Att stå i kö är inte min favoritsysselsättning . Jag tillhör dem som helt enkelt inte gärna vill stå i kö, i alla fall inte för länge.

Igår passerade jag en kö som sträckte sig flera kvarter, säkert en kilometer lång, i centrala Lissabon. Kön ledde fram till en tillfällig öppning mitt emellan två spårvagnspår. Öppningen ledde ner under gatan och där fanns det lämningar från romersk tid. Tre gånger per år öppnas denna möjlighet att gå nerför trapporna under jorden.  Att döma av den långa kön var intresset enormt stort.  Människor i olika åldrar köade utan att visa någon form av otålighet.

Skulle tiden funnits hos mig skulle jag ha kunnat tänka mig att ställa mig i kön, längst bak och vänta i flera timmar innan turen skulle kommit till mig. Men nu hade jag ingen att tid att köa trots att intresset fanns.

När vi verkligen vill något, då kan vi acceptera köandet utan det minsta gnäll. För gnälla det är något som inte så sällan hör köandet till.  Särskilt gäller det köandet i olika affärer, för att inte tala om bilkön.

Tänk, vad än del människor kan ta tid på sig när de skall öppna plånboken, kommer inte ihåg koden, kommer på att de har glömt en vara – sänt händer förstås inte mig. Men det gör det visst! Ibland blir kön lång även bakom mig.

Idag på morgonen hamnade jag tillsammans med mina arbetskamrater på en minst sagt kaotisk flygplats i Lissabon, där hundra och åter hundratals människor skulle hinna med sitt plan. Incheckningsnumret som var uppsatt på skärmen stämde inte, utan alla skulle in i samma kö, och kön den var till synes oändlig! ”Tänk om vi inte hinner checka in” – är den första tanken som infinner sig.

Verkligheten kom snabbt i kapp mig när en av flygplansvärdarna började ropa efter passagerare som skulle med flyget till Frankfurt, Bilbao med flera andra destinationer så att de kunde gå förbi kön och checka in så att de kom med sitt flyg. Då förstod jag att det inte fanns någon anledning till stress eller oro, för flygplatspersonalen hade trots det kaotiska, full kontroll över situationen.

För snart en månad sedan försökte en vän övertyga mig om att jag skulle köpa ett band med inskriften ”En gnällfri värld”. Jag tyckte inte att jag behövde det bandet för jag ansåg mig vara så positiv. Men med tanke på köandet så skall jag ta kontakt med skrattinstruktören, glädjespridaren Ewa Nilsson i Köping och köpa ett band av henne. Jag behöver nog ett sådant band när jag står i kö, när jag kör bil eller när jag helt enkelt blir otålig, så att jag påminner mig om att det är dags att sluta gnälla. För det är dags att njuta av livet även när kön verkar vara oändlig. Jag kommer nog ändå fram dit jag skall och uträttar mitt ärende även om det ibland tar något längre tid än jag har tänkt!