Visst var det härlig väder idag. Värmen kom överraskande, omsvepande, uppmuntrande. Längtan efter ett hav, en sjö, ett vattendrag kommer instinktivt när man sitter i ett varmt arbetsrum.

Vädret är något vi alltid har åsikter om. Det går nästan inte en enda dag utan att kvällspressen talar om hur sommarens väder blir. En vecka varnas vi för kyla en annan vecka varnas vi för risk för värmeslag.

Uppenbart verkar det vara så att vädret är det som engagerar oss allra mest. Testa att skriva in ordet vädret i din webbläsare.  På 0.13 sekunder fick jag 19,900,000 resultat! På ordet omtanke fick jag  3,420,000 resultat på 0.23 sekunder medan ordet ensamhet gav 3,030,000 resultat på 0.17 sekunder. Jag tröstar mig med att ordet fred, överträffar vädret med 378,000,000 resultat på 0.08 sekunder så även ordet kärlek  22,500,000 resultat på 0.07 sekunder.

Visst är det viktigt med vädret så att man vet vad man skall ha på sig för kläder. Men det viktigaste trots allt tror jag är att vi vågar ge tid åt oss själva och varandra så att vi kan ha fred med oss själva och med vår omvärld. Utan kärlek och omtanke blir vi lätt uttorkade och då är det inte så konstigt att vi inte riktigt orkar med vare sig oss själva eller vår omvärld!

Nu när semestern står vid dörren, passa på och ge tid för varandra. Ge rum för kärleken för omtanken oavsett om det stormar eller det är strålande varmt! Vi kanske kan få tid med i första hand oss själva, dem som står oss nära, samt att hälsa på dem vi inte haft tid med på länge men som vi lite då och då tänker på!

Jag har äntligen gjort det. Gjort vad? Spärrat vår hemtelefon mot telefonförsäljare mm. Det är knappast någon radikal åtgärd. Jag har tänkt göra detta i några år men det har helt enkelt inte blivit av.

Anledningen kan vara att jag är lite lat, att jag kanske trots allt någonstans inom mig har väntat på det stora erbjudandet som jag inte skulle kunna tacka nej till. Eller så kan tveksamheten ha berott på att jag helt enkelt känner med den person som arbetar med att sälja in olika produkter.

Det tål verkligen att fundera på. Allt som oftast har jag nämligen varit en aning irriterad när någon efter kl.21.00 på kvällen ringer och talar med mig som om vi har känt varandra hela livet eller som talar med mig som om jag skulle vara ett litet barn.

När de ställer en fråga och jag säger nej för jag behöver inte det de erbjuder då kommer alltid följdfrågan. ”Men varför tycker du så här”? Efter kl.21.00 på kvällen är jag knappast upplagd att vänligen sätta igång en diskussion varför jag inte vill prenumerera på en tidning eller har lust att byta försäkringsbolag eller el-bolag.

Samtidigt tänker jag på den som har telefonförsäljning som jobb. Det är väl klart att i vårt samhälle även ett sådant jobb kan vara nödvändigt och värt uppskattning. Det är kanske inte just telefonförsäljningen som är problemet utan det handlar mera om hur det arbetet utförs.

För någon månad sedan fick jag ett samtal som handlade om ekonomisk rådgivning. Den som ringde lade fram sitt ärende på ett sätt som gjorde att jag tackade ja. Det skulle bjudas på mat ihop med en föreläsning. I sista stund fick jag backa ur. Då fick jag ett nytt samtal där jag erbjöds en egen sittning med en rådgivare. Jag tog tillfället i akt. Fick en mycket bra genomgång utan att jag har blivit erbjuden någon tjänst eller engagemang eller blivit övertalad att lämna min bank.  Samtalet gav mig en del bekräftelse och en del nya tankar utan att jag har behövt avstå från något eller binda mig för något annat.

Men från och med idag eller åtminstone om några veckor så är det slut med oönskade telefonförsäljare. Jag är självklart något delad. Varför? Helt enkelt för att jag tycker att de som sköter sitt jobb med respekt, inte ringer efter kl.21.00 eller stör en mitt i ens helgledighet, som faktiskt kan ta ett nej, att de faktiskt skall kunna fortsätta att ringa även mig. Men en sådan teknik har ännu inte uppfunnits och kommer inte att uppfinnas.  Fast etiska riktlinjer, mentorskap för telefonförsäljare skulle göra telefonförsäljningsbranschen mera seriös än det är idag.

Veckan som har gått har många tagit studenten! Har man mött en student då känner man deras äkta glädje men också deras ofta starka undran inför fortsättningen.

”Den ljusnande framtiden är vår” andas helt klart optimism. Jag är så enveten att trots svårigheter på arbetsmarknaden, kanske dåliga studieresultat så är jag övertygad om att varje student kan få en ljusnande framtid.  Enligt min mening innebär inte ljusnande framtid att framtiden alltid är ljus. För om den alltid skulle vara ljus då skulle den inte vara ljusnande.

För mig innebär ljusnande framtid att var och en får ta sin utgångspunkt där man själv befinner sig i utan att ge upp ens innersta önskningar och drömmar.

Vi människor är ganska bra på att se och tala om andras fel och brister. Vi är ofta väldigt bra på att säga, att det där du tänker dig, det kan du aldrig någonsin uppnå. Du vet att det krävs det och det snittet i betygen och det har inte du. Eller, ja du har kanonbra betyg, jättebra gjort, men du passar inte för det yrket.

Jag skulle vilja uppmuntra varenda student i Sverige, oavsett betyg, oavsett studietrötthet eller studievilja.  Våga drömma, våga följa ditt hjärtas önskan och vägar kan öppna sig som du inte har tänkt på!

Någon kan reagera mot det här sättet att tänka! Varsågod, såga mig vid fotknölarna. Jag kommer ändå hålla fast vid, att den som inte släpper sina drömmar, kan förr eller senare komma fram till det mål som andra har ansett vara omöjligt att uppnå.

När Clark Gable, kring 1928, fick chansen att provfilma, fick han ett rejält bakslag då producenten Darryl F. Zanuck gav honom ”tummen ner” med orden: ”Hans öron är för stora. Han ser ut som en apa.” Clark Gable gav inte upp han sökte nya roller och blev en hyllad och älskad filmstjärna!

Det finns åtskilliga exempel på framgångsrika personer vars studiebetyg inte har varit det bästa men som med tiden har kunna läsa in de ämnen som fattades för att kunna förverkliga det de verkligen ville göra!

Hur det nu än ser ut så vill jag faktiskt tro att den ”ljusnande framtiden är vår”. Ja just det, din!

Jag har kommit på mig själv! Jag gör inte alltid det jag anser är bäst för min kropp. Det är nog knappast någon större nyhet. Jag skulle tro att de flesta av oss människor brottas med just det.

Vi vet att vi borde äta regelbundet. Vi vet att vi borde låta bli att äta snabbmat. Vi vet att vi borde begränsa, minimera eller till och med låta bli att äta godis. Vi vet att vi borde avsätta tid för daglig återhämtning, särskilt efter en dag som har innehållit många aktiviteter.

Men, men, men… Dessa ständiga men. Det är ungefär som barnbokens Alfons Åberg. När mamma eller pappa ropar på honom svarar han: ”Jag skall bara.” Det är ju så det är med mig också. ”Jag skall bara” göra det, hinna med det osv.

Jag kommer att tänka på en mening som Aposteln Paulus har skrivit för länge, länge sedan: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” /Romarbrevet 7:19/

Jag har några gånger skrivit om Sveriges kung i min blogg. Det jag har skrivit kan sammanfattas med orden, att även en monark har rätten till privatliv. Jag känner inte kungen. Jag lever inte kungens liv och är verkligen absolut inte av avsaknad av det! Det är något alldeles befriande att slippa vara bevakad dygnet runt och slippa stå för svars för vad jag gjorde ett visst datum ett visst år för länge sedan.

Jag är så otrolig glad över att slippa fjäskanden, förväntningar, axelklappningar, ständiga uppvaktningar att göra än det ena eller det andra. Jag skulle självklart inte ha något emot att ha rådgivare som i enskilda frågor har större, vidare kunskaper än jag.  Samtidigt skulle jag knappast stå ut med någon som ger synpunkter på vad jag skall svara i pressade situationer, särskilt om deras råd är sådant som eventuellt skulle gå emot det jag innerst inne skulle vilja säga.

Efter den senaste intervjun som TT i veckan gjorde med kungen har jag blivit högst bekymrad och undrat om kungens rådgivare låtit bli att vara rådgivare åt kungen. När kungen i höstas sa nu vänder vi blad, kändes det som ett svar som kom från kungens hjärta. Jag upplevde det som att monarken var högst medveten om att det fanns saker och ting som han har gjort som han nu vill lämna bakom sig.

Veckans intervju gav en känsla av en monark som i sina svar utstrålade en osäkerhet som inte kändes helt bra.  
Kan det vara så enkelt att även vår monark drabbas av stress. Att trycket, från alla håll, har blivit så stort att han inte har hunnit återhämta sig, ta tid för sig själv. När stressen inte släpper, då blir vår hjärna lätt överbelastad och då blir våra beslut, våra uttalanden inte de absolut bästa!

Jag tycker fortfarande att även en monark har rätt till privatliv och att vad han gör privat får han klara upp inom sin egen familj.

Men efter veckans offentliga intervju känns det för mig som om Carl XVI Gustaf står ensam i en storm som lätt kan utveckla sig till en tornado. Det är kanske dags för vår konung att istället för att lyssna på rådgivare, delta i en stresshanterings kurs. Om det nu är nödvändigt att ha rådgivare så kalla in pensionären Jan Eliasson. Han har tidigare gjort ett strålande jobb för kungen och därmed också för Sverige i tiden. 


Det viktigaste i alla situationer är att tala sanning då kan det storma hur mycket det vill. I annat fall kan man riskera att gå under!