Jag har hunnit med en hel del olika arbeten sen jag var 15 år. Det hela började med att jag skottade snö, samt lastade ur godsvagnar i Budapest. Jag gick i yrkeskola och läste till bokbindare men fick avbryta studierna ett halvår innan examen på grund av att jag flyttade till Sverige. Väl i Sverige fortsatte jag med att pröva jobbet som frisörlärling i min fars frisersalong. Det varade inte många dagar för min far förstod trots allt ganska snabbt att hans tankar om att jag skulle bli frisör var inte förenade med min absoluta oskicklighet att hålla i en sax.

Som relativ ny i Sverige arbetade jag ett år som lagerbiträde på Tempo i Jönköping. Jag har även arbetat som sjukvårdsbiträde, brevbärare innan jag blev ordinerad som pastor.

Ett yrke som jag absolut inte skulle vilja ha är att vara parkeringsvakt, så kallad lapplisa. Svenska Dagbladets nätupplaga berättade den 13 juli om en bilist som blev som tokig av att få en parkerings bot, han försökte slita åt sig parkeringsvaktens dator, när det misslyckades försökte han köra på parkeringsvakten.  

Vem önskar ha ett sån jobb? Inte jag i alla fall. Det är mycket längesedan som jag själv fick en parkeringsbot men känslan minns jag som något obehaglig för som jag minns betalade jag i automaten men kom alldeles för sent till bilen. Då är det lätt att bli sur.

Idag har min bild av parkeringsvakter blivit helt förändrad och det är nästan så att jag kan tänka mig att pröva på det jobbet också. Vad är det som har hänt?

Jag skulle åka tåg till Stockholm på sammanträde. Kom ca 8 minuter innan tåget skulle gå till Järnvägstationen i Västerås där jag skulle parkera bilen.  När jag skulle dra mitt kort i automaten upptäckte jag att jag inte hade mitt OKQ8-kort med mig. Mitt vanliga Visakort accepterades inte av automaten och jag hade enbart 20 kronor i kontakter. Jag tittade på klockan och snabbt gav jag mig iväg mot pressbyråkiosken i hopp om att kunna ta ut 60 kronor och så betala parkeringsbiljetten.

På vägen mötte jag en kvinna i gul väst med Västerås kommuns emblem på. Hon såg mitt Visa kort och jag berättade vad som hade hänt. Hon frågade, har du en penna och ett papper? Vi gick snabbt till min bil och där skrev hon ett tillfälligt P-tillstånd som jag fick ha i bilen. Så nu vill jag absolut inte längre höra det minsta negativa om parkeringsvakter. För visst var hon icke-krånglig, men fantastiskt vänlig och tack vare henne hann jag med tåget i tid och fick en alldeles fantastiskt bra start på dagen.

Jag har haft en period då jag skrev dikter. Inspirationen till dikterna föddes i olika vardagssituationer. Min tanke har varit att ge ut dessa dikter i bokform, tillsammans med passande foton. Men jag har inte riktigt lyckats få till det för det gäller att få ner tryckkostnaderna så att jag har råd att ge ut det.

Här nedan kan du läsa en kort dikt. Håll till godo.

DET BÄSTA MED MÖRKRET

Även i det mörkaste mörkret

kan du tända ett ljus

och hitta vägen ut.

Nu finns det många

som vill göra mörkret

mörkare än det är.

Så glöm inte det bästa

med mörkret

att Du kan tända ett ljus

och hitta vägen ut.

Varje dag får jag flertal mejl där jag antingen inbjuds till att vinna en viss summa pengar till handpenning på min nya bostad, eller ett minne för livet, eller iPhone 4, iPad eller en iMac.

Jag tilltalas med ord som Hej Iván eller till och med som Kära Iván. Jag har även varit med att vara utvald som den 1 miljonte besökaren på hemsida med utlovad vinst, oftast en telefon.

Jag skall villigt erkänna att en iPhone 4 eller varför inte en iMac lockar mig till att gå med i tävlingen särskilt när jag får veta att vi är bara några stycken som är kvar i en tävling som jag överhuvudtaget inte ens anmält mig till.

Det intressanta är att när det står klart att jag har vunnit så kommer jag till en sida där jag får svara på en rad frågor där varje fråga är knuten till någon firma som vill att jag skall köpa eller prenumerera på deras produkt.  

Jag har vid flertal tillfällen spärrat adresserna som sänder denna typ av mejl men lika fullt så kommer de gång på gång igen. Skräppost filtreringen hjälper inte.

Jag är utan tvekan trött på dessa falska vinstutlovande erbjudanden vars enda syfte är att jag skall beställa något. Om detta uppfattas som gnäll så gnäller jag gärna. Kan jag gnälla så högt att jag slipper dessa mejl då har jag vunnit högsta vinsten. Nu tror jag förstås inte på att detta hjälper men utan tvekan känns det bra att gnälla lite. Jag har trots allt ännu inte fått mitt ”Gnällfri värld band” än.

Sen är det klart, skulle jag i slutändan vinna en Iphone4 eller en iMac så skulle jag utan gnäll ta emot den med glädje. Ha ha ha.

Jag kommer troligen imorgon få ett ”gnällfrivärld-armband” på posten. Efter 21 ”gnällfria dagar” kommer jag få ett diplom. Jag undrar hur i hela världen jag kommer att klara 21 dagar i rad utan att gnälla det minsta. Jag kommer ju inte att befinna mig på en öde ö utan bilar, köer, retsamma kommentarer, skattemyndigheten, försäkringskassan bara för att räkna upp sådant som kan vara möjligt att gnälla på.

Nu har jag själv i och för sig inte några kontakter med vare sig skattemyndigheten eller försäkringskassan.

Men min yngsta dotter har nu i en och halv månad väntat på föräldrapenning som inte kommer på grund av att försäkringskassan inte har kunnat bestämma hennes årsinkomst! Det skall bli intressant att se hur lång tid det kommer att ta för dem att bestämma sig.

Fast allt är väl inte gnäll! Man måste ändå kunna säga ifrån när något är orätt. Det kommer jag för egen del aldrig att sluta med!

Vad är då gnäll? En definition skulle kunna vara att klaga i onödan, särskilt på ett irriterande sätt? Med andra ord så har inte klagomålet förankring i verkligheten utan det handlar helt enkelt om en överdriven rektion, känslighet.

Även om jag inte vill gnälla, så tror jag att det kommer att ta sin tid innan jag kommer upp i 21 gnällfria dagar i rad. Sen undrar jag vem som kommer att bedöma om jag gnäller eller inte?

Visste du att på internet finns en sida som har namnet: gnallspik. se


Sidan presenterar sig själv med följande rader: ”Visst är det skönt att gnälla ibland!? Ja, du har kommit helt rätt. Du är trött på hur grannarna beter sig i tvättstugan? Trött på beteenden i trafiken? Trött på dåliga TV-program? Gnällig polare eller kollega? Hänvisa dem hit! Säg gnallspik.se till dem. Här kan man gnälla om allt utan att registrera sig. Du kan även läsa andras gnäll”

När jag idag tittade på sidan så var det sista gnället daterad den 24:e juli. Det tycker jag lät hoppfullt för sen dess har det gått 2 månader och tre dagar utan något gnäll på den sidan.

Detta uppmuntrar mig till att klara de där 21 dagarna utan gnäll och sen fortsätta av bara farten.  Fast det går säkert åt en hel del träningsdagar. Är det någon som vill anta utmaningen?

Att stå i kö är inte min favoritsysselsättning . Jag tillhör dem som helt enkelt inte gärna vill stå i kö, i alla fall inte för länge.

Igår passerade jag en kö som sträckte sig flera kvarter, säkert en kilometer lång, i centrala Lissabon. Kön ledde fram till en tillfällig öppning mitt emellan två spårvagnspår. Öppningen ledde ner under gatan och där fanns det lämningar från romersk tid. Tre gånger per år öppnas denna möjlighet att gå nerför trapporna under jorden.  Att döma av den långa kön var intresset enormt stort.  Människor i olika åldrar köade utan att visa någon form av otålighet.

Skulle tiden funnits hos mig skulle jag ha kunnat tänka mig att ställa mig i kön, längst bak och vänta i flera timmar innan turen skulle kommit till mig. Men nu hade jag ingen att tid att köa trots att intresset fanns.

När vi verkligen vill något, då kan vi acceptera köandet utan det minsta gnäll. För gnälla det är något som inte så sällan hör köandet till.  Särskilt gäller det köandet i olika affärer, för att inte tala om bilkön.

Tänk, vad än del människor kan ta tid på sig när de skall öppna plånboken, kommer inte ihåg koden, kommer på att de har glömt en vara – sänt händer förstås inte mig. Men det gör det visst! Ibland blir kön lång även bakom mig.

Idag på morgonen hamnade jag tillsammans med mina arbetskamrater på en minst sagt kaotisk flygplats i Lissabon, där hundra och åter hundratals människor skulle hinna med sitt plan. Incheckningsnumret som var uppsatt på skärmen stämde inte, utan alla skulle in i samma kö, och kön den var till synes oändlig! ”Tänk om vi inte hinner checka in” – är den första tanken som infinner sig.

Verkligheten kom snabbt i kapp mig när en av flygplansvärdarna började ropa efter passagerare som skulle med flyget till Frankfurt, Bilbao med flera andra destinationer så att de kunde gå förbi kön och checka in så att de kom med sitt flyg. Då förstod jag att det inte fanns någon anledning till stress eller oro, för flygplatspersonalen hade trots det kaotiska, full kontroll över situationen.

För snart en månad sedan försökte en vän övertyga mig om att jag skulle köpa ett band med inskriften ”En gnällfri värld”. Jag tyckte inte att jag behövde det bandet för jag ansåg mig vara så positiv. Men med tanke på köandet så skall jag ta kontakt med skrattinstruktören, glädjespridaren Ewa Nilsson i Köping och köpa ett band av henne. Jag behöver nog ett sådant band när jag står i kö, när jag kör bil eller när jag helt enkelt blir otålig, så att jag påminner mig om att det är dags att sluta gnälla. För det är dags att njuta av livet även när kön verkar vara oändlig. Jag kommer nog ändå fram dit jag skall och uträttar mitt ärende även om det ibland tar något längre tid än jag har tänkt!

Jag kom bara på hur lite som behövs för att få en människa att bli glad. Ett barns leende, tillgivenhet gör mig glad. Liksom den äkta glädjen som kan lysa fram i en människas ögon trots livserfarenheter som ibland har tagit emot. Så idag vill jag bara förmedla detta. Upptäck glädjen runt omkring dig för det finns närmare än du tror!



Foto: Iván Czitrom

Idag lämnar jag politiken åt sidan. I våras satte jag upp ett mål att jag skulle gå ner i vikt från ca 82 kilo till 75 kilo till september då min son skulle gifta sig. Jag satte igång och promenerade snabbt 8 km ett par gånger i veckan.

Under två veckors semester i Budapest vandrade jag tillsammans med min fru mellan 1 och 2 mil per dag samt gjorde magövningar och svettades i bastun. Jag åt även fet mat som enligt en del som prövat på det skulle vara effektivt i kampen mot vikten.

Resultatet blev att jag inte gick ner något nämnvärt. Enligt BMI har jag ca 2 kg övervikt.  Det är inte mycket men ändå. Jag har inte drabbats av bantningsfeber. Jag vill helt enkelt gå ner i vikt för att minska överflödigt bukfett.

Jag minns samtidigt tiden då jag var mager som en tändsticka. Jag åt hur mycket som helst utan att gå upp i vikt och drömde om att det skulle vara roligt med lite mage. Men sen när magen kom och blev större då vill jag inte ha den längre.

När min fru och jag var nygifta var vi fortfarande studerande. Samtidigt med studierna arbetade vi som brevbärare på posten då det fortfarande fanns lördagsutdelning. Vi var även vaktmästare i det hus vi bodde i på Östermalm i Stockholm. Våra arbetsuppgifter som vaktmästare var väldigt enkla.

Första julen vi bodde i huset kom några grannar med en julklapp till oss. Julklappen var en kokbok särskilt tillägnad min fru så att hennes magra man skulle äta upp sig och bli en riktig karl.

Nuförtiden går det inte en dag då vi inte möts av någon form av förslag på metoder som effektivast och snabbast får oss att gå ner i vikt.

Idag förmedlade Sveriges Radio en nyhet som handlar om att det finns en bättre metod att mäta med än midjemått och BMI om man har farlig fett.  Metoden är att man lägger sig på rygg och mäter med en linjal hur mycket magen sticker upp. På det sättet kan man avgöra om man ligger i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar.

Så nu skall jag lägga mig på golvet, ta fram en linjal och kontrollera hur jag ligger till. Jag kanske slipper kämpa med vikten och bara se till att jag håller igång tillräcklig mycket för att må bra.

Först vill jag med anledning av en kommentar till gårdagens blogg göra ett klargörande.

1. Allt vad jag skriver står enbart för mig. Jag tar ansvar för det jag skriver, likaså tar jag ansvar för vad jag själv säger och gör men inte för det som andra har gjort i historien eller gör idag.

 2. Jag har hittills valt att publicera alla kommentarer som jag har fått och så tänker jag göra även i framtiden så länge de kommentarer jag får inte är rent kränkande av någon person.

3. Till Thomas kan jag säga att jag inte förstår ditt resonemang helt med anknytning till 90-talet. För egen del är inte jag rädd för Sverigedemokraterna. Varför skulle jag vara det? För egen del tänker jag inte resa mig och gå ut ur ett rum där Sverigedemokraterna skulle befinna sig. Varför skulle jag göra det? Jag har i ett tidigt stadium när jag fick frågan från media markerat att jag inte har någonting emot att debattera med Sverigedemokrater. Men tyvärr så blev debatten aldrig en verklighet.

Det var också min poäng i bloggen att de etablerade partierna borde ha tagit debatten med Sverigedemokraterna.



Nu till dagens blogg.

Det finns ett stort värde i att lyssna på varandra och utbyta tankar med varandra. Svårigheten är när den ena parten vill lyssna men den andra parten inte vill lyssna. Så är det i alla former av möten oavsett om det är möten på arbetsplatsen, i politiken eller hemma i vardagsrummet.

När jag studerade till pastor och bodde med fru på Jungfrugatan i Stockholm fick vi en dag besök av en vän och hans kvinnliga sällskap som varken jag eller min fru kände. Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans utan att beröra några religionsfrågor. Innan de gick skrev vännens kvinna några rader i vår gästbok. Vi läste det först efter att de gick och där stod följande: ”Pastorn, det är dags att spola Paulus.” Jag tittade med förvåning på min fru, ryckte lite på axlarna och sa: ”Vi har inte sagt ett ord om Paulus, vi har inte tagit upp någon fråga som ens skulle kunna vara i närheten.” Men åsikten stod där som en tydlig stämpel. Vi har inte träffat denna kvinna senare så jag har aldrig haft chansen att fråga vad hon menade och varför hon skrev som hon gjorde.

Detta upprepas gång på gång, vi formulerar våra förutfattade meningar, vi sätter stämpel på varandra utan att verkligen veta verkligheten. Genom att sätta stämpel på varandra ökar vi avstånden till varandra. Det är inte så sällan av rädsla och okunskap vi sätter stämpel på varandra.

Jag har i en radiopredikan i december 2009 berättat om när jag en gång fick frågan om jag kände mig som ungrare eller svensk och jag svarade att jag kände mig som människa, blev jag ifrågasatt med orden att jag saknade identitet.

Visst är jag glad över att jag är född i Ungern och att jag är svensk medborgare men det är i att vara människa som jag har min djupaste identitet och den identiteten delar jag med miljarder andra på vår jord oavsett etnicitet och hudfärg.

Uppvaknandet morgonen den 20 september är historiskt ur flera synpunkter. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på nästan 100 år. En borgerlig regering överlever en mandatperiod. Sverige får för första gången i historien ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Att Sverige Demokraterna kom in i riksdagen kan inte ha varit någon överraskning för någon i och med att opinionsinstitutens siffror har visat det en längre tid.

Vad som överraskar mig mera är att det verkar som många har tänkt att Sverige Demokraterna skall minska i betydelse om man tiger ihjäl dem och därmed kan de hållas utanför Sveriges Riksdag. För egen del tror jag att det var ett avgörande strategiskt misstag.

Sverige Demokraterna har varit skickliga att utnyttja detta genom att lokalt, i alla fall här i Köping, hålla sig undan de gånger som de har blivit inbjudna till debatt.  Därmed har de lyckats befästa att de inte accepteras av de etablerade partierna.

Jag har för egen del inte en enda gång sett Sverige Demokraternas kandidat till Köpings kommunfullmäktige! Jag har inte en enda gång läst en insändare, sett ett enda politiskt utspel och vet därmed inte vilken inriktning och vilja de har med sin politik.

Jag vet inte om de Köpingsbor som bidrog till Sverige Demokraternas tre mandat, vet mera än jag, för jag har inte den blekaste aning om vad de vill förverkliga i Köping.  Jag skall gardera mig med att skriva att det är möjligt att Sverige Demokraterna har delat ut något lokalt program i Köping men jag har garanterat inte sett det!

Jag har aldrig trott att jag någon gång skall säga att jag saknar en socialist. Men så är det. Jag kommer att sakna socialistiska partiets Manne Frisks ”hejsan” i Köpings Kommunfullmäktige. Ideologiskt är vi lång ifrån varandra men jag delar Manne Frisks uppriktiga vision om alla människors lika värde fast våra vägar är olika.

För egen del tror jag på ett samhälle där alla människor oavsett ålder, oavsett härkomst får möjlighet att förverkliga sina livschanser i ett fritt samhälle med fria val! Denna övertygelse släpper jag aldrig ifrån mig!

Av tradition brukar min fru och jag promenera till vallokalen tidigt på eftermiddag för att rösta. Denna gång kom vi till vallokalen och lämnade våra röster en timme innan vallokalen skulle stänga.

Självklart hoppas jag att valresultatet blir bra. Förstå mig rätt, samtidigt är jag redan glad på grund av att jag har gått och röstat och att jag har fått rösta helt fritt utan att någon tvingar mig till att rösta eller hindrar mig från att rösta.

Att rösta är vår demokratiska rättighet och varför inte också vår skyldighet. Varför jag skriver skyldighet är, för delvis, är det genom att vi röstar och tar vara på våra rättigheter som vi kan uppehålla demokratin! Men denna skyldighet är ändå frivilligt och inte påtvingad.

Jag har träffat en ung person som har valt att avstå från att rösta. Personens första svar på varför vederbörande valde att avstå från att rösta, blev att det inte finns några politiska partier som tilltalade och att politikerna lovar och lovar men inte håller det de har lovat.

När jag önskar att vederbörande konkretiserar vad personen i fråga menar, blir det ärliga svaret att vederbörande inte hade något direkt exempel på det. Och så kommer till sist förklaringen, ”jag har inte tagit reda på vad de politiska partierna står för och när jag inte har tagit reda på det då kan jag inte rösta”. Samtalet slutade med att den unga personen tittade på mig och sa, till nästa val skall jag ta reda på det och då skall jag rösta.

Om någon frågar mig vad jag skattar mest i mitt liv så blir mitt svar helt spontant att det är min tro och min familj. I båda fallen är det personligt. Ingen kan ifrågasätta det utan det är något som jag känner inom mig och som jag utan tvekan kan stå för.

Igår kväll var alla våra fyra vuxna barn och fyra barnbarn hemma. Något som självklart gör mig glad. Samtidigt är jag medveten om att det inte är en självklarhet.

Största delen av min barndom bodde jag på barnhem tillsammans med femtiofyra pojkar.  Många människors förutfattade uppfattning om barnhemsbarn var att vi skulle bli kriminella eller i vilket fall som helst stå utanför samhället.

I och med att jag för länge sedan har lämnat Ungern, har jag ingen aning om hur det gått för mina kamrater men själv har jag inte blivit kriminell och jag känner mig absolut inte utanför samhället fast jag som sjuttonåring fått börja om mitt liv i ett helt nytt land, med ett helt nytt språk, i frihet som jag från början absolut inte var van vid.

Barnhemstiden lärde mig att det optimala för varje barn är att växa upp hos sina egna biologiska föräldrar men om det inte är möjligt så är det helt klart bättre att växa upp tillsammans med människor som ser en, bryr sig om en och som har förmågan att ge barnet möjlighet att utvecklas till en trygg och självständig person!

När jag gifte mig för trettioåtta år sedan var jag mest rädd för hur jag skulle klara av att leva ett familjeliv, i och med att jag inte hade någon direkt erfarenhet av det.

Att bli pappa var en fantastisk glädje, upplevelse men också en upplevelse som jag var rädd för på grund av att jag inte hade någon erfarenhet av hur en far skulle vara.

Att vara förälder är något vi lär oss. I min värld lär man sig genom att få erfarenhet av det man gör men också av att lyssna på och ta till sig erfarenheter som andra har gjort.

Det är alltid lätt att göra fel särskilt när det gäller barnuppfostran. Men om vi inte gör något fel någon gång, hur skall vi då kunna lära oss att göra något rätt?

Det jag kanske saknade som nybliven pappa är andra, i olika åldrar, pappors och mammors erfarenhet.

Jag undrar om vi idag inte skulle behöva ett nätverk av människor kring varje nybliven förälder som kan ge föräldrarna stöd när föräldrar så behöver det! För att ge det stödet behöver man inte alltid ha erfarenheten av föräldraskap. Själva livserfarenheten räcker långt!

Jag funderar lite stillsamt vem som har fått mest mediautrymme sen i somras Reinfeldt, Sahlin, Olofsson, Eriksson-Wetterstrand, Björklund, Ohly, Hägglund eller Zlatan Ibrahimovic?

Jag har inget vetenskapligt belägg för det men ser man till tidsperioden juni till första delen av augusti skulle jag inte vara förvånad om det är Ibrahimovic som fått mest utrymme.

Jag tror knappast att det har varit en dag då inte hans namn har nämnts. Ena dagen läser vi om honom som en fantastisk fotbollsspelare andra dagen som en arrogant, självupptagen person.

Jag roade mig med att skriva in de politiska ledarnas samt Zlatan Ibrahimovic namn på Google. Zlatan Ibrahimovics namn fick ett resultat på 5 150 000 sökningar. Den politikerns som kom närmast var Mona Sahlin på 4 930 000. Resultatet för Reinfeldt blev 3 720 000. Den av politikerna som fick lägst resultat var Peter Eriksson (mp) på 1 140 000 tätt följd av språkrörskamraten Maria Wetterstrand på 1 190 000 sökanden. Skillnaden upp till Zlatan Ibrahimovic är stor. Detta är självklart så kallat väderlöst vetande. Men det som är intressant är att politiken bara drar till sig uppmärksamhet oftast i valtider och budgettider men däremellan kan det vara förhållandevis tyst.

För en fungerande demokrati är det viktigt att de politiska företrädarna är synliga och ständigt nåbara så att dialogen med medborgarna kan hållas levande!

Jag gillar Zlatan Ibrahimovic som fotbollsspelare men hans åsikter har inget som helst inflytande på mitt liv.

Men Reinfeldts, Sahlins, Olofssons, Erikssons-Wetterstrands, Björklunds, Ohlys och Hägglunds åsikter genom de politiska partier de företräder påverkar våra liv på ett helt annat sätt!

Och det är här min poäng ligger, nämligen att de politiska ledarna inte företräder, i första hand sig själva utan de företräder sitt parti och de idéer samt lösningar deras partier har på samhället.

Jag vet inte om du märkte det men Sverige stannade upp fem minuter idag eller i vilket fall som helst skulle det bli så enligt initiativtagaren till denna aktion.

Tanken med aktionen var att upplysa, ”alla dem som vill skrämma oss för invandrare, om allt det positiva som invandrare gör för Sverige” och hur Sverige skulle vara utan invandrare.

Jag själv fick en inbjudan att vara med, men jag skall vara helt uppriktigt, att när klockan var 14.00 då var jag så inne i mitt arbete att jag helt enkelt glömde bort denna aktion.

Frågan är vad vi själva betyder för någon annan i det vi säger och gör. Att betyda något för någon är av avgörande vikt för vår egen självkänsla.

När har vi sist sagt, ”det du gjorde, det gjorde du bra” till någon. När har vi sagt till någon att du har saknat personen i fråga om inte hon/han har varit närvarande på sitt jobb.

Ibland undrar jag om vi inte alldeles för snabbt glömmer bort att ge uppmuntran och beröm.

Av någon anledning så ligger det närmare till hands att kritisera, ifrågasätta och använda armbågarna för att skuffa undan någon.

Det är knappast alla hjärtans dag idag. Men du kanske kan överraska någon idag eller i helgen med att säga att det han/hon gör i sitt arbete, i sin familj, i sin vänkrets är av stor betydelse!

På söndag är det val till riksdag, kommun och landsting. Från olika håll påverkas vi till att lägga vår röst på ett visst parti, en viss kandidat.

Den starkaste påverkan har utan tvekan media. Det är media som förmedlar intervjuer, redigerar intervjuer, bestämmer vilka frågor som skall ställas och lyftas fram.

Jag har för egen del vid ett flertal tillfällen upplevt hur det jag har sagt vinklats på ett sätt som jag själv inte har sagt eller menat. Denna erfarenhet tror jag delas av flertalet politiskt aktiva.

Under denna valrörelse har flera gånger framkommit hur ledande journalister har samröre med något politisk parti. Jag tror att deras professionalism är så stor att de kan hålla sina politiska sympatier i bakgrunden. Men frågan är om det är etiskt försvarbart.

Jag har vid flertal tillfällen fått frågan från enskilda personer gällande vad de skall rösta på. Mitt svar är en tydlig uppmaning, att ta reda på vad de olika politiska partierna säger, genom att läsa deras handlingsplan på riks-, kommunal- och landstingsnivå.

Det är handlingsplanerna som är vägledande och som de politiska partierna skall avkrävas svar på huruvida de tänker genomföra sina planer.

I medierna hamnar väldigt ofta fokus på enskilda företrädare och då med särskilt fokus på de största partierna samt i denna valrörelse på Sverigedemokraterna vars starkaste och viktigaste fråga är att vara emot invandring, ett mångkulturellt samhälle.

Olika politiska företrädare bedöms utifrån retorik, klädsel, personlig framtoning. Visst kan det anses vara viktigt men det avgörande måste ändå alltid vara det politiska innehållet och inte kunskapen i retorik, val av klädsel och så kallad personlig utstrålning eller brist på utstrålning!

En stark påverkan i valrörelsen bedrivs också genom webben genom mejl och bloggar. Så länge avsändarna inte är anonyma i det verkliga livet så är webben ett bra verktyg för snabbt inhämtande av kunskap, frågeställningar och direktkommunikation med väljarna.

I varje val är det lätt att glömma bort alla de valarbetare som aldrig uppmärksammas men som med sitt idoga arbete är oumbärliga i arbetet att föra fram det sakliga, tydliga politiska budskapet!

Jag skall självklart passa på att påverka vilket jag hoppas att även du gör!

Opionsundersökningar i all ära men det är valresultatet på valdagen som gäller! För egen del hoppas jag på ett starkt resultat för Folkpartiet Liberalerna.

Idag skriver jag om något jag inte har tänkt skriva om.

För tredje gången har någon/några saboterat Folkpartiets valstuga i Köping. Första gången var det i våras då valstugan blev nedklottrad och fönstren krossades.

I måndags var det någon som tog med sig brevlådan som var monterad på stugan för att ta emot allmänhetens frågor och uppfattningar. I dag, tisdag, var båda glasrutorna krossade och affischer nedrivna.

Idag var vi inte ensamma som drabbades för även Centerpartiets och Moderaternas stugor hade blivit utsatta för förstörelse.

Jag har ingen aning om vem eller vilka som har gjort det. Det kan vara en person eller flera personer som är omedvetna eller medvetna om att deras handling är ett angrepp på demokratin, ett angrepp på det fria ordet.

En valstuga symboliserar friheten. Att sabotera en valstuga symboliserar för mig ett maktspråk där man inte accepterar det fria ordet!

I en valrörelse möts olika ideologier. Vi kan debattera, vi kan utväxla åsikter men vi visar hela tiden respekt för varandra och varandras rätt att uttrycka det fria ordet.

Att sabotera är att vara respektlös! Att sabotera är att trampa på alla, som kämpar för demokrati och alla människors lika rättigheter, att i frihet få uttrycka sina åsikter utan att skada, utan att kränka.

När jag bodde i Motala hände det vid ett tillfälle att vår grannes son som var kompis med vår son, och ännu inte börjat i skolan, slängde sten på vår dörr.

Jag sprang ut och kom så småningom i kapp honom. Jag skall villigt erkänna att jag var arg.

Jag blev själv överraskad över att istället för att skälla på honom, böjde jag mig ned och frågade honom om han ville komma in till oss och få saft och bulle. Det ville han.

När vi satt oss ner då berättade jag för honom vad som kunde ha hänt om stenen hade träffat någon annanstans och vi var snart överens om, att detta skulle han inte göra om, och det gjorde han inte heller. Men en sak gjorde vi om, nämligen att fika igen.

Om den eller de som saboterade valstugorna har något att tala om, ifrågasätta, uttrycka åsikter om, träffar jag dem gärna. Jag tror nämligen på det fria ordet, det fria mötet. Det är alltid bättre med en öppen dialog än den av anonymiteten innehållna ilskan.

Jag skall erkänna att det är första gången idag som jag har svårt att formulera min blogg. Jag har påbörjat ett tema sen har jag strukit det och börjat om från början och strukit igen.

Det är kanske inte så dumt att vara oviss för att hitta rätt. När jag möter människor så är det inte så sällan som jag bli avkrävd ett svar.

Tidigare i mitt liv har svaren oftast varit självklara. Men med åren har jag upptäckt att självklara svar inte alltid är lösningen på olika typer av livsfrågor.

Det innebär inte att jag har blivit osäkrare utan snarare att jag har fått en större tilltro till att varje människa bär på ett svar inom sig själv. 

Samtidigt är jag medveten om, att det inte alltid självklart att hitta fram till svaret. Delvis på grund av andra människors självsäkra svar, delvis på grund av att vi har så bråttom att vi inte hinner lyssna in vad vi innerst inne tycker, tänker och vill!

Vad behöver jag göra när jag har svårt att formulera mig och bestämma mig för vad jag skall skriva?

Ta tid för mig själv! Ladda batteriet. Lyssna på god musik. Gå på en lång promenad eller varför inte sätta mig ner och spela ett spel på vår nyinköpta Playstation 3.

Om en vecka avgörs valet till riksdag, kommun och landsting. Idag blir min blogg politiskt fri. Jag tänkte roa mig själv med att uppmärksamma några annorlunda rekord, tävlingar.

För en vecka sedan blev Johan Espenkrona från Sjöbo och Maria Blåstrand från Ystad i var sin klass världsmästare i halmbalsrullning på en 40 meter lång bana. Halmbalarna väger 300 kilo för herrarna och 150 kilo för damerna. Hu jeda mej det är nog ingen tävling för mig.

I april gjorde två Strömsundsungdomar ett projektarbete då de under Guinness World Records kontroll satte världsrekord i den påhittade grenen att klistra 7,2 gånger 7,2 centimeter stora, gula postitlappar på en människokropp. Pojkarna lyckades fästa 286 klisterlappar. Kanske någon kan slå detta rekord här i Köping.

Om någon funderar på vad man skall hitta på för roligt på en gemenskapsskapande arbetskonferens så är yxkastning något att rekommendera om man nu får tro internet sidan aktiviteter.se. Där läser jag nämligen att yxkastning kan för de flesta vara ”en helt ny men mycket uppskattad upplevelse som om man gör det i grupp kan leda till att alla svetsas samman och det i sin tur gör att stämningen i gruppen blir bättre även på längre sikt.” I mitt stilla sinne tänker jag mig att säkerhetsavstånden måste vara stora så att man inte riskerar att åka hem med en man mindre i gruppen.

Vad är nu syftet med dagens blogg? Ingenting annat än att det kanske fick dig att le en smula eller till och med lockat fram leklusten att göra något du inte har gjort på länge och helt enkelt ha riktigt, riktigt roligt utan att det är nödvändigt att prestera något!

Om en stund skall min fru och jag testa att spela ett spel på Playstation3. Jag trodde aldrig att vi skulle skaffa det. Men jag lyckades skylla på barnbarnen så nu har vi det och leklusten finns där!

Jag studsade till när jag såg Expressens första sida med rubriken: ”Sanningen om Sahlins kontokorts affärer. Detta hände i Toblerone affären – egentligen”

Varför jag studsade till, var för att jag är trött på Toblerone. Jag är så himla trött på att en människans misstag skall förfölja en hela livet.

Jag tänker inte och kommer inte att rösta på socialdemokraterna och därmed inte heller rösta på Mona Sahlin. Men det måste ändå vara någon motta på vad hon skall behöva utstå för gamla sakers skull.

Aftonbladet har på sin löpsedel bild på Lars Ohly (v) och Göran Hägglund (kd). Bilden hänvisar till en radiodebatt i fredags då Lars Ohly lär ha ropat till Göran Hägglund ”Du ljuger” Jag har inte riktigt kunnat ta reda på vad ordväxlingen handlade om.

Man kan ha olika ståndpunkter utifrån olika kunskap i sakfrågan, att påstå att någon ljuger måste i så fall grundas på en vetskap, att den person man anklagar ljuger, medvetet förvränger sanningen.

Samtidigt träffade jag idag någon som tyckte att årets valrörelse är lam. När jag frågade vad personen i fråga menade så satte han fingret på den ömma punkten. Valrörelsen är lam i betydelsen att personen i frågan saknar de klara tydliga politiska beskeden.

Själv tycker jag att det finns klara tydliga politiska budskap. De ideologiska skillnaderna mellan blocken är tydliga.

Men frågan är om de inte riskerar att försvinna i oväsentligheter, som ex. den gamla Toblerone affären, som enligt min mening för längesedan spelat ut sin roll.

Om jag nu får önska något, den sista valrörelse veckan, så får det, utöver att jag hoppas att det går bra för Folkpartiet Liberalerna, önska fokus på politisk tydlighet där sakfrågorna, utifrån de olika politiska plattformarna, blir det väsentliga.

Politik handlar om att människor skall kunna ta vara på och förverkliga sina livschanser och då är det viktigt med sakargument, för det är trots allt utifrån det som vi tar vårt slutgiltiga beslut om vilken politik vi väljer.

I Köpings kommun finns det en 19-årig Centerpartist som jag har haft förmånen att delta i två debatter med, denna vecka. För 19-åringen var dessa debatter debut i offentliga debattsammanhang.

Den första debatten var en alkoholpolitisk debatt och den andra debatten var en allmänpolitisk debatt i en högstadieskola i Köping.

Jag är glad över att en 19 åring med liv och lust engagerar sig i politiken. Partiernas listor toppas ofta av äldre personer som exempelvis mig själv. Erfarenhet skall man inte förakta.

Men man skall inte heller förakta ungdomen. Vid båda dessa tillfällen blev 19-åringen rejält påhoppad från majoritetens sida. Hans upplevelse och erfarenheter godtogs inte.

Jag tycker att sådant är förvånande. Man behöver självklart inte dela varandras politiska uppfattningar. Att ideologin skiljer sig åt, det hör politiken till.

Men när en 19-åring upplever att det förekommer för mycket alkohol på en skolavslutning då tycker jag att han skall tas på djupaste allvar!

Jag lyfter på hatten för 19-åringen, hans frimodighet, ärlighet och önskar honom lycka till i valkampanjandet fast vi företräder olika partier men inom samma allians!

Häromveckan var jag förbannad och idag är jag upprörd. Jag börjar fundera på hur jag har det. Jag kan lugna er som läser min blogg att dessa utryck i mitt fall är helt sunda.

Jag tycker att det är viktigt att vi tar ställning och vågar stå för vårt ställningstagande. Vad som gör mig upprörd kan du läsa här nedan.

Nu har pastor Terry Jones från Gainesville i Florida, USA blivit känd över hela världen. Hans kyrka som har ett femtiotal medlemmar planerar att den 11 september bränna 200 hundra exemplar av Koranen. Pastorn uppger att det är viktigt att man måste ”förr eller senare säga nej till radikal islam” och han tycker att han har med hänvisning till det som hände den 11:e september rätt att bränna Koranen.

Jag är minst sagt upprörd och jag undrar vad är målet och meningen med ett sådant agerande? Vad blir konsekvensen av att en liten kyrka i Florida bränner koranen och på det sättet kränker miljontals människor världen över?

Jag undrar hur pastorn skulle reagera om samma saker skulle planeras gällande Bibeln. Jag skulle tro att pastorn skulle känna sig otroligt, oerhört djupt kränkt.

Det som tröstar mig är att Kristna, Judiska och Islamiska ledare i USA tillsammans har tagit tydligt och bestämt avstånd från pastor Terry Jones planer.

Idag har även USA:s president Barack Obama fördömt pastorns planer på att bränna Koranen.

Som pastor borde Terry Jones från Gainesville veta att den enda som tjänar på att bemöta onda handlingar med onda handlingar är ondskan själv! Hatet blir djupare, avstånden blir större och hämnden blir vassare. Ondskans spiral känner inga gränser!

Det senaste jag hörde i ärendet var att om president Barack Obama ber församlingen att stoppa bokbålet, då kommer kanske det hela att ställas in.

Jag hoppas innerligt att pastorn och hans församling tar sitt förnuft till fånga och avstår från sin vansinnigt dumma, kränkande handling.

Mitt på dagen idag blev ett möte med Sverigedemokraterna i Jönköping störd av mot demonstrerade ungdomar. Det är inte första gången som Sverigedemokraternas möten störs. Jag tycker att det är beklagligt. Det sämsta sättet att bemöta Sverigedemokraterna är att ge dem uppmärksamhet genom att attackera dem.

Sverigedemokraterna är ett registrerat parti som har representanter i flera kommuner och som nu har siktet inställt på Sveriges riksdag. Att attackerar dem är att använda sig av metoder som inte är värdiga en demokrati.

Den som vinner mest av att de attackeras är Sverigedemokraterna själva som kan framställa sig som förföljda och inte tillåtna i sitt eget land. Attacker riskerar att skapa martyrer av en grupp människor som ser invandringen som det största hotet mot det svenska samhällets välfärd och bestånd.

Själv delar jag inte Sverigedemokraternas människosyn och politiska utspel. Men i en demokrati är det deras rätt att uttrycka sina åsikter.

Det är också viktigt att de etablerade partierna ställer sig frågan vad det är som gör att Sverigedemokraterna under de senaste åren har vunnit mark i Sverige och enligt opinionsundersökningar är på väg in i Sveriges riksdag.

För egen del tror jag att det bästa sättet att gå emot Sverigedemokraterna inte är att attackera dem eller blunda för deras existens, utan det bästa sättet är att vara saklig, tydlig, trovärdig i vår egen argumentation så att de som överväger att rösta på dem kan se skillnaderna.

Gör inte Sverigedemokraterna till martyrer det förtjänar de inte!

Ett Sverige där Sverigedemokraterna får något att säga till om är ett Sverige med kyla, ökad segregering och ökade risker för konflikter.

Låt Sverigedemokraterna hålla sina möten, föra ut sitt budskap, men håll dem med din röst utanför Sveriges riksdag!

Skall vi bry oss, vågar vi bry oss om är en ständig aktuell fråga. Finns det gränser för engagemang och betyder det något om vi engagerar oss.

1989 i december år var jag på jakt efter ett par varma skinnhandskar för min fru. Jag hittade ett par till ett bra pris. Jag kunde inte låta bli att fråga var de var tillverkade. Svaret blev, Rumänien. Då avstod jag från att köpa handskarna för jag ville inte stödja ett land som hade en diktator, Nicolaj Ceau­sescu som statschef. Två veckor efter min bojkott störtades Nicolaj Ceausesescu.

Jag är självklart medveten om att min handling inte hade någonting med detta att göra men för mig själv kändes det väldigt bra att jag tog ställning.

Sakineh Mohammadi heter en kvinna som påstås varit otrogen mot sin man i Iran. Sakineh Mohammadi har blivit dömd att grävas ned till bröstet i en grop för att sedan stenas till döds. Kritiken mot denna dom har varit stor och senast har EU:s Jose Manuel Barroso vädjat för att domen skall upphävas. Domen är överklagad till Irans högsta domstol. Men rädslan om att domen trots allt skall verkställas finns där. I så fall blir Sakineh Mohammadi inte den första kvinnan som avrättats i Iran.

I Nya Testamentet kan vi läsa om en kvinna som togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. Jag har ofta funderat över var mannen hon begick äktenskapsbrottet tog vägen. Hon var ju knappast ensam om akten.

De som tog kvinnan till Jesus menade att i lagen var det föreskrivet att ett sådant brott skall straffas med stening och nu undrade de vad Jesus hade att säga.

Jesu svar blev: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”  När de som ställde frågan till Jesus hörde hans svar, gick de därifrån och Jesus blev ensam kvar med henne.

Utan tvekan älskar jag denna berättelse! Men jag undrar varför vi inte lär av den.

Jag vill ropa så högt jag kan och jag hoppas att du instämmer i mitt rop. UPPHÄV DÖDSDOMEN MOT SAKINEH MOHAMMADI!

Nu kommer knappast Irans domstol att läsa det jag har skrivit och de kommer knappast att lyssna just bara på mig men ju fler vi är och ju högre vi ropar desto mer kommer en dag rättvisans och frihetens röst bli verklighet även i Iran!

Dagens Expressen har på sin första sida följande rubrik: Ohly i utspel i SVT: Pappor kan amma med bröstpump.

Rubriken fick mig att stanna upp – vadå amma med bröstpump. Med ett litet leende på läpparna såg jag mängder av pappor inskaffa bröstpump för att kunna amma sina barn. Bakom mitt leende förstod jag att rubrik är en sak och verklighet något annat.

Inne i tidningen citeras Lars Ohly (v) då han säger: ”Jag var hemma åtta månader med varje barn. Min dåvarande fru använde bröstpump och det går idag också.”

Jag vet självklart vad bröstpump är, det använde min fru redan för drygt 30 år sedan. Så bröstpump har jag absolut ingenting emot.

Men vad som kan få mig att reagera är om man skall lagstifta om delad föräldraförsäkring där användning av bröstpump ingår som ett viktigt argument.

Jag anser att tvingande åtgärder, genom lagstiftning, inte är en bra framkomlig väg för att ta ett delat ansvar för barn.

Det måste ändå föräldrarna sinsemellan, själva komma överens om, utifrån de förutsättningar som de har och som de själva anser är bäst för familjen.

När våra barn var små ville jag stanna hemma med barnen men just då, av olika anledningar jag inte tar upp här, så var detta inte möjligt.

Sen en sak till, vi är olika och har olika lösningar på vad som fungerar för oss bäst, låt oss få fortsätta med det, med eller utan bröstpump men utan politisk inblandning!

I praktiskt taget varje nummer av en kvällstidning finns det en annons för alkohol. Och under varje annons för alkohol finns det en varningstext typ: ”Alkohol är beroendeframkallande”

På samma sätt är det med reklam för cigaretter som påminner den som köper cigaretter att det kan framkalla cancer.

Söker man efter information på exempelvis viner på internet så avkrävs det att man fyller i vilket år man är född för att ”webbsidan innehåller information om alkoholhaltiga drycker och riktar sig till dig som fyllt 20 år.

Tillåt mig skratta. Vem bryr sig om varningstexter, vem bryr sig om att informationen om alkohol endast riktar sig till den som fyllt 20 år.

Jag har inte så sällan träffat ungdomar vars alkoholvanor är etablerade långt innan 18-årsåldern och där alkoholen sammankopplas med att ha roligt.

För rätt många år sedan kidnappade jag och några vänner min fru i samband med hennes födelsedag för att genomföra en kryssning till Helsingfors.

Vi hade utan tvekan väldigt roligt. Så pass roligt att på morgonen när vi skulle äta frukost kom servitrisen till vårt bord och berättade att hon blev utskälld av några passagerare efter att vi hade lämnat vårt bord på kvällen.

Anledningen till att hon blev utskälld var att på frågan vad hon serverade oss för dryck svarade hon, alkoholfritt. Det trodde inte frågeställarna för man kan inte ha så roligt som vi hade om man inte dricker alkohol. Men det är precis vad vi kunde ha.

Det bästa av allt, var att vi kom ihåg allt dagen efter utan att leta efter eventuella pinsamheter som vi skulle ha behövt be varandra om ursäkt för.

Igår var det en sådan dag då vi hade väldigt roligt i samband med att vår son gifte sig och återigen var alkoholen frånvarande. Men glädjen stod högt i tak kan jag lova och de allra flesta som var där var ungdomar!

För egen del tycker jag att till god mat kan ett glas vin vara gott. Men det är jag själv som bestämmer och inte alkoholen. 

En bra indikation på vem som bestämmer, om det är alkoholen eller jag själv, är om jag kan nöja mig med att enbart dricka ett glas eller om jag helt enkelt måste fortsätta dricka fast jag har bestämt mig för att det inte skall bli mer.  

Det finns fortfarande mycket tabu kring att tala om alkohol särskilt när man känner att man eventuellt kan vara på väg in i ett riskbruk.  Ett hyfsad bra instrument för en själv är att göra det så kallade AUDIT-testet. Det finns på nätet och det ger snabbt svar på var man befinner sig i sitt alkoholbruk.

Enligt Vårdguiden dricker var sjätte svensk för mycket alkohol. Frågan är om vi vågar tala om detta utan skuld- och skambeläggning men med syfte att minska alkoholens skadeverkningar och visa på att den varaktiga glädjen inte sitter i alkoholen.

När jag skrev bloggen ”Att välja sitt eget liv” tänkte jag i väldigt höggrad på varje människans rätt att leva sitt eget liv.

Att välja är självklart inte alltid det lättaste. Inte så sällan behöver vi en tydlig varudeklaration för att vara säkra på vad vi vill välja. Även om vi alla förväntar oss att varudeklarationer skall vara tydliga och rätta så kan de faktiskt vara vilseledande särskilt om man glömmer läsa det finstilta. Våra val kan bli rätt men också fel.

För egen del har jag självklart gjort fel val i mitt liv men det skulle aldrig få mig avstå från att välja. Det är genom att våga välja som jag inte så sällan lär mig mera om livet.

Som en kommentar till bloggen ”Att välja sitt eget liv” fick jag kort och gott följande: ”ensam är svag tillsammans är vi starka” – Som jag ser det så är detta  en så kallad ”varudeklaration” som kan vara både rätt och fel beroende på vilken situation i livet vi befinner oss i.

Latinets Solum fortis est betyder: Ensam är stark.

Även denna så kallade ”varudeklaration” kan vara både rätt och fel.

För egen del har jag mött människor som i kollektivet har blivit totalt anonyma och bortglömda. Jag har också mött människor som tack vara kollektivet har hittat sin livsmening.

Jag tänker på alla ensamma vårdnadshavare som inte har valt ensamheten men som trots motigheter, svårigheter klarar av sin uppgift på grund av en inneboende styrka som de knappt trodde fanns! Jag beundrar dem från djupet av mitt hjärta.

En del har valt ensamheten själva andra inte. Variationerna är otaliga liksom upplevelserna av det.

Valen vi väljer är inte alltid frivilliga såtillvida att det alltid finns och kommer att finnas situationer då omständigheterna är sådana att vi tvingas välja beslut i våra liv som vi innerst inne inte har tänkt på och inte har önskat.

Men till slut är det ändå vi som väljer! Den rätten skall ingen ta ifrån oss.

Jag har under årens lopp blivit mer och mer medveten om att ingen människa kan leva en annan människas liv för varje människa är unik och förblir unik!

Jag är helt medveten om att djupast sett är vi alla människor på jorden beroende av varandra. Vårt sätt att leva livet på, vårt sätt att se på våra medmänniskor formar framtiden långt utanför vår egen dörr.

Jag kommer inte ifrån att jag har svårt att acceptera generaliseringar. Särskilt svårt har jag med de generaliseringar där invandrargrupper utpekas för att stå för en viss typ av brott.

När man generellt pekar ut vissa grupper i samhället så riskerar man att helt missa målet med sin kritik.

Vill man komma till rätta med kriminalitet, våld mot kvinnor och barn så är det viktigare att identifiera problemet och dess orsak oavsett etnicitet än att tro sig lösa problemet genom att peka ut och därmed förfölja visa grupper.

När jag på 80-talet läste invandrarkunskap fick jag faktamässigt lära mig att invandringen efter andra världskriget slut var det som i höggrad bidrog till att bygga upp Sveriges välvärd.

På 80-talet arbetade jag en kort period som flyktingassistent vid skolkontoret i Motala kommun. Mitt arbete bestod delvis i att gå runt i kommunens skolor och hålla lektioner om invandring och flyktingskap.

Speciellt kommer jag ihåg en klass där en av eleverna i början av lektionen klart och tydligt deklarerade att han inte ansåg att någon invandrare skulle få finnas i Sverige. Jag undrade hur han såg på mig och svaret var rakt fram, du skall åka tillbaka dit du kommer ifrån, du skall inte vara kvar i Sverige.

Jag fråga honom om han visste varifrån hans släkt kom ifrån. Jodå, det visste han. De kom från Ryssland. Jag sa till honom: ”Men om de kom från Ryssland , har även du invandrarbakgrund” Detta var svårt att smälta för honom. Men när lektionen var över, stannade han kvar i klassrummet och han sa till mig. ”Nja, du behöver inte åka härifrån, du kan stanna kvar.”

Okunskap och fördomar, fördummar.  Kunskap, berikar och utvecklar.

Idag spelar Sverige EM-kvalmatch mot Ungern. Jag kan inte låta bli att vara jätteglad över att det nya Svenska landslaget innehåller fem spelare med utländsk härkomst.

1.  Zlatan Ibrahimovic av bosnisk och kroatisk härkomst

2.  Ola Toivonen av delvis finsk härkomst

3.  Emir Bajrami av kosovoalbansk härkomst

4.  Daniel Majstorovic av bosnisk härkomst

5.  Behrang Safari av persisk härkomst

I skrivandets stund har jag ingen aning om hur det kommer att gå för Sverige i kvällens landskamp. Jag själv är som vanligt delad. Det är något av mångfaldens dilemma. Jag vill att båda Sverige och Ungern skall gå vidare så jag skulle helst vilja att båda lagen vinner men så blir det förstås inte.

Med tanke på att min son inte blir så glad om Ungern vinner så får jag heja på mångfaldens Sverige! Heja, heja, heja!

Om vi skulle räkna upp vad som är viktigast för oss i vårt dagliga liv så tror jag att vi skulle kunna få fram mycket gemensamt men även en hel del särskiljande.

Jag är uppvuxen i ett samhälle där valfriheten lyste med sin frånvaro. Som barn lärde jag mig att lyssna på de vuxna och i möjligaste mån göra som de sade.

I den då kommunistiska Ungern var valfriheten högst begränsad. I 15-årsåldern gick jag med i det Ungerska ung kommunistförbundet.  Vägen var utstakad. Jag var med på en gemensam genomgång där vi snabbt fick demonstrerat hur man använder en pistol och ett kort men tydlig instruktion om vad vår uppgift skulle bli. Jag fick i uppdrag att gå runt på Margareta ön för att iaktta och senare rapportera om jag såg något olämpligt.

Jag skall erkänna, att jag aldrig kom tillbaka till Ung kommunisterna efter det uppdraget så mitt aktiva medlemskap blev knappt en dag och inte mer.

Mitt inre protesterade och ville inte vara med om den enkelriktade vägen.

Idag fick jag i handen en liten bok som heter ”Tänkvärt om kärlek”. Direkt när jag öppnade boken så fann jag ett citat av Viktor F Frankl. Du som har följt min blogg förstår att han är en person som starkt har påverkat mig. Han skriver:

”Vi som levde i koncentrationslägren kan komma ihåg de människor som gick genom barackerna och tröstade andra genom att ge bort sin sista brödbit. De må ha varit få till antalet, men de är bevis nog på att allt kan tas ifrån en människa utom en sak: den sista valmöjligheten – nämligen möjligheten att välja sitt eget liv”

Just detta ser jag som en av de viktigaste faktorerna i livet  att kämpa för, att ge varje människa möjligheten till valfrihet, att själv vara med och forma sina liv och välja väg så att var och en kan leva sitt liv!

För mig hör självklart valfrihet ihop med omsorg och omtanke om min nästa. Jag ser inte valfrihet som uttryck för egoism utan jag ser det som uttryck för viljan att leva ett människovärdigt liv och det vill jag gärna dela med mig och kämpa för!

Idag kommer min blogg i stort enbart bestå av bilder. Valrörelsen befinner sig snart vid upploppet. Uppenbart sprider sig nervositeten vilket innebär att personpåhoppen blir mer vanligare istället för att enbart visa på fakta.

Så istället för personpåhopp bjuder jag på bilder som vill sprida glädje och hopp!

Bild 1: Använd fantasin, låt asfalten blomma!





Bild 2: Glädjen finns närmare än vi anar.

Bild 3: Så länge vi vågar leka finns det hopp!





Bild 4: Här behövs knappast någon kommentar





Bild 5: Kärleken är oändlig





Bild 5: Ge gärna blomman vidare så gläder det alltid någon!





Foto: Iván Czitrom utom nr 3: Christina Czitrom