skulle rösta på henne haft avgörande betydelse.

Jag röstar inte i sådana här sammanhang. Jag har överhuvudtaget svårt att välja ut någon som den bästa bland många andra kämpande, duktiga idrottare.

Samtidigt är det roligt med just Terese Alshammar. Hon har under 2010 utsetts till världens bästa simmerska. Hon kämpar, hon ger inte upp och hon tappar inte modet. På det sättet tycker jag att hon är en utmärkt förebild för alla som har ett mål med sitt idrottande. Men inte bara för dem utan för alla som då och då mötts av motgångar.

Jag kan nämligen dra mig till minnes att Terese Alshammar inte alltid varit så populär. En del har ansett henne vara för divig! Jag undrar om de som satte det epitet på henne verkligen kände henne! Troligen inte!

Vi människor är ofta väldigt snara med att tycka till, att uttala våra inte så sällan av kritik fyllda omdömen, oftast efter hörsägen.

Vi har ofta svårt för de färgstarka personligheterna som säger vad de tycker och tänker. De tillhör inte alltid de mest populära. Tänk vad många som fortfarande har svårt för Zlatan!

För egen del trivs jag väldigt bra med människor som säger vad de känner och tänker för då vet vi var vi har varandra och utifrån det kan vi respektera varandra!