Idag på förmiddagen skadades 32 personer i centrala Istanbul i ett bomdåd som kan ha varit en självmordsattack. Av de skadade var 15 personer poliser som troligen kan ha varit föremål för attacken.

I Göteborg har bombvarningar och försäkringar om att det inte är någon fara för allmänheten avlöst varandra. Uppenbart är effekten av attentatshot att det är något färre personer än normalt som rör sig ute.

Malmö är sen tidigare en stad fylld av rädsla.

Frågan är berättigad med vilken rätt människor utkräver hämnd på andra människor för oförätter de själva eller deras folkgrupp har blivit utsatta för genom detta göra livet fyllt med rädsla och smärta för människor som överhuvudtaget inte är inblandade i vare sig personliga eller icke personliga konflikter.

Jag har alltid haft respekt för människor som kämpat och kämpar för människors rättigheter och som inte accepterar våld och förtryck.

Men jag har ingen respekt för människor, organisationer som på olika sätt förmår enskilda människor att genomföra självmordsattacker. Självmordsattacker ökar inte förståelsen för en grupps kamp den ökar inte förståelsen för längtan efter självständighet och frihet. Självmordsattacker skapar mitt i sitt syfte av rädsla, avståndstagande.

Jag har inte heller respekt för människor som i anonymitetens tecken framför sina hot, håller sig gömda med sina innersta åsikter men slår till skoningslöst mot dem de har något emot!

Jag är fortfarande trots mina bruna ögon så blåögd att jag tror på dialog och samtal, att jag tror att motsättningar kan lösas vid förhandlingsbordet bara det finns den minsta lilla vilja att uppnå en överenskommelse.  

Att plåga och skada någon krävs inget mod till det är nämligen något av det lättaste som finns.

Samtidigt behöver vi alla tänka genom vad det är som gör att ett sådant hat kan växa fram i samhället och göra allt vad vi kan för att göra samhället så tillgängligt som möjligt för alla, att hatet kan läka och försoningen vinna.

För egen del kommer jag aldrig att ge upp hoppet om ett samhälle där människor kan finna sin livschans och försoningen görs möjlig innan hatet växer till hopplöshetens handling.

Idag tänker jag göra det lite enkelt för mig och istället för att själv skriva väljer jag att förmedla texter från andra. Texterna har kärleken som gemensamt tema.

Den första texten är hämtad ur musikalen ”Spelman på taket” som utspelar sig 1905 i Tsarryssland.  Texten jag fastnar för är en dialog mellan Tejve och hans hustru Golda. Det är från en tid då fadern i höggrad bestämde vem dottern skulle gifta sig med. Det är en tid som är långtifrån jämlik och som är totalt avsaknad av genusperspektiv. Men läser man texten noggrant så är det uppenbart så att trots traditionen är Tejve möjligtvis beredd att lära sig något nytt. Det nya handlar om kärleken bortom traditionen.

Tejve: Golda, jag har beslutat att ge Perchik ledigt så han kan förlova sig med Hodel, vår dotter.

Golda: Va? Han är fattig. Han har ingenting. Absolut ingenting!

Tejve: Men han är en bra karl, Golda. Jag gillar honom. Och vad viktigare är, Hodel gillar honom. Hon älskar honom. Så vad kan vi göra? Det är en ny värld… En helt ny värld. Kärlek. Golda… Älskar du mig?

Golda: Om jag vad?

Tejve: Älskar du mig?

Golda: Om jag älskar dig? Vår dotter ska gifta sig och det är bråk i stan så du är upprörd, du är utsliten. Gå in och lägg dig! Det kanske är magen som krånglar igen.

Tejve: Golda, jag ställer en fråga till dig… Älskar du mig?

Golda: Du är inte klok.

Tejve: Jag vet. Men älskar du mig?

Golda: Om jag älskar dig? I tjugofem år har jag tvättat dina kläder, lagat din mat, städat ditt hus, gett dig barn, mjölkat kon. Efter tjugofem år kommer du och frågar om kärlek. Varför frågar du det nu?

Tejve: Golda, Första gången jag träffade dig var på vår bröllopsdag. Jag var livrädd.

Golda: Jag var blyg.

Tejve: Jag var nervös.

Golda: Jag också.

Tejve: Men min far och mor sa att vi skulle lära oss att älska varandra. Och nu frågar jag dig, Golda: Älskar du mig?

Golda: Jag är din hustru.

Tejve: Jag vet. Men älskar du mig?

Golda: Om jag älskar honom? I 25 år levde jag med honom, kämpade med honom, svalt med honom. I 25 år var min säng hans. Om inte det är kärlek, vet jag inte vad?

Tejve: Så du älskar mig alltså?

Golda: Jag antar det.

Båda: Det ändrar kanske ingenting. Men ändå. Efter tjugofem år är det bra att veta.

Den andra texten är en text som är helt annorlunda. Den är hämtad från Märta Tikkanens
 bok ”Århundradets kärlekssaga”.

Behåll dina rosor

Behåll dina rosor

duka av bordet istället.

Behåll dina rosor

ljug lite mindre istället

Behåll dina rosor

hör lite vad jag säger istället

Älska mig mindre

tro mig mera!

Behåll dina rosor!

Har du träffat tre år gamla isbjörnen Knut? Vilken fråga! Naturligtvis inte! Det hör inte till vardagsupplevelsen att träffa på en Isbjörn i Sverige. Fast innan jag kom till Sverige 1965 berättade en del Sverigekunniga vänner att det finns isbjörnar på gatorna i Sverige.

Jag har självklart aldrig träffat på eller hört talas om isbjörnen Knut. Men isbjörnen Knut är uppenbart en kändis för Dagens Nyheters nättupplaga den 22 oktober berättar om att han har blivit mobbad. Och när jag har forskat ett tag så kommer det fram att jag är rätt så okunnig. För isbjörnen Knut är en världskändis, han är nämligen den första isbjörnsunge som fötts och överlevt på Berlin Zoo på.

Redan vid födseln avvisades Knut av sin mor Tosca och blev uppfödd av människor. Knut har uppenbart blivit en symbol även för en kampanj mot klimatförändringar.

Knuts tuffa liv har fortsatt på Berlin Zoo. Han lever nu tillsammans med tre riktigt gamla isbjörnshonor. Och en av dem, Katjusja 24-år, har huggit efter Knut så att Knut tappade balansen och ramlade i vattnet.

Dagens Nyheter hänvisar till isbjörnsansvarige Hening Klös som menar att det som händer med Knut är sådant som hör till vuxenblivandet. Enligt Klös skall Knut lära sig att bita ifrån.

På ett sätt gillar jag isbjörnsansvarige Hening Klös kommentar att Knut har det jobbigt hör till vuxenblivandet och det gäller för Knut att lära sig att bita ifrån.

Jag undrar om det är så värst mycket annorlunda i människovärlden. Mobbning är något som såväl barn som vuxna utsätts för dagligen.

Jag utgår ifrån att vi människor i allmänhet anser att mobbning är något helt oacceptabelt, ändå förekommer det.

Vad är det som gör att någon kan njuta av att någon annan utsätts för något som man själv absolut inte skulle vilja bli utsatt för.

Vad är det som gör att vi människor så lättsinnigt kan hänga ut andra när deras åsikter, utseende eller vad det nu är för något inte passar oss.

Vad är det som gör att vi avreagerar oss ibland genom att kalla andra vid öknamn, sprida rykten och genom skvaller bidra till förtal och mobbning.

Det är dags att hjälpa den mobbade att bita ifrån, det är allas vår uppgift! Mobbning hör inte hemma någonstans därför det enda som gäller gällande mobbning är nolltolerans!

Idag var jag med om något jag inte har varit med om tidigare. Jag åkte till ABB arenans restaurang för att äta lunch. Jag skulle träffa en person för ett kort sammanträde. Personen i fråga tog fel på tiden men det gjorde inget för ärtsoppa och pannkaka skulle jag i alla fall äta. Restaurangen var närmast fullsatt. Jag gick till ett bord med sex platser, där det satt tre män och frågade om det fanns en ledig plats. Svaret blev, vi väntar på en till. Strax bredvid fanns det ett annat bord, även där satt tre män. På frågan om det fanns en ledig plats fick jag ett välkomnande var så god.

Efter en stund kom en person till det första bordet och frågade om det fanns en ledig plats. Svaret var vänligt och välkomnande. Jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv.  Efter ytterligare en stund kom ytterligare två personer till det första bordet och frågade om det fanns lediga platser. Svaret till dem var lika välkomnande. Då skrattade jag inte längre.

Inom mig själv undrade jag vad anledningen var att det inte fanns plats för mig, varför de sa att de väntade på en person till som i verkligheten aldrig kom, men de sa ja till tre lika främmande personer som mig. Fast med en skillnad de var inte ….  Hoppsan där stoppade jag min tanke.

När jag senare på dagen träffade personen som jag skulle ha sammanträffandet med, berättade jag om händelsen och undrade lite försynt om det kan ha berott på att jag är invandrare. Även om jag har bott i Sverige i 45 år så har jag två erfarenheter från 70-talet då jag fick veta att jag var utlänning och därför inte hade något här i Sverige att göra.

Men den jag skulle sammanträffa med, sa till mig, men Iván du ser ju svensk ut. Javisst, mitt mörka hår börjar ändra färg till grått.

Restaurangchefen som jag har lärt känna under årens lopp trodde att de inte erbjöd mig platsen berodde kanske på att de trodde att jag var polis. Vi skrattade gott åt det.

I verkligheten har jag ingen aning om varför de bemötte mig som de gjorde så jag får sluta fundera på det men det var i alla fall ett ämne för en blogg.

Ibland funderar vi lite för mycket över orsak och verkan. Det kanske är lika bra att låta bli att analysera och bara konstatera fakta. Jag fick faktiskt trots allt ett gott skratt. Och om de eventuellt inte skulle gillat mig så har i alla fall jag haft en aning roligt!

Det finns dagar då jag inte direkt spontant kommer på vad jag skall skriva om. Jag brukar då gå ut på tidningarnas hemsidor och se på vad som har hänt, om det är något som berör mig och jag skulle kunna kommentera.

På Dagens Nyheters hemsida fastnade jag för en nyhet som jag direkt tänkte, nej Iván Czitrom den där kan du inte skriva om. Du kommer säkert att få reaktioner, som att du är emot jämlikhet, är kvinnoförtryckare osv. När jag snabbt tänkte så bestämde jag mig för att jag faktiskt skall skriva om den där nyheten helt enkelt för att jag vet att jag är för jämlikhet!

Nu undrar du förstås vad det var för kontroversiell nyhet som DN:s nätupplaga presenterar med rubriken: ”Mammorna kvar vid spisen.” ”Yngre mammor vill vara hemma ännu mer med barnen och tror att de skulle kunna vara hemmafruar om de bara hade möjlighet, visar en ny undersökning.” Tidningen hänvisar till en undersökning som nätsajten Familjeliv låtit göra bland 9 000 mammor.

På Familjelivs hemsida går att läsa hela undersökningen, att ”sju av tio svenska mammor vill vara hemma mer med sina barn och yngre mammor vill vara hemma mer än äldre mammor. I ålderskategorin 16-29 år är andelen mammor som vill vara hemma mer störst. Mer än hälften av mammorna tror att fler skulle vilja vara hemmafruar om de kunde, en andel som är jämn genom hela Sverige. ”

DN:s korta artikel har minst sagt rört upp känslor och undersökningen kritiseras och ifrågasätts.

För egen del tycker jag verkligen inte om rubriken som DN har valt. För att yngre mammor vill vara hemma ännu mer med barnen behöver inte i första hand innebära att de vill vara kvar vid spisen. Jag tror överhuvudtaget inte att det handlar om det.

Den frågan vi alla behöver ställa oss, särskilt vi män, är vem som gör mest hemma efter avslutad arbetstid. I jämlikhetens Sverige så är det inte en vild gissning att det fortfarande är mammorna som är mera dubbelarbetande. Med dubbelarbete inbegriper jag så klart arbetet i hemmet.  Jag är medveten om att i många hem delar man på mycket men jag tror knappast att det jämlika överväger

För den som är intresserad rekommenderar jag att ta del av Familjelivs undersökning www.familjeliv.se som inte enbart handlar om mammornas önskan att vara hemma mera med sina barn utan är en bred undersökning som även tar upp frågan om ekonomi, skola och omsorg, mat, shopping, högtider mm.

Det rödgröna samarbetet tar paus meddelade Mona Sahlin (s) idag. Är det någon som är förvånad? Det är inte jag! Det enda som förvånar mig är att detta meddelas mer eller mindre spontant av Mona Sahlin ensam, utan en sammankallad presskonferens där alla tre partierna är samlade för att gemensamt berätta att de tar en paus men att de i olika former ändå kommer att samarbeta.

Det som ytterligare förvånar mig är Lars Ohlys (v) tystnad. När Mona Sahlin talar, Peter Eriksson (mp) bekräftar så håller sig idag Lars Ohly borta med sina kommentarer. Såväl Mona Sahlin som Lars Ohly betraktar det gångna valresultatet som ett klart nederlag medan Miljöpartiet har starkt stärkt sin position.

Att vara i ett samarbete handlar om att ge och ta. Att ge och ta är alltid lättare när man är jämspelt i storlek. Det jämspelet finns varken hos de rödgröna eller hos alliansen vilket i regel innebär att de mindre partierna alltid har svårt att hävda sig i förhållandet till det största partiet i blocket.

Skall man ändå hitta någon orsak till den plötsliga pausen i det rödgröna samarbete dagen efter att de lade fram sin budget kan man kanske hitta det i Lars Ohlys analys av valet 2010 och som går att läsa i Flammans nätupplaga den 21 oktober. Där skriver Lars Ohly bland annat följande:

”Socialdemokratin saknar idag självförtroende i stor utsträckning. Det finns en räddhågsenhet inom S som leder till ett ängsligt sidoblickande på borgerligheten. Risken är att det socialdemokratiska partiet helt förlorar sin position som samhällsförändrande kraft om det inte radikaliseras och vågar förnya den politik som ska leda till att de gamla visionerna blir verklighet.

Mycket av det som högern nu genomför i högre hastighet och längre steg än tidigare har påbörjats av socialdemokratiska regeringar. Det är dags att göra upp med tilltron till marknadslösningar, avregleringar och acceptans av vinstintresset som drivkraft för välfärden om socialdemokratin ska kunna återta sin ställning som radikal samhällsförändrare.

Miljöpartiet är inte ett samhällsförändrande parti som fullt ut förstår fördelningspolitikens sprängkraft eller höger-vänsterskalans betydelse. Därmed är det inte heller en pålitlig allierad i det samhällsförändrande uppdrag som är vårt.”

Kan det möjligen vara så att de rödgrönas nederlag i valet beror på att väljarna insåg att denna konstellation inte skulle kunna hålla i fyra år?

Idag tänker jag berätta om mina möten med tre konstnärer.

Den första jag tänker på är Enar Johansson som jag träffade första gången troligen 1976 eller -77 i hans ateljé i Kinna där jag var på min första tjänst som pastor. Jag fick kontakt med Enar Johansson på grund av att han blev tilldelad Deverthska Kulturstiftelsens stipendium som skulle utdelas i Missionskyrkan. Enar Johansson var frisör som på sin fritid blev en framgångsrik naivistisk målare.

När jag var inne i hans ateljé blev jag väldigt förtjust i några tavlor. En av tavlorna vägrade han sälja. Den skulle han behålla för sig själv. En av tavlorna bestämde min fru och jag tillsammans att vi skulle köpa. Tavlan som är ca 90*50 i storlek föreställer Nattvarden. Inramad och klar var han villig att sälja den för 200 kronor. Det är första och enda gången i mitt liv som jag tyckte att det begärda priset var för lågt och jag envisades med att betala 300 kronor för tavlan. Till sist gick Enar med på det. Fast ändå fick han som han ville för han sände med två mindre tavlor på köpet.

Enar Johanssons fina konstverk går att hitta i många kyrkor i och runt omkring Marks kommun.

Den andra konstnären jag tänker på är den i Sverige troligen helt okända men enormt färgstarka Zuzana Chalupová. Jag mötte henne den 28:e januari 1996 i Kovacica, en liten slovakisk by, inte så långtifrån Belgrad i Serbien.  I hennes naivistiska konst är oftast barnen i centrum. I hennes kök där vi fick träffa Zuzana Chalupová har en hel del statsmän varit på visit. Jag glömmer aldrig hennes gästvänlighet.  Hennes varma färger gör mig onekligen glad varje gång jag bläddrar i den bok som handlar om henne och som är signerad av henne.

Den tredje konstnären jag tänker på är Knut Hallström. Köpingskonstnären som idag fyller 85-år. Knut Hallström är en person vars varma mänsklighet, hans ödmjuka hållning, hans passion för de svaga i samhället tilltalar och inspirerar mig. Besöker man hans ateljé så vill man garanterat inte gå därifrån. I dagens Bärgslagsblad finns en artikel införd med anledning av hans 85-års dag. Journalisten Annika Persson ställer följande fråga till Knut Hallström: ”När du ser tillbaka på ditt liv, är du nöjd?” Då svarar Knut med den värme och djuphet som kännetecknar honom med följande ord:

”Jaaa, säger Knut Hallström med eftertryck. Jag har haft ett fantastiskt liv, äventyrligt, roligt och en del tråkigheter också förstås. Men så är ju faktiskt själva livet.”

Jag bugar mig djupt och utbringar i tacksamhet ett fyrfaldigt leve med önskan om de varmaste gratulationerna på födelsedagen!

Foto av tavlan och boken:Iván Czitrom

För en vecka sedan köpte min fru en i mitt tycke häftig lång schal till mig. Jag blev snabbt förälskad i schalen som i kylan fick mig att inse att det är jätteskönt att ha något värmande runt halsen. Det är som om den nya halsduken gav värme för hela kroppen.

Som laktosintolerant brukar jag utrusta mig med en liten förpackning Lactrase. Dessa tabletter innehåller enzymer som gör det möjligt för mig att äta mjölkbaserad mat. Med tanke på att det fortfarande kan vara svårt att få tag på laktosfri mat i restauranger så är laktasenzymtabletterna en nödvändighet att ha med.

I fredags hände det som fick mig att bli minst sagt en aning irriterad. Min halsduk som förvarades i gardroben samt min nyinköpta förpackning Lactrase som förvarades i min rockficka, var helt borta.

I mitt stilla sinne kan jag förstå att halsduken var attraktiv men Lactraseförpackningen! Vem har glädje av den när man inte är laktossintolerant eller kan det vara så att den som tog den var laktosintolerant? Knappast!

Nu kan man ju tycka att det är ingenting att bry sig om dessa försvunna saker och det är inte i första hand värdet jag sörjer utan det är själva känslan av att inte ens få ha små saker i fred och särskilt inte något sådant som den som har tagit det inte har den minsta användning för.

 Men det är klart när handen slank ner i fickan så kanske det hela kändes väldigt intressant. Nästa gång skall jag utrusta mina fickor med råttfällor. Fast troligen får jag inte ha dem i fickorna för om någon rotar i mina fickor och får sina fingrar klämda där då blir jag säker skadeståndsskyldig.

Så, vad har jag att välja mellan. Tomma fickor, bara tomma fickor!

Jag berättade för ett tag sedan att jag har fått ett ”Gnällfri värld band” Jag kan avslöja att trots min oftast optimistiska, positiva inställning så har jag ännu inte lyckats förtjäna att bära bandet. Det är lätt att vara kritisk istället för att vara uppmuntrande. Den enda tröst jag har är att när jag gnäller gör jag det oftast när jag är ensam i bilen. Att gnälla i tanken tycker jag är närmast detsamma som att gnälla ljudligt och då syftar jag på den sinnestämning som följer med gnällandet. Men om man nu skall gnälla så tror jag ändå det är bättre att gnälla ljudlöst så att man inte sårar någon med sitt gnäll.

Det ordet som ligger närmast är klaga. Att klaga kan uppfattas som gnäll fast det behöver sannerligen inte vara det i alla fall inte om klagan bygger på sakliga grunder. Att klaga utan sakliga grunder blir minst sagt onyanserat gnälligt.

Inte så sällan klagar vi och gnäller när vi uppfattar att någon har gjort något fel. Jag vet inte om du har råkat träffa på människor vars favoritsysselsättning är att leta fel hos båda den ena och andra. Ibland undrar jag om det inte är så skvaller uppstår. Vi hittar fel, har lite småroligt åt det och för det vidare. Fast inte är vi så elaka att vi tycker att det är roligt när någon gör något fel?

För egen del gör jag nog fel lite då och då. Jag har kommit fram till att göra fel är bland det absolut lättaste att göra. Jag har ibland funderat på om det inte är just genom att göra fel som jag lär mig bäst.

Nu menar jag förstås inte att vi skall göra fel för att lära oss något utan vad jag menar är att när vi nu ändå gör fel lite då och då, då kan vi också lära oss något av det. För om vi förnekar våra fel då upprepar vi dem och då har vi inte lärt oss något och då är det så lätt att skylla på någon annan och bli sådär lagom gnällig.

De senaste dagarna har mina tankar liksom många andras varit hos människorna i Malmö.  Jag har vid några tillfällen varit i Malmö och tycker att det är en mycket trevlig stad, nära kontinenten. Det är en stad som jag utan tvekan skulle kunna bo i.

Jag minns särskilt ett tillfälle när jag tillsammans med hundratals scouter var i Malmö och konung Carl XVI Gustaf medverkade och sångaren Jan Johansen sjöng sin låt: Se på mig.

Se på mig kan vara det som den hittills anonyma skytten i Malmö önskar. Även om personen i frågan enligt polisen är en försiktig gärningsman som är mån om att komma undan så ser jag det ändå som självklart att det är uppmärksamhet som personen i frågan söker efter. För den som på måfå skjuter människor med invandrarbakgrund har något som personen eller personerna i fråga vill förmedla.  Jag har väldigt svårt att se att det budskap vederbörande vill förmedla kan stavas på annat sett än hat.  Men varför hata någon man inte känner?  I överhuvudtaget, varför hata?

Malmö är idag en stad fylld med rädsla och sorg.  Jag delar rädslan och sorgen och hoppas att gärningsmannen med det snaraste kan gripas.

Samtidigt så är allt detta som händer i Malmö en stark signal om att vi som lever i Sverige behöver lyssna på varandra och tillsammans fortsätta skapa ett samhälle där klyftorna försvinner och ingen skall behöva vara rädd!

Det finns nyheter som jag har dubbla känslor inför. En sådan nyhet hörde jag i P1 idag på morgonen. Nyheten handlade om att privat sjukvård har blivit en ny tillväxtbransch i Afrika.

Just nu öppnas nya moderna sjukhus i världens fattigaste länder. Vid en snabb lyssning blir jag självklart glad.

Jag ser framför mig ett sjukhusbesök i Ukraina på mitten av 90-talet. I det ena rummet efter det andra fanns det människor som vårdades för bland annat sjukhussjukan. Operationsrummet såg ut som när jag opererade bort mandlarna i Ungern i början av 60-talet. Dörren från operationsrummet gick direkt ut till en korridor.

Vem av oss skulle kunna tänka sig bli inlagd på ett sådant sjukhus. Jag har aldrig varit i Afrika men jag föreställer mig att sjukhusstandarden på de flesta sjukhus knappast är bättre än det var i Ukraina.

Så visst blir jag glad för att nya moderna sjukhus öppnas i Afrikas fattiga länder. Men i samma ögonblick som jag blir glad blir jag också tveksam, något arg och en aning ledsen. Varför? Helt enkelt för att dessa moderna sjukhus kommer enbart att bli tillgängliga för dem som har råd att betala för sin sjukvård, den rika medelklassen, turister och diplomater.

Jag har alltid haft svårt att förstå och kommer alltid ha svårt att förstå varför man inte kan investera i god vård så att den blir tillgänglig för alla!

I februari 1997 var jag tillsammans med en grupp på studieresa till Israel och Palestina. En hel dag besökte vi Gaza. Efter att vi hade varit och besökt ett flyktingläger åkte vi med vår buss genom Gaza, vi passerade bland annat Arafats hus och så även ett antal nybyggda höghus som just då stod tomma.

Den uppgift vi fick från vår guide var att husen var byggda av Japaner för Arafats polis. Nu var man oense om något, vilket gjorde att ingen bodde i de nybyggda husen. I min enfald tänkte jag mig att man skulle kunna fylla lägenheterna med familjer som bodde i de otroligt primitiva flyktinglägren bara någon kilometer därifrån. Men så kunde man förstås inte göra.

Affärstidningen African Business har nyligen utsett privat sjukvård som nästa tillvästbransch i Afrika efter mobiltelefoni och infrastruktur.

Det finns tillfällen då orden lyser med sin frånvaro. Vi känner oss tomma och hittar inte vad vi skall säga. Vad händer då? Då råder den självklara tystnaden. När tystnaden råder fast orden borde tala då blir vi lätt osäkra. Därmed tvingar vi fram orden och då blir det inte alltid något vettigt sagt.

Fast vi vill gärna tro att när vi talar då är det något vettigt som kommer ur vår mun. Visst är det en tolkningsfråga vad som är vettigt, lyssningsbart och vad som inte är vettigt och som vi helst inte borde ha sagt.

Ordens makt är stor. Orden påverkar vår känsla, vår handling. ”Tala är silver tiga är guld”, lyder ett gammalt ordspråk. Det låter bra men frågan är vad som menas med det?

I situationer av orättvisor, förtryck, är tystnaden inte så sällan ondskans hantlangare.  Medan i situationer där grälsjuka råder kan tystnaden självklart vara en metod att föredra. För varför skall man slösa med orden när den grälsjuke ändå inte vill lyssna och förstå?

Ord används inte så sällan för att framföra kritik, för att hävda en position, en åsikt. Visst finns det många situationer där detta är nödvändigt.

För egen del tycker jag, just nu, att orden skall användas i väldigt högt grad för att uppmuntra, något som vi lätt kan glömma bort.

Att förmedla ord som ger hopp, glädje, förtröstan är en gåva vi i uppriktighet och frimodighet skulle behöva bli mera generösa med.

Och tystnaden? Tystnaden kan i vissa lägen säga mer än tusen ord. I tystnaden finns vila och återhämtning. Så det är kanske inte så dumt att ibland känna sig tom och för ett ögonblick spara på orden för att kanske finna nya ord, nya uttryck för glädje och uppmuntran!

Häromdagen sa någon till mig att jag var intellektuell. Hoppsan tänkte jag, tänk om du bara visste vad jag läser på kvällarna.

När jag kom till Sverige kunde jag bara några få ord på svenska som min pappa lärde mig i bilen på vägen till Sverige. De få orden räckte inte särskilt långt. Bland det som jag var intresserad av som 18-åring var sport och serier.

Jag satt ofta i min fars frisersalong i Jönköping och läste Jönköpings Postens sportsidor.  Andra tidningar som var intressanta var serietidningarna. Lite överdrivet skulle jag kunna säga att jag lärde mig svenska delvis genom att läsa sportsidor och serietidningar.  

Nu kommer jag fram till vad jag fortfarande läser på kvällarna. Utöver några ord ur Bibeln blir det 91-an Karlsson. Varför jag läser den tidningen? För den innehåller inte något som får mina tankar att komma igång snarare tvärtom – 91:ans humoristiska sidor rensar mitt huvud från tankar och får mig att bli avslappad.

Jag tror att vi alla behöver humorn att koppla av med. Sen är det förstås så att olika humor passar olika människor. Vi gillar inte samma saker, uppskattar inte samma saker och vi skrattar över olika saker.  Men en sak är säker, vi kan aldrig skratta för mycket!


Observera, 91:an sponsrar inte min blogg!

På vägen från jobbet brukar jag i bilen lyssna antingen på P1 eller på P4 Västmanland på det sättet håller jag mig uppdaterad med färska nyheter. När programvärden avslutade sin eftermiddagssändning i P4 Västmanland gjorde hon det med orden, ”vi ses kanske på stan”. Jag kom på mig själv att jag höll på att svara henne med att säga, vi ses under korkeken.  Strax efter jag avslutade min arbetsdag gick jag en kort sväng i Västerås. Jag gick in till min optiker för att få ordning på mina glasögon som jag lagt i soffan och råkat sätta mig på.

Min fru, tycker med rätta att jag är en riktig slarver som av någon anledning har lagt till med vanan att ständigt ta av mig glasögonen när jag skriver min blogg och på något självklart sätt nästan alltid lägga dem på soffan. Sen letar jag efter glasögonen och denna gång slutade det med att jag helt enkelt satte mig på dem.

Nu var min optiker som vanligt vänlig och glasögonen rättades till på några minuter.  I min jakt efter nybakat bröd gick jag in på det nya affärscentret Igor.  Efter ett tag räckte det med stadsbesök. När jag väl satt i bilen och programledaren sände sin hälsning om att ”vi kanske ses på stan” så tänkte jag, att istället för stan skulle det vara riktigt skönt att göra som tjuren Ferdinand i Walt Disneys tecknade film och sätta sig under en korkek och lukta på blommorna.

Vi har nu förstås ingen korkek hemma och blommornas blomningstid är över men jag kan ta en återhämtningspaus genom att bara vara, genom att just för en kort stund låta bli att svara i telefon, låta bli att sms:a, låta bli att mejla, låta bli att skriva och tänka på saker och ting som borde bli gjorda och helt enkelt bara ta det lugnt.

Har du tänkt på hur vissa författare glöms bort men deras verk håller fortfarande. En sådan författare är Ragnar Jändel född 13 april 1895 i Jämjö socken i Blekinge.

Jag blev fascinerad av hans dikter när jag studerade teologi på Lidingö Teologiska Seminarium i början av sjuttio talet. Jag, som då var knappt varit i Sverige i 10 år, valde som examensuppsats att skriva om honom med titeln: Ragnar Jändel, socialistisk kampdiktare, religiös mystiker.

Jag har ibland funderat på vad det var som tilltalade mig i Ragnar Jändels dikter. Jag tror att det är hans sätt att beskriva naturen, hans brinnande iver att göra saker och ting bättre och att han vågade följa sitt hjärtas tankar.

Här nedan följer det två dikter ur Diktsamlingen Ragnar Jändel, Valda dikter utgiven 1950. Dikten Kallelse är en av mina absoluta favoriter.

Hör gärna av dig om vad du tycker om dem. Jag skulle tro att Ragnar Jändels dikter går att hitta på biblioteket.

DET REGNAR

Älskade, vakna upp stig ut på trappan!

Härligt gråa och stilla moln ha samlats.

I den dunkla, doftande natten

                      sakta regnet faller.

Sträck dina armar ut, och känn hur ljuvligt

svala dropparna tätt ur molnen dugga.

Känn – lev in min älskade, djup

                      i jordens tack till hmmeln!

Lätt och milt det prasslar i torra löven,

örternas brända kroppar i vällust sträckas.

Tacksamt andas sädesfälten

                      som genom dunklet skimra.

Svagt den sinade bäcken börjar porla,

och till höger om den i hasselsnåren

under de gråa molnen sjunger

                      den gråa näktergalen.

KALLELSE

Jag var född till predikare, till att bära facklor för mänskligheten,

jag hade hört det djupaste eländets gråt, jag hade det brinnande gossehjärtat,

den enda eld som brann i den förtvivlat karga bygden,

hjärtat, som hungrade efter stora dåd och gärningar,

drakdödarens, martyrens.

När mor grät i förtvivlan, när var satt ensam vid brännvinsflaskan och grät,

när bönderna lågo fulla efter vägarna,

när den gudfruktige fjärdingsmannen utmätte kon för skuld –

då kände jag det så underbart:

detta skall du hjälpa,

denna värld skall du omskapa.

                      Jag sprang som galen genom den brinnande ljungen

                      och om natten, när jag höll på att somna,

                      kom Jesus, frälsaren, mörk och skön,

                      och fäste en vild törnrosblomma på bröstet

                      på min trasiga skjorta.

Jag skulle tro att även du har varit med om att du kommer på en tanke som du tror du är helt ensam om för att efter en liten stund upptäcka att det har varit någon annan som har tänkt antingen detsamma eller i vilket fall som helst något liknande.

För egen del är jag förtjust i olika ordspråk så här nedan kan du läsa några som är direkt översätta från ungerskan. Varför jag valde ungerska ordspråk är för jag tänkte mig att det kanske är något nytt men du kommer säkert att märka att trots att det är ungerskt så känner du mer eller mindre igen det.

Det första ordspråket hittade jag med hänvisning till att det är 12 personer med Ungerskt ursprung som har fått Nobelpriset men det är bara en av de 12, Szent György Antal (medicinpriset 1937), som verkade i Ungern när han fick Nobelpriset.

1.      Man kan inte bli profet i sitt eget land.

2.      Där det finns mycket kunskap där finns det många hemligheter.

3.      God uppfostran är aldrig dyr.

4.      Även en häst kan snubbla fast den har fyra ben.

5.      Alla människor är människor men inte alla människor är mänskliga.

6.      En smickrare är en hemlig fiende.

7.      I drömmar och kärlek är ingenting omöjligt.

8.      En svala gör ingen sommar.

9.      Äpplet faller nära sitt träd.

10.  En hund som skäller bits inte.

Idag blev det klart att Thomas Bodström har avsagt sig sin riksdagsplats. Åsikterna om avsägelsen går isär. En del tycker att det var rätt gjort, andra att det är ett svek mot de väljare som kryssade för Thomas Bodström.

Jag har alltid haft svårt och kommer alltid ha svårt för kategoriska åsikter och uttalanden. I allmänhet talar inte folk om vem de har kryssat för. Hur skall man då veta vad de känner och upplever i det här fallet. Någon kan framträda och föra fram sin åsikt men det är inte allas åsikt.

Rent allmänt kan jag tycka att har man ställt upp på en valsedel och man till och med blivit personvald, då finns det ett ansvar som det är svårt att komma ifrån.

Livet är enligt min mening inte svart och vitt även om det finns många som uppfattar det så. Mellan svart och vitt finns det en oändlig massa nyanser. Vi kan tycka båda det ena och det andra, vi kan ha outtömliga åsikter och argument men till sist avgör ändå individen.

I ett helt kollektivistiskt tänkande kan det vara nyttigt att erkänna att det trots allt är individen själv som till sist väljer vad han/hon skall tycka och tänka, hur och vad han/hon i frågan beslutar.

Individen Thomas Bodström har valt familjen. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett utmärkt val och jag har full respekt för det valet.

Jag har även full respekt för att Thomas Bodström har valt att avstå från sin rätt till riksdagens inkomstgaranti på omkring 44.000 kronor i månaden.

Jag undrar lite stilla vem av Thomas Bodströms kritiker skulle välja att avstå från en sådan inkomstgaranti.

Det socialdemokratiska arbetarpartiet kommer att klara sig utan Thomas Bodström i riksdagen. Samtidigt är jag personligen helt övertygad om att om Thomas Bodström vill fortsätta med politiken, kommer han att tas emot med öppna famnar av de flesta socialdemokrater. Hur vet jag det? Nej, jag vet det inte alls, utan det är bara min egen slutledningsförmåga. För vem vill bli av med ett lokomotiv, knappast Mona Sahlin.

För ungefär en månad sedan köpte vi boken ”Magisk GL-Mat” för bättre blodsocker. Boken innehåller många recept och listar 57 livsmedel som skall hjälpa läsaren att gå ner i vikt och bidra till att öka det allmänna välbefinnandet.

Under en lång, lång tid av mitt liv gick jag omkring och önskade att det skulle synas att jag hade mage. Jag var under hela min uppväxt och ända fram till den yngre medelåldern smal som en tändsticka.

När jag och min nyblivna hustru, under studietiden, var vaktmästare i ett hus på Östermalm i Stockholm kom några av hyresgästerna med en kokbok till min fru strax innan jul så att hon skulle se till att den där stackars magre mannen fick ordentligt med mat så att han skulle gå upp i vikt.

Idag har jag den mage jag trodde jag drömde om men som jag helst skulle vilja få bort. Men då krävs det en hel del beslutsamhet. Inte äta godis, inte äta tårta och främst av allt daglig motion.

När vi har semester då motionerar vi som aldrig förr med att gå så mycket vi kan men när semestern är över då avtar antalet motionsrundor med mörkrets inbrott. Så då är det klart att övervikten får en klar möjlighet att övervintra vilket jag innerst inne inte önskar.

Jag har nu bestämt mig, jag utmanar mig själv till att börja träna regelbundet utan krav men med lust och mål för en bättre hälsa.

Jag vill tacka Sveriges Radios Ekot för dagens hälsonyhet som i och för sig inte känns ny men som bekräftar att om man kombinerar goda födoämnen då kan det få mycket bra resultat för människans mående.

Enligt Inger Björk, professor i industriell näringslära i Lund, Anne Nilsson forskare och Juscelino Tovar professor, visar nya rön att en rätt kombination av födoämnen som blåbär, fet fisk och fullkorn minskar risken för sjukdomar som åldersdiabetes och hjärt-kärlsjukdomar samt att minnet blir bättre.

Nu gäller det att börja använda kokboken, träna och när tillfälle ges trots allt äta en god blåbärstårta.

Gruppledarna i riksdagen har nu kommit överens om att Tomas Bodström (s) ansökan om ledighet från riksdagens arbete skulle avslås.  Enligt talmannen Per Westerberg motiveras avslaget så här: ”Gruppledarna har uppfattningen att ledigheten ej ska beviljas, då huvuddelen av den aktuella ledigheten inte avser föräldraledighet med föräldrapenning. Partiell ledighet kan ej beviljas och därför går ledigheten utanför den praxis som tillämpas”

Jag har vid något tillfälle i samband med vädjan i ett enskilt ärende träffat Tomas Bodström (s) i Rosenbad i hans egenskap som dåvarande justitieminister. Jag uppfattade Tomas Bodström som en mycket korrekt person med stor lyhördhet i det ärende som presenterades för honom.

De senaste fyra åren har Tomas Bodström verkat i opposition. Han har blivit författare till några kriminalromaner. Jag har inte läst någon av de böckerna så jag kan inte uttala mig om hans egenskaper som författare.

Som jag tänker mig har Tomas Bodström nu ställts inför ett av sitt livs svåraste beslut. Skall han vara kvar i USA hos sin familj eller skall han följa deras vilja som har valt honom som sin representant i Sveriges Riksdag.

Utan tvekan är detta ett delikat och svårt val. För egen del skulle jag inte bli det minsta överraskad om Tomas Bodström väljer familjen. Jag skulle tro att väljarna skulle förstå honom. Men kommer väljarna att förstå honom om han väljer bort familjen och kommer Tomas Bodström och hans familj må bra av det?

Enligt Dagens Nyheters nätuppulaga har spelbolaget Ladbrokes satt oddset på 1,50 gånger pengarna för den som tror att Bodström inte kommer hem till Sverige och riksdagen. Den som tror att han kommer hem till Sverige för att fullgöra sitt uppdrag i riksdagen får 2,40 gånger pengarna.

Jag har vid tidigare tillfälle skrivit om att jag inte direkt har några speciella idoler inom sång och musik grenen. Det hindrar inte mig från att tycka om flera artister.

Vi har egentligen ingen aning om hurdan en artist är annat än det vi tar till oss genom det de presterar. Sen kan media få oss att tro att vi lär känna artisterna genom olika artiklar. I min mening ger artiklarna med all säkerhet ytterst sällan hela sanningen om den artist de berättar om.

Häromveckan träffade jag tillsammans med några av mina arbetskamrater en av Sveriges absolut mest folkkära artister som det finns massor av artiklar och uppfattningar om.

Det var en av mina arbetskamrater som upptäckte denna världsartist på Arlanda. Hon gick utan rädsla fram till henne presenterade sig, utväxlade några ord med henne och hon liksom alla vi andra som var i närheten möttes av en genuin vänlighet! Det fanns ingen distans, ingen divighet, ingen känsla av överlägsenhet utan bara äkta närhet.

Efter en valrörelse kommer tiden för utvärdering. Vad har vi gjort rätt, vad har vi gjort fel, vad är det vi behöver ändra på. Har vi nått fram med vårt politiska budskap eller har vårt politiska budskap varit för otydligt, osynligt, svagt.

För egen del tycker jag att det är synd att vi lokalt inte har ekonomiska resurser till att låta någon utomstående person/grupp göra utvärderingen genom att ställa ett antal frågor till Köpingsborna för att vi skulle kunna bli medvetna om vad det är som gör att vi har nått det resultat vi har nått och vad det är som krävs för att resultatet skulle kunna bli väsentligt bättre.

Inte så sällan görs utvärderingarna av oss själva antingen av politiska tjänstemän eller av några i styrelsen.  Utvärderingar görs sällan i samarbete med väljarna.  Det är väljarna som väljer och därmed är det väljarna som vet varför de har valt som de har gjort.

Folkpartiet tappade 4 mandat på riksplanet. Det är tappade mandat som betyder mycket. Särskilt med tanke på att Folkpartiet idag inte har någon riksdagsledamot från Dalarna. Det är absolut ett stort minus.

I Landstinget Västmanland har Folkpartiet tappat ett mandat och även tillsammans med Alliansen tappat styret i Västmanland.  Att säga att detta har berott på en rikstrend är att underskatta väljarna.

I Kommunvalet i Köping, gjorde vi ett bättre resultat än i riksdagsvalet och landstingsvalet. Är jag nöjd med det? Svaret är båda ja och nej. Jag är nöjd över att vi inte har tappat mandat och har fått fler antal röster än vid valet 2006. Men jag är inte nöjd över att vi inte har fått fler mandat och ännu fler röster. Om man blir nöjd i politiken med att ha några få mandat då har man i princip gett upp tron på sin politik.

Så visst är valet 2010 över men nu börjar valkampanjen för 2014. För egen del hoppas jag att vi kan få flera nya personer som med liv och lust vill vara med och samtala om vad som är bäst för Köpingsborna, vad det är vi saknar i vår kommun, vad det är vi kan förbättra i vår kommun!

Utan en dialog med väljarna står vi stilla, med en dialog kan vi utvecklas och gå framåt.

Sen kan jag inte låta bli att hoppas att kommunvalet kommer att skiljas från riksdagsvalet. Det är enligt min mening en demokratisk nödvändighet!

I morgon måndag kommer utbildningsminister Jan Björklund (fp) att presentera den framtida kursplanen i religionskunskap som kommer att införas hösten 2011. Kristendomen kommer, tvärtemot Skolverkets förslag, behålla sin särställning i grundskolans religionsundervisning.

Enligt artikel i Svenska Dagbladet så anser Lars Ohly (v) att detta inte är bra med tanke på alla dem som utövar en annan religion och alla dem som inte utöver någon religion alls.

Jag har stor respekt för Lars Ohlys engagemang för människor och att han värnar om utövningen av Ramadan lika mycket som för jul och påsk. Men jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på att prioritera kristendomen i ett land som trots allt ändå har sina byggstenar på kristen etik och moral. Varför skall allting som ett samhälle har sin grund i suddas ut och nästan göras till onämnbar.

Enligt artikeln i Svenska Dagbladet poängterar Jan Björklund att det inte är frågan om rangordning mellan olika religioner. Han säger: ”Det handlar inte om att den kristna religionen är bättre än någon annan, utan det här beror på det enorma inflytande som just kristendomen har haft i vårt land, och fortfarande har i vår del av världen.”

När jag var ny som invandrare i Sverige följde jag med ständig nyfikenhet den svenska kulturen. Jag ville veta mera och jag ville lära mig mera om det som är svensk.

Samtidigt har mitt liv ständigt berikats av att möta människor från andra kulturer. Jag behöver inte utöva deras kultur men jag kan inhämta kunskap om det så att jag bättre kan förstå!

Men hur mycket kunskap jag än inhämtade som ny i Sverige så skulle jag blivit oerhört besviken om inte svenskarna skulle vågat stå för sin kultur och sin tradition. Så för mig, som var en fullfjädrad ateist när jag kom till Sverige, var det en självklarhet att Sverige med sin kristna tradition också låter kristendomen ha en särställning i undervisningen och samtidigt inte undanhålla något från andra religioner och andra kulturers sätt att se på verkligheten.

Så Lars Ohly, fortsätt gärna och värna om minoriteter, men gör det inte omöjligt för majoriteten att hålla fast vid sina goda traditioner!

Jag skall avslöja något för min generation sensationellt, jag har aldrig varit någon direkt Beatlesfans. Jag vet inte riktigt varför. Jag gillar ju deras musik och har inte så sällan gnolat inombords på flera av deras låtar. Kanske kan det möjligtvis bero på att jag faktiskt aldrig haft någon särskilt musikalisk idol.

Jag har inte några speciella skivsamlingar av en specifik artist. Jag tror att jag i princip nästan alltid varit en musikalisk allätare. Jag kan till och med tycka att viss hårdrocksmusik sitter riktigt bra att lyssna på!

Idag skulle den förre Beatlesmedlemmen John Lennon fyllt 70-år. Om någon, så om honom skulle man utan tvekan kunna tillägga, den legendariske John Lennon. För vem minns inte honom. Hans helhjärtade fredsengagemang, som fick amerikanska FBI att registrera hans fingeravtryck, hans Yoko Ono och självklart hans musik och sång.

Jag hörde i Sveriges Radio att det fingeravtryck som FBI haft i sitt register är nu ute till försäljning genom en auktionsfirma för 100 000 dollar. FBI påstår att fingeravtrycket är deras så de vill stoppa försäljningen.

Det var den 8:e december 1980 som John Lennon sköts ihjäl med flera skott utanför sin bostad i New York av en psykiskt sjuk beundrare som nu avtjänar livstids fängelse.

Dagen till ära kan du här nedan läsa några citatet som lär har kommit från John Lennon och som oavsett vad man tycker om honom är tänkvärda ord.

”När apor kan spela piano, varför skulle då inte människor sjunga till”

”Jag tänker inte ändra mitt utseende eller sättet jag känner mig för att överensstämma med något. Jag har alltid varit udda hela mitt liv och måste leva med det. Jag är just en sådan person.”

”Kärlek är som en blomma, ge den tid så kommer den att växa.”

”Kärleken är ett löfte, kärleken är en gåva, när du en gång har fått den så glömmer du den aldrig, låt den aldrig försvinna.”

Idag har jag tänkt kommentera katastrofen i Ungern samt Nobels Fredspris.

Jag kan samtidigt inte låta bli att ge några synpunkter till följande kommentar som bifogades min blogg: ”Ge Somaliska barn möjlighet att återförenas med sina barn” Så idag blir det tre tankar i en och samma blogg.

För det första om de Somaliska barnens föräldrar:

Kommentaren lyder som följer: ”Vad är det för föräldrar som flyr och lämnar kvar sina barn?
Jag skulle offra allt, tom mitt eget liv för att mina barn skulle komma i säkerhet innan jag tänker på mig själv. Existerar inte talesättet kvinnor och barn först i Somalia?”

I och med att jag själv och min lillebror blev kvarlämnade i Ungern av vår far så har jag självklart många gånger funderat på varför han inte tog med oss direkt på sin flykt. När jag blev vuxen började jag förstå.  Jag är inte helt säker men jag tror att vår far gick till fots till Österrike en vandring på många långa mil från Budapest.  Han var aktiv i fackföreningen, skulle han inte flytt riskerade han att bli hängd från en telefonstolpe. Det enda han hade med sig på sin flykt var, sin frisörväska och en liten ryggsäck. Hur han skulle ha kunnat få med sig två små barn vet jag faktiskt inte.

Vi måste bli medvetna om att det inte alltid är rationella handlingar som styr en flyktsituation. Jag kan försäkra att det gör ont att lämna dem man älskar, men när man gör det, så gör man det för att ge en framtid i frihet för dem man älskar, för barnen, för hela familjen!

I dessa sammanhang är det absolut inte frågan om egoism!

För det andra katastrofen i Ungern:

En gruvdamm som kollapsade i Ungern har lett till att giftigt rödslam flutit ut i vattendrag. Hittills är det sju personer som har omkommit och 150 personer som har skadats. Fortfarande söker man efter en person som är försvunnen och som kan ha omkommit. Bland annat har allt liv i en flod dött. Området på ca 40 kvadratkilometer där katastrofen inträffat, i huvudsak jordbruksmark, är troligen för en lång tid framöver omöjligt att bo och leva i.  

Jag kan inte låta bli att konstatera att i den moderna tid vi lever i borde en sådan här katastrof, hur mycket det än regnar, inte inträffa om de som är ägare till företaget gör allt det som krävs för att undvika en sådan här totalt förödande katastrof.

Och det tredje Liu Xiaobo:

Jag kan bara säga att jag äntligen är riktigt glad över årets Nobels Fredspristagare som blev den kinesiske litteraturprofessorn och människorättsaktivisten Liu Xiaobo. Han får priset på grund av en ”lång och icke-våldsam kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina.” Detta är självklart ingen populär pristagare bland de Kinesiska ledarna. Liu Xiaobo avtjänar sen december 2009 ett 11-årigt fängelsestraff på grund av att han var en av författarna till upprättandet av ett demokratimanifest som var riktad till den Kinesiska ledningen. Dagens Nyheter uppger att den kinesiska regeringen har varnat Nobelkommittén för att dela ut priset till honom.

Medan jag gläder mig åt att Liu Xiaobo får Nobels Fredspris finns det andra som kritiserar det och tycker att någon annan borde ha fått det. Så är det och så kommer det att förbli. Vi har olika uppfattningar utifrån olika utgångspunkter och det är väl bra att vi får ha det i frihet!

Idag på morgonen var det riktigt höstväder. Det blåste kallt och det regnade. Jag själv är inte särskilt väderberoende. Jag uppskattar årstiderna och dess växlingar men nog tycker jag att värmen kunde vara kvar lite längre. Så idag tänker jag minnas den varma sommaren med några bilder.


Varken jag eller min fru har lyckats komma på vad detta flygfä är för något, är det en fjäril eller är det något annat. Det fanns i alla fall väldigt många av dem i skogen.


Här nedan ser du den i all sin prakt! Hör gärna av dig till mig om du vet namnet!



   




    
Vem har kommit på att allt som växer fritt är att likna vid ogräs?







Vilken årstid det en är så gäller det att hitta formen, hålla formen och ta vara på tiden!


Foton: Iván Czitrom

Det är med stor förhoppning och tillfredställelse som jag hälsar migrationsminister Tobias Billström vilja att titta på konsekvenserna av att Migrationsverket sen mars månad i princip inte direkt beviljar anhöriginvandring från Somalia. Anledningen att man avslår somaliska barns ansökan om återförening med sina föräldrar är att personer från Somalia har pga den politiska situationen i landet, svårt att styrka sin identitet i och med att det i princip är omöjligt att få passhandlingar utfärdade i det kaos som råder i Somalia. 

Jag har själv träffat flera somalier som är förtvivlade över att inte kunna få sina barn till sig. Det som har utmärkt de somalier jag har träffat här i Köping är att de är väldigt starkt inriktade på att lära sig svenska och så snabbt som möjligt komma ut i arbetslivet. Flera av dem jag har träffat har utbildning och yrkeserfarenhet från hemlandet.

Att leva utan sina barn är väldigt svår. För egen del kan jag förstå den förtvivlan och hopplöshet familjerna som för närvarande inte får förenas med sina barn, känner.

När jag och min bror kom till Sverige 1965 som familjeåterföreningsfall, förstod jag att min far, som jag under flera år trodde antingen inte brydde sig om mig eller till och med var död, kämpade mycket målmedvetet för att vi skulle få förenas med honom i Sverige.

Min far kom till Sverige som flykting 1956. Det var inte en frivillig flytt utan en påtvingad flykt! Att få hit barn från kommunistiska Ungern var i det närmaste omöjligt men med envishet och målmedvetenhet lyckades min far att få hit oss.

I år har hittills 1073 somaliska barn vars föräldrar finns i Sverige sökt uppehållstillstånd. Om jag har förstått det rätt så har i stort sett alla fått avslag. Barnen är offer för krig liksom deras föräldrar. Det är bra att Sveriges regering nu gör något åt det. Jag hoppas att det inte tar för lång tid. Att barnen inte skall behöva vänta åtta år, som jag och min bror, innan de får återförenas med sina familjer!

Det är alltid roligt att få kommentarer till det jag skriver, även om jag inte alltid förstår vad som exakt åsyftas. Gällande bloggen igår fick jag följande kommentar: ”? Vad varmt tack? Du lever ju inte och vill inte leva i en demokrati.” Jag har alltid varit noga med och kommer att även i framtiden vara noga med att inte lägga åsikter, tyckande i andra människors mun.

Jag kan försäkra att har man som jag, varit uppvuxen i ett enpartistyre, som den i det då kommunistiska Ungern, då längtar man efter att leva i en demokrati. För i en demokrati får man säga och tycka vad man vill, vilket man inte får göra i sammanhang där bara en sann åsikt råder!

Med tanke på det som hände i Storkyrkan idag, inför riksdagens högtidliga öppnande, undrar jag något försynt, om man skulle få säga och tycka vad man vill i ett samhälle som styrs av Sverigedemokrater.

Vad hände där? Mitt under predikan av biskop Eva Brunne, reste sig de delvis folkdräktsklädda Sverigedemokraterna och i protest lämnade de kyrkan. Anledningen var följande avsnitt i biskopens predikan:

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp. Vi har mycket att göra. List, mod, värme krävs. Känn glädjen i uppdraget. Känn tyngden i uppdraget. Känn mandatet från oss. Pröva allt, ta vara på det som är bra. Gör inte skillnad på människor. Känn nåden att vila hos den Gud som har skapat oss.”

Jag kan försäkra att den här typen av predikan har hållits i många kyrkor, jag har säkert själv hållit predikningar i samma riktning. Innehållet är ett rent evangelium i Jesu anda!

Biskopen vågade säga det som evangelierna förmedlar om alla människors lika värde. Istället för att vara tyst talade kyrkan. Istället för att gömma sig bakom vackra ord stod kyrkan upp i kampen för människovärdet!

Sverigedemokraterna som säger sig värna om Sverige och svenskheten reste sig i protest och gick som några av dem uttryckte det, ”kränkta” ut ur en kyrka som är en stark symbol för den värdegrund som Sverige är byggd på.

Jag har under valrörelsen tyckt att Mona Sahlin (s) fått utstå alltför mycket påhopp. Jag står fortfarande fast vid det. Men samtidigt har jag under de senaste dagarna själv blivit mycket besviken på (s) ledaren genom nomineringen av Kent Härstedt till riksdagens talman. Vad ville Mona Sahlin uppnå med det? Som jag uppfattar det, ingenting annat än att påstå att Alliansen är beroende av Sverigedemokraternas stöd och därmed kamma hem politiska poäng i väljarkåren.

Min besvikelse gällande Mona Sahlin (s) grundar sig i hennes till synes utmärkta uttalande i samband med Socialdemokraternas kongress den 28 oktober 2009 då hon sa följande:

”Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande.”

Att svika detta uttalande gör mig djupt besviken!

När omröstningen i riksdagen var över visade det sig att Per Westerberg fortsätter som riksdagens talman.

Det intressanta är att Per Westerberg skulle blivit vald till talman även om Sverigedemokraterna skulle lagt ner sina röster i och med att Tomas Bodström (s) inte var närvarande i riksdagen och Christina Höj Larsen (v) lär varit på toaletten under omröstningen.

Och slutet blev att Sverigedemokraterna inte blev vågmästare i valet av riksdagens talman, varmt tack till Tomas Bodström (s) och Christina Höj Larsen (v).

Idag lyfter jag på hatten, som jag i och för sig inte har, för Sven-Göran Eriksson. Med Svennis som han kallas har jag det gemensamt med att vi är lika gamla om vi är lika modiga skall inte jag uttala mig om.

Jag tillhör dem som alltid har gillat Sven-Göran Eriksson. Han har lyckats att föra ut en fotbollsfilosofi som låter fotbollsspelarens talang och möjlighet vara i centrum.  Vid en sådan här beskrivning kommer säkert fotbollsexperterna att protestera för de beskriver hans fotbollsfilosofi utifrån ett defensivt tänkande.

För egen del tror jag att det som gör Sven-Göran Eriksson till en bra tränare är hans lugn i stressade situationer, liksom hans förmåga att motivera spelarna att spela som ett lag vilket Drogba, Toure, med flera från Elfenbenskustens landslag bland annat berömde honom för just det.

Vad jag själv gillar hos Sven-Göran Eriksson allra mest är att han ständigt vågar anta till synes omöjliga uppdrag, omöjliga utmaningar. Bara detta att en gång i tiden tacka ja till det engelska landslaget. Vi vet hur han i början berömdes för att så småningom sågas vid bara fotknölarna.

Nu kan någon invända och säga att får man bara bra betalt då kan man anta vilka utmaningar som helst. Den övertygelsen har jag inte själv och jag tror inte heller att det är Sven-Göran Erikssons drivkraft. Hans drivkraft tror jag är kärleken till fotbollen.

Efter Englands senaste VM inser till och med de blodtörstigaste journalisterna i England att Sven-Göran Eriksson inte var en flopp som var pengahungrig!

Enligt tidningsuppgifter, har Sven-Göran Eriksson den senaste tiden, tackat nej till flera ekonomiskt lukrativa uppdrag. I dag, söndagen den 3 oktober, har han skrivit kontrakt med Leicester City, en klubb som har sparkar 13 tränare på sex år och som just nu ligger på nedflyttning.

Jag säger bara heja Sven-Göran Eriksson, jag gillar personer som inte ger upp utan antar utmaningar och hela tiden vågar tro på sin egen framtid!

Om det nu intresserar någon så skall jag för tillfället heja på Leicester City bäva månde Chelsea, Manchester United och Arsenal när Leicester City kommer upp i Premier League.

För ett antal år sedan var jag med på en kursdag för clowner. Gästföreläsare var en professionell rysk clown. En av deltagarna frågade honom om vad man behövde göra, hur pass mycket man behövde träna, för att bli en bra clown. Svaret blev att det är ingenting man tränar sig till, utan det är en Guds gåva! Antingen har man gåvan som clown eller så har man det inte.

Så tror jag att det även är med ståuppkomiker. Antingen har man gåvan eller så har man den inte och har man den inte då blir det inte så roligt att lyssna på en person som tror sig vara rolig men som i själva verket bara pratar på med en och annan anspelning på människokroppens nedre regioner eller på någon känd persons misslyckanden.

När jag började förstå svenska riktigt bra så var det fyra personer som fick mig att skratta riktigt gott. Det var Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Povel Ramel och Martin Ljung.

Var och en av dessa fyra personer är storheter, oefterhärmliga begåvningar vars framträdande har gjort avtryck hos dem som lyssnat på dem.

Nu finns bara Hasse Alfredsson kvar. Norrlänningen, naturbegåvningen Martin Ljung avled i torsdags 93-år gammal. I en krönika i Svenska Dagbladet beskrivs han av Gaby Wigardt som den första svenska ståuppkomikern. Den som har hört Martin Ljungs ”Fingal Olsson” eller ”Gubben i lådan” har vid minnet av honom ett ständigt leende inom sig. Vem kan glömma, Martin Ljungs långa gestalt, hans basröst, kroppsrörelser och en mimik som knappt avslöjar något men ändå alltid förmedlat värme och hjärtlig humor.

Nu när Marit Ljung är borta blir det lite roligare och varmare i himlen och en aning tomt här men Fingal Olsson är kvar. ”Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta? Nä, han är död. Det är han inte, han rör ju på sig.”

Jag vill idag kort kommentera två nyheter som jag särskilt fäste mig vid.

Den första nyheten var att säkerhetspolischefen Anders Danielsson har beslutat att höja hotnivån gällande terrorattentat mot Sverige från ett så kallat lågt hot till ett förhöjt hot.  När jag hörde om detta i P1 lyssnade jag med intresse för att få höra orsaken till ändringen. Av nyhetsrapporteringen framkom att säkerhetspolisens beslut har sin grund i underrättelseinformation från Nationellt Centrum för terrorhotbedömning, vilka gör bedömningen att det finns ett förhöjt hot om terrorattentat mot Sverige.

Jag förstår att säkerhetspolisen inte öppet kan tala om vad det förhöjda hotet består i, vilka grupper i samhället man misstänker och åsyftar. Samtidigt har jag svårt att förstå att man samtidigt med att höja hotnivån säger att ”ingen attack bedöms som nära förestående idag” och att hotet fortfarande är lågt i europeisk jämförelse! Min fråga är hur vi medborgare ska hantera denna typ av dubbelt budskap, å ena sidan är hotnivån uppgraderad, å andra sidan är den fortfarande lågt.  Vad finns det för pedagogisk vinst att gå ut och tala om detta när man, av mig förståliga skäl, ändå inte är beredd att säga hela sanningen?

Den andra nyheten jag fäste mig vid idag är valet till talman i Sveriges Riksdag. Ett val som skall äga rum på måndag. Talmannen leder riksdagens arbete och är riksdagens främste representant. Mandatperioden 2006 – 2010 har Per Westerberg varit riksdagens talman. Även om riksdagens talman väljs ur ett politiskt parti så skall han/hon vara neutral och deltar självklart inte i några voteringar.

Alliansen har föreslagit, förnyat förtroende för moderaten Per Westerberg medan de rödgröna har föreslagit socialdemokraten Kent Härstedt. Härmed finns det för närvarande en riksdagsgrupp som får strålkastarljuset på sig redan på måndag och det är Sverige Demokraterna som med sin röst avgör vem som blir riksdagens talman.

Jag har svårt att förstå varför man inte kunde komma fram till en blocköverskridande överenskommelse där inte en minoritet skall fälla avgörandet i talmansfrågan!

Jag hoppas innerligt att riksdagen inte blir en framtida sandlåda där Sverige Demokraterna leker bäst då de andra har svårt att komma överens