Om någon frågar mig vad jag skattar mest i mitt liv så blir mitt svar helt spontant att det är min tro och min familj. I båda fallen är det personligt. Ingen kan ifrågasätta det utan det är något som jag känner inom mig och som jag utan tvekan kan stå för.

Igår kväll var alla våra fyra vuxna barn och fyra barnbarn hemma. Något som självklart gör mig glad. Samtidigt är jag medveten om att det inte är en självklarhet.

Största delen av min barndom bodde jag på barnhem tillsammans med femtiofyra pojkar.  Många människors förutfattade uppfattning om barnhemsbarn var att vi skulle bli kriminella eller i vilket fall som helst stå utanför samhället.

I och med att jag för länge sedan har lämnat Ungern, har jag ingen aning om hur det gått för mina kamrater men själv har jag inte blivit kriminell och jag känner mig absolut inte utanför samhället fast jag som sjuttonåring fått börja om mitt liv i ett helt nytt land, med ett helt nytt språk, i frihet som jag från början absolut inte var van vid.

Barnhemstiden lärde mig att det optimala för varje barn är att växa upp hos sina egna biologiska föräldrar men om det inte är möjligt så är det helt klart bättre att växa upp tillsammans med människor som ser en, bryr sig om en och som har förmågan att ge barnet möjlighet att utvecklas till en trygg och självständig person!

När jag gifte mig för trettioåtta år sedan var jag mest rädd för hur jag skulle klara av att leva ett familjeliv, i och med att jag inte hade någon direkt erfarenhet av det.

Att bli pappa var en fantastisk glädje, upplevelse men också en upplevelse som jag var rädd för på grund av att jag inte hade någon erfarenhet av hur en far skulle vara.

Att vara förälder är något vi lär oss. I min värld lär man sig genom att få erfarenhet av det man gör men också av att lyssna på och ta till sig erfarenheter som andra har gjort.

Det är alltid lätt att göra fel särskilt när det gäller barnuppfostran. Men om vi inte gör något fel någon gång, hur skall vi då kunna lära oss att göra något rätt?

Det jag kanske saknade som nybliven pappa är andra, i olika åldrar, pappors och mammors erfarenhet.

Jag undrar om vi idag inte skulle behöva ett nätverk av människor kring varje nybliven förälder som kan ge föräldrarna stöd när föräldrar så behöver det! För att ge det stödet behöver man inte alltid ha erfarenheten av föräldraskap. Själva livserfarenheten räcker långt!