"Guds kärlek är som stranden och som gräset är vind och vidd och ett oändligt hem" Göte Strandsjö

Foto: Iván Czitrom (c)

 

Bland många dikter jag tycker om finns Nils Bolanders dikt:

En dag av nåd.

 

Liksom en glödlampas sköra tråd

brinner bländande

innan den brister,

låt mig få leva en dag av nåd

värmande, tändande.

 

Läxan Du lärde mig stava på

skall jag minnas,

så länge jag lever;

även i sjukrummets gråaste grå

lät Du Dig finnas.

 

Nere på botten av plågans brunn

var Du mig nära

i dina löften,

räckte min torra, försmäktande mun

vatten att tära.

 

Ännu en arbetsdag, svalvingebråd,

brinnande, bländande

lät Du mig smaka.

låt mig få leva den dagen av nåd,

värmande, tändande.

 

Denna dikt skrev Nils Bolander utifrån sin egen sjukdomserfarenhet. Trots det tunga allvaret i denna dikt upplever jag den som hoppfull värmande, tändande!

 

När sjukdom, lidande och död står vid dörren är det alltid svårt att finna ord som kan beskriva det man innerst inne känner. I situationer som är svåra är det lätt att bli ordtom fast ens innersta vibrerar av känslor och tankar!

 

Trots att jag har hållit en hel del tal i samband med begravning så har jag, vad jag kan minnas, knappt skrivit något minnesord över någon borgången. Men just nu är det precis vad jag gör.

 

Igår kväll fick jag veta att min goda vän Börje har som hans hustru Gunnel, som jag uppfattade, uttryckte det; flyttat hem till Gud. Att få höra det gjorde såväl ont som det kändes tryggt.

 

Ont på det sättet att dem man tycker om, dem man älskar vill man alltid behålla nära sig. Även om man inte på grund av avstånd umgås dagligen så blir de gånger man pratar i telefon eller träffas högtidstunder som man alltid vill att de skall finnas kvar.

 

Tryggt på det sättet att människor som har en tro, bärs av en tro vet att när livsdagen är slut på jorden kommer de hem till Gud.

 

Börje var en vän som lärde mig mycket om kristen tro. Jag tror inte att han var så särskilt medveten om det. Börje stod inte i talarstolen och predikade. Men genom sitt sätt att vara visade han alltid kärlek, ödmjukhet, tålamod säkert inte bara mot mig utan mot alla dem han i olika sammanhang mötte. Börje gjorde ingen skillnad på människor. Det var inget förvånande att hans elever på Gymnasiet tyckte väldigt mycket om honom.

 

Jag träffade Börje när jag i 30 års ålder kom till Motala Missionskyrka som ungdomspastor. Börje och Gunnel tog emot mig och min familj med en särdeles varm öppen famn. Hos dem och deras fyra barn var jag fullt accepterad och det kändes väldigt bra. Börje och Gunnel inspirerade oss i vårt föräldraskap. Vi har varit tillsammans på Börjes föräldrar gård och i min födelsestad Budapest. I över 30 år var Börje en person som jag utan tvekan när jag så behövde det kunde anförtro mig åt.

 

Jag minns många goda stunder tillsammans med Börje, i skogen, i fjällen, i stugan. När vi vid något tillfälle hade olika uppfattningar och mitt humör inte var det bästa visade Börje kärlek och ödmjukhet.

 

Nu finns Börje hemma hos Gud och jag vet att han visste att jag är tacksam över att ha lärt känna honom och fått ha honom som min och familjens vän!

 

Jag började dagens blogg med en dikt och jag väljer att avslutar det med en annan av mina favoriter och det av poeten Bo Setterlind.

 

Mästaren.

 

Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler.

En gång hörde jag mästaren spela på en fiol med bara två strängar.

Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument,

hymn efter hymn,

visa efter visa.

 

Det var en utkristalliserad smärta.

Och då förstod jag,

Den fiolen var jag.

Andra hade inte ansett mig värd att spela på,

Men i hans händer dög jag.

Vissa tävlingar har jag aldrig riktigt förstått meningen med, fast jag har ändå tittat på dem. En sådan tävling är när man tävlar i vem som har den bästa låten eller är den bästa sångaren.

Jag tillhör dem som av någon outgrundlig anledning allt som oftast gillar Magnus Uggla. Det är inte så att jag anser Magnus Uggla vara en fantastisk bra sångare eller att hans musik skulle vara speciellt unik. Men på något sett har han lyckats författa texter till sin musik som han framför på ett sätt som tilltalar mig. Nu är inte alla tilltalade av Magnus Ugglas texter.

Jag har i princip alltid varit en slags musikalisk allätare. Jag kan om jag är på det humöret till och med gilla hårdrock i alla fall musiken för texten uppfattar jag allt som oftast inte alls och det är kanske lika bra ibland.

I kväll var jag i Sorbykyrkan i Munktorp och lyssnade på en grupp människor i olika åldrar som sjöng gospel. Jag tror att den yngsta i gruppen var åtta år och den äldste snart 60 år. Musiken som förenade alla tillsammans var Gospel. Som lyssnare rycktes jag utan tvekan med. Glädjen hos sångarna gick inte att ta miste på. De som deltog har satsat fredag kvällen och hela lördagen åt att sjunga. Jag tror att de mådde bra av det samt att de gladde oss andra som kom för att lyssna.

Det är väl trots allt det sång och musik skall handla om. Att förmedla ett budskap, men också om det är möjligt, glädja dem som lyssnar.

För mig själv undrar jag varför sång- och musikglädjen skall förstöras av tävlingar. Jag skall nu vara riktigt tråkig och avslöja att i år har jag inte sett på ett enda deltävlingsinslag gällande Melodifestivalen. Jag är nog ändå rätt så säker på att när finalen kommer då kommer jag att sitta framför tv:n och göra det jag inte tycker att man skall göra nämligen bestämma mig för vilken låt jag trots allt tycker är bäst.

En sak är ändå säker: Kvällens Gospel i Sorbykyrkan lyfte fram glädjen inom mig. Det påminner mig om en text som Lill Lindfors sjöng en gång. ”Musik skall byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Musik det får ni ändå medge gör glädjen ännu mera glädjerik.”

 

 

När jag var i Stockholm i går, gick jag in på Åhléns, åkte rulltrappa ner och kom in på Hemköp. Det första jag ser är en välklädd kvinna som tar en korg med ena handen och samtidigt med den andra handen kastar något i en annan krog. Jag blev lite nyfiken och tittade i korgen. Vad var det hon kastade? Ingenting annat än skräp.

 

Minst sagt något förvånande. Någon annan skulle ta den korgen med hennes skräp för att gå in och handla. Inte särskilt fräscht.

 

Jag måste erkänna att jag drog lite på smilbandet när jag idag på morgonen hörde i Ekos nyhetssändning att regeringen föreslår att den som skräpar ner skall bötfällas.

 

Kostnaden för nedskräpning är tänkt att bli 800 kronor och skall betalas direkt på plats utan att en åklagare fattar beslut om det.

 

Jag ser, för ett ögonblick, mig själv i polisuniform bakom den välklädda damen. Tilltalar henne och bötfäller henne med 800 kronor. Det blir en aning dyrbar nedskräpning som till stor del skulle räcka till att betala veckans mat.

 

Nu tror jag förstås inte att böterna syftar på nedskräpning inom en butik utan syftet är att hålla gatorna och naturen ren från ordentlig nedskräpning. För det är ordentlig nedskräpning som skall bötfällas.

 

Jag tänker mig att min fru lär blir glad om hon slipper titt som tätt laga cykeldäcken på grund av sönderslagna flaskor på cykelbanan.

 

Samtidigt ser jag framför mig oändliga diskussioner om vad som verkligen är ordentlig nedskräpning och vad som är sådär äkta, lagom nedskräpning som inte skall bötfällas.

 

Men oavsett hur diskussionerna än blir så hoppas jag att vi alla är överens om att det är mycket trevligare med en shoppingtur i staden, sitta på en bänk i parken, en cykeltur eller promenad i naturen utan en massa skräp runt omkring en.

 

Så det är bara att damma av en gammal slogan. ”Håll naturen rent” Det är snart vår och "det som göms i snö kommer fram i tö".

Idag har jag haft en eftermiddag i nostalgins och hjältarnas tecken. Jag fick en anledning, som jag idag väljer att inte tala om, att hastigt åka till Stockholm. Tåget gick nästan i tid men var något försenad till Stockholm på grund av så kallat signalfel.

 

Väl framme i Stockholm åkte jag buss och det är då nostalgin slog mig. Bussfärden gick nämligen över Stureplan och hade en hållplats vid Jungfrugatan.

 

Som nygifta flyttade vi in på Jungfrugan 7B i Östermalm. I samma hus fanns Cullbergballettens övningslokal. Under tiden vi studerade var vi vaktmästare i det huset. Vi bodde i en lägenhet på 40 kvadrat meter, högt i tack och jättestora fönster.

 

Vaktmästarsysslan var inte särskilt betungande. På den tiden vägde jag omkring 65 kilo. Damerna i huset tyckte nog att jag var alldeles för smal och orsaken till det ansåg de var att min fru inte kunde laga mat. Så första julen vi bodde i huset fick min fru en kokbok i julklapp! Jag kan försäkra att kokboken inte gjorde någon skillnad. För min fru lagade god mat redan innan och jag fortsatte att vara lika mager som tidigare!

 

Vår äldsta dotter föddes på Allmänna BB, då Sveriges äldsta BB, nu för längesedan nedlagd. Bussen körde förbi, även där. Det roliga med dagens bussresa var att busschauffören lyssnade på ett program i radio. Något han tyckte var väldigt roligt, för han skrattade och skrattade. Det gjorde hela resan rätt munter.

 

På vägen hem var tåget fullständigt fullsatt. Människor stod i gångarna och det fanns knappast någon plats. Anledningen till det var att det fattades vagnar till tåget som gick till Göteborg och det fick man ta från tåget som endast skulle till Västerås. Det är då jag tänkte på vilka som är denna vinters hjältar.

 

För mig är det självklart att vinterns hjältar är alla pendlare som dag efter dag vecka efter vecka åker tåg och ständigt utsätter sig för att inte riktigt veta om de kommer fram i tid eller inte. Tågpendlarna har inte den blekaste aning om när ett tåg ställs in, när signalfel gör att tåget blir försenat eller när ett tåg blir av med en vagn så att många av dem som åker mellan Stockholm och Västerås bara har ståplatser utan någon kompensation.

 

Jag har självklart i vanlig ordning löst tågbiljett och hade genom att jag kom i god tid till tåget också sittplats. Men var fanns konduktören? I vilket fall som helst kom ingen som frågade efter biljetten.

 

Hur som helst lyfter jag min mössa för alla tågpendlande hjältar!

”Missförståndet har hittills varit den störste makten på jorden” lär författarinnan Edits Södergran har sagt. Jag förstår inte riktigt vad hon har menat med det. Har jag missförstått det hela? Troligen skulle jag förstå det bättre om jag skulle ha hela sammanhanget, varifrån det citatet är taget ifrån, helt klart för mig. Vilket jag förstås inte riktigt har.

 

Detta är kanske det som oftast är missförståndets grund at vi rycker ut meningar, ord ur sitt sammanhang och tolkar dem utifrån vår egen utgångspunkt.

 

Dan Quayle, republikan, USA: vice president 1989-1993 lär ha sagt följande: ”Jag står fast vid alla missförstånd jag förorsakat.” Märkligt nog kan jag tänka mig att jag förstår vad han syftar på. Nämligen att det han har sagt var såsom han har menat det även om det sedan kan ha förklarats som missförstånd.

 

För egen del är jag övertygad om att jag på riktigt kan missförstå och har missförstått en hel del och kommer säkert att missförstå igen. Det är enligt min mening, helt naturligt, att missförstå.

 

För egen del tror jag att jag oftast missförstår när jag har lite för bråttom eller helt enkelt kan vara känslig eller lätt sårbar. Samtidigt tror jag att många missförstånd byggs när vi är oklara i våra uttalanden och kanske inte riktigt själva vet vad vi innerst inne tycker i en sak. Då är det lätt att vara tvetydig i sina uttalanden och åsikter och därmed är det helt klart lättare att missförstå.

 

Jag tror att det bästa sättet att undvika missförstånd är att tala rakt på sak och att ge raka feedback när man inte riktigt förstår det som sägs. Samtidigt går det aldrig att garantera att inte tydlighet också kan missförstås. En sak är säkert vi får lära oss att acceptera att vi ständigt får leva med möjligheten att missförstå och själva blir missförstådda.

 

När jag själv missförstår är jag självklart inte sen med att säga förlåt! För det är ganska onödigt att vara kvar i missförståndet!

Vad är sanning? Det är en fråga vi ofta får ställa oss . Sanning har med verklighet och kunskap att göra. Problemet är bara att när vi skall definiera sanningen så kan vi se att olika verkligheter, olika kunskaper, kan ha olika svar på frågan.

 

Den klassiska frågan; vad var först ägget eller höna har alltid fått mig att undra varför inte tuppen får vara med.

 

När jag gick i skolan var jag väldigt intresserad av historia. I det då kommunistiska Ungern var historieskrivningen självklart färgad av den kunskap, den sanning som de kommunistiska ledarna ville förmedla. För egen del tänker jag mig historien om händelser alltid är färgad av dess berättares uppfattning och intresse.

 

Så vad är sanning? ”Veni, vidi, vici” lär den romerske kejsaren Julius Ceasar har sagt. Vem kan bevisa att det inte var en historieberättare som har lagt orden i hans mun, helt enkelt för att imponera och samtidigt visa erövrarens storhet?!

 

Under vår semester i Oman var vi och tittade på ett kamelrace, där kamelerna tävlar om att snabbast komma i mål. Kamelerna? Döm själv av bilden. Är detta dromedal eller kamel?








Jag har lärt mig att detta är en dromedar i och med att den bara har en puckel.  Men i Oman kallas de faktiskt för kamel. Vad är sanningen?  Vem har då rätt? Wikipedia eller Omanierna som älskar sina enpucklade kameler och absolut inte kallar dem för dromedarer. Från och med nu kallar jag såväl enpucklade som tvåpucklade för kameler. Men är det sanninge

År efter år åker folk till Thailand på semester. De som jag har mött är oftast mycket nöjda och de möter så långt jag vet sällan någon kritik för att de åker till ett land där det ofta finns konflikter och en väldig stor skillnad mellan fattig och rik.

 

När jag åker till Oman och talar om hur fantastiskt bra det var att tillbringa en vecka där då ifrågasätts jag. Jag har inget emot att bli ifrågasatt. Det är upp till var och en att tycka och tänka vad man själv vill. Liksom upp till mig själv att beskriva mina egna upplevelser och möten med människor på det sättet som jag har upplevt det och det har bara varit positiv!

 

Jag kan försäkra att mötet med Oman var av sådant slag att om det är möjligt så kommer vi garanterat att flera gånger åka tillbaka dit.

 

För egen del väljer jag av flera orsaker att avstå från att åka till Thailand. Jag har tidigare valt att på grund av olika orsaker även avstått från att åka på semester till Egypten, liksom till Turkiet. Men jag väljer också att avstå från att kritisera dem som väljer att tillbringa sin semester där.  Vi gör våra val utifrån olika utgångspunkter, den friheten, måste vi få ha kvar!

 

Nu något till synes helt annat men som självklart har med tyckanden att göra. Det fantastiska ishockeyfenomenet Peter Forsberg har gjort comeback i NHL. Dagarna innan hans comeback har den ena experten efter den andra sågat den och tyckt att han skulle ha låtit bli det.

 

På hans egen premiär, efter tre års uppehåll från NHL , förlorade hans lag. Men Peter Forsberg utsågs till matchens bästa spelare. Tränaren Joe Sacco betygsatta Peter Forsberg med orden: ”Han var bättre än väntat, kanske rentav vår bästa spelare.”

 

Anja Pärssons chanser i den pågående Alpina VM har sågats av flera experter. Hur reagerar Anja Pärsson på detta? Genom att fortsätta köra sitt eget lopp och bli trea i kombinationen, störtlopp, slalom! Jag säger bara: Kanon, Anja!

 

Jag gillar verkligen, när verkligheten talar! Särskilt gillar jag när verkligheten går emot alla dem som i förväg sågar någons möjligheter att lyckas! Så jag säger bara, heja Peter Forsberg, heja Anja Pärsson.

 

Jag säger inte bara, heja till Peter Forsberg och Anja Pärsson. Jag säger det till alla som när på en dröm men som sågas av dem som tror sig veta bättre. Ge aldrig upp, det är trots allt ändå du som har ditt liv, gör ditt liv. Våga så kan till och med stjärnorna flyttas på himlavalvet!

Sitter i bilen på väg hem från jobbet i Västerås. Lyssnar som vanligt på P1. Klockan är några minuter över 17.00 då det plötsligt avbryts av en intervju med Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén i Kairo. Nyheten som meddelas är att Mubarak har avgått som president i Egypten. I nästa ögonblick är vi tillbaka hos Cecilia Uddén som nu är ute på en balkong i Kairo och vi får höra visslingar, bilar som tutar och folk som jublar.

 

Jag har plötsligt befunnit mig mitt i revolutionens centrum som i radion speglades som ett otroligt glädjehav. Egypten styrs nu av militärer. Något som skulle kunna oroa vem som helst av oss, men uppenbart inte de miljontals människorna som under 18 dagar har protesterat mot Mubarak.

 

Mohamed El Baradei som har fått Nobels fredspris sa i radion att det var hans livs bästa dag och att han ser fram emot att arbeta tillsammans med militären för att förbereda fria och rättvisa val.

 

Nu gäller det att vänta och se och innerligt hoppas att den förändring som kommer skall innebära en verklig frihet för Egyptens folk i samförstånd mellan alla dem som bor och lever i Egypten!

 

Samtidigt funderar jag på ett möte i lördags, under min semester, med en ung Egyptisk man med kristen tro. Han hoppades att Mubarak skulle avgå men inte förrän om sex månader då fria val skulle genomföras i Egypten. Jag fick inte direkt svar på min fråga varför det skulle dröja sex månader. När vi skildes åt sa han; ”Be för Egyptens folk”. Den uppmaningen följer jag gärna.

Jag har nu under en veckas tid tagit igen mig tillsammans med min fru Christina och våra vänner Göran och Ingegerd. Det är första gången som vi har haft semester första veckan i februari.

 

Det är också första gången som vi var i sultanatet Oman. Det var minst sagt över förväntan. Vi möttes av människor som inte bara var gästvänliga i resebroschyren utan också i verkligheten.

 

Oman är ett land som för 40 år sedan var mycket fattig. Idag är det ett rikt land där invånarna inte betalar någon skatt, inte betalar någon avgift för sjukvård och medicin.

 

Landets sultan är älskad av folket. Det är inte svårt att förstå. Under de 40 år Sultan Qaboos Bin Said varit vid makten har han genomfört många ekonomiska reformer, satsat på hälsa, utbildning och välfärd. Sultanen som har studerat i Storbritannien har öppnat upp landet mot omvärlden. Omans rikedomar kommer från oljan något som man räknar med kommer att ta slut om ca 20 år.

 

Två gånger under sin 40 års regim har Sultanen gått in på banken och betalat av alla Omaniers skulder.

 

Oman är inte påverkad av turismen. Detta gör att Oman verkligen är värt ett besök. Ett besök som med all säkerhet följs av fler. Efter en genomförd resa är längtan tillbaka stark. Vad är det som lockar tillbaka? Kamelerna – möjligt. Den milslånga stranden – möjligt. Esa, vår taxi chaufför som tre olika dagar körde oss dit vi önskade innan vi ens hann säga vart vi ville och som väntade på oss tills vi var färdiga med det vi skulle göra – absolut.

 

Besöket hos en Omansk familj i bergen – en annan kultur – ett annat sätt att se på livet – lärorikt och intressant.

 

- Den för mig okända omanska mannen som plötsligt utan att jag bett om det, träder in och börjar pruta på priset gällande en klänning till min fru. Han tyckte att ägaren begärde för mycket.

 

En omanier sa till mig en dag: Välkommen till mitt land – jag respekterar dig som min gäst. Jag svarade med att säga att jag självklart respekterade honom – varpå han svarade: Att oavsett om jag respekterar eller inte respekterar honom så skulle han respektera mig för jag var gäst i hans land!