Först vill jag med anledning av en kommentar till gårdagens blogg göra ett klargörande.

1. Allt vad jag skriver står enbart för mig. Jag tar ansvar för det jag skriver, likaså tar jag ansvar för vad jag själv säger och gör men inte för det som andra har gjort i historien eller gör idag.

 2. Jag har hittills valt att publicera alla kommentarer som jag har fått och så tänker jag göra även i framtiden så länge de kommentarer jag får inte är rent kränkande av någon person.

3. Till Thomas kan jag säga att jag inte förstår ditt resonemang helt med anknytning till 90-talet. För egen del är inte jag rädd för Sverigedemokraterna. Varför skulle jag vara det? För egen del tänker jag inte resa mig och gå ut ur ett rum där Sverigedemokraterna skulle befinna sig. Varför skulle jag göra det? Jag har i ett tidigt stadium när jag fick frågan från media markerat att jag inte har någonting emot att debattera med Sverigedemokrater. Men tyvärr så blev debatten aldrig en verklighet.

Det var också min poäng i bloggen att de etablerade partierna borde ha tagit debatten med Sverigedemokraterna.



Nu till dagens blogg.

Det finns ett stort värde i att lyssna på varandra och utbyta tankar med varandra. Svårigheten är när den ena parten vill lyssna men den andra parten inte vill lyssna. Så är det i alla former av möten oavsett om det är möten på arbetsplatsen, i politiken eller hemma i vardagsrummet.

När jag studerade till pastor och bodde med fru på Jungfrugatan i Stockholm fick vi en dag besök av en vän och hans kvinnliga sällskap som varken jag eller min fru kände. Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans utan att beröra några religionsfrågor. Innan de gick skrev vännens kvinna några rader i vår gästbok. Vi läste det först efter att de gick och där stod följande: ”Pastorn, det är dags att spola Paulus.” Jag tittade med förvåning på min fru, ryckte lite på axlarna och sa: ”Vi har inte sagt ett ord om Paulus, vi har inte tagit upp någon fråga som ens skulle kunna vara i närheten.” Men åsikten stod där som en tydlig stämpel. Vi har inte träffat denna kvinna senare så jag har aldrig haft chansen att fråga vad hon menade och varför hon skrev som hon gjorde.

Detta upprepas gång på gång, vi formulerar våra förutfattade meningar, vi sätter stämpel på varandra utan att verkligen veta verkligheten. Genom att sätta stämpel på varandra ökar vi avstånden till varandra. Det är inte så sällan av rädsla och okunskap vi sätter stämpel på varandra.

Jag har i en radiopredikan i december 2009 berättat om när jag en gång fick frågan om jag kände mig som ungrare eller svensk och jag svarade att jag kände mig som människa, blev jag ifrågasatt med orden att jag saknade identitet.

Visst är jag glad över att jag är född i Ungern och att jag är svensk medborgare men det är i att vara människa som jag har min djupaste identitet och den identiteten delar jag med miljarder andra på vår jord oavsett etnicitet och hudfärg.