Sveriges konung Carl XVI Gustaf är i blåsvädret på nytt. Han är ute i blåsväder inte för något han nyligen har gjort utan för något som han påstås varit med om för relativt många år sedan. Enligt TV4 skall Mille Markovic som i pressen kallas för gangsterkung ha bilder som ser ut som om de föreställer kungen i en miljö med nakna kvinnor som har sex.

 

Det intressanta är att TV4 inte har bilderna och att det ser ut som att det är kungen som är på bilderna. Häromdagen hände mig något märkligt. På vägen hem från jobbet i Västerås skulle jag gå in i en affär för att handla. På parkeringsplatsen träffade jag en person som jag självklart kände igen och vi började prata med varandra. Några dagar senare skrev jag mejlvägen att det var roligt att träffas och prata en stund. Jag fick som svar: I Västerås? Efter en stund kom jag på att jag helt enkelt förväxlat två personer med varandra. Som tur är känner jag dem båda och faktum är att det finns mycket stor likhet mellan dem.

 

Jag tycker att om man nu påstår att en viss person finns på en bild att då skall man vara 100% säker på att det är så och att bilden då absolut inte får vara manipulerad.

 

Minst sagt ironiskt, undrar jag hur det skulle varit om jag skulle ägt en systemkamera i augusti 1967 då jag var med en äldre kompis  på en semesterresa i Södra Frankrike. För vem såg vi i kön, lätt sommarklädd om inte dåvarande kronprinsen Carl Gustaf med prins Bertil alldeles i närheten spelandes boule. Tänk er vilken rubrik, SVERIGES KRONPINS, LÄTTKLÄDD I ST. TROPEZ. VAD GJORDE HAN DÄR? Mina bilder skulle dansat runt i världens alla tidningar med hägrande fotografkarriär.

 

Jag är i motsats till TV4 inte förvånad över att hovet vill se bilderna och vill veta plats, datum och tid när de är tagna och att man helt enkelt vill övertyga sig om bildernas äkthet! Om någons förehavande är väl dokumenterade i tid och plats så är det Sveriges konungs. För tänk om han det datum som bilderna är tagna skulle befunnit sig på statsbesök.

 

Observera att jag i dessa rader inte tar ställning till om det är konungen som är på bilderna eller inte utan det jag vill sätta fokus på är att det är viktigt att när media presenterar eller påstår något skall det de presenterar och påstår vara 100%  bevisat annars finns det en stor risk att förtroendet för mediernas sanningshalt kommer att raseras.

 

I en fungerande demokrati är det självklart och nödvändigt att vi har medier som granskar makten men då skall de värna om sanningen och endast om sanningen.

Jag har tidigare skrivit om att jag har svårt att förstå varför man skall tävla i musik. Hur skall man bedöma vem som är bäst. Det handlar kanske inte så mycket om vilken musik som är bäst utan det handlar mera om hur pass många som gillar just den låten, den musiken. Att flera tycker om en viss sorts låt, musik betyder i själva verket inte att den skulle vara bättre än den som just då gillas av färre.

 

Musiksmaken växlar med tiden. Jag ser mig själv som allätare i musik. Jag kan faktiskt till och med uppskatta en riktig bra hårdrockslåt.

 

Idag hörde jag en gammal välkänd sång i radion, Granada, en sång skriven av mexikanaren Augustin Lara och som bland annat har sjungits in av två så skilda sångare som Frank Sinatra och operasångaren Placido Domingo.

 

När jag var femton år gick jag helt frivilligt och såg AIDA i operahuset i Budapest.  Jag har ingen aning om varför jag gick dit. Jag har inget minne av att jag skulle ha varit förtjust i opera. Jag skall tillstå att trots den högt ljudande musiken somnade jag mitt i en av de långa ariorna. Det dröjde sen ca 10 år innan jag på nytt gick och lyssnade på opera.

 

Av en ren tillfällighet råkade det bli AIDA igen men denna gång utomhus i Verona tillsammans med min då relativt nyblivna hustru. Föreställningen var en fantastisk men annorlunda upplevelse. Vi satt med tända ljus i händerna och skulle avnjuta föreställningen. Men istället för applåder möttes sångarna ofta av visslingar. Publiken var missnöjd med att regissören hade moderniserat uppsättningen.

 

Även om jag är från Liszts och Bartoks land så har jag inte varit särskilt förtjust i klassisk musik. Men det har förändrats med tiden. Idag är det annorlunda. Vill jag hitta lugn och ro då sätter jag gärna på en CD med just klassisk musik. Vill jag ha lite mer inspiration då kan det gärna bli en kör från en opera.

 

Hur det nu än är så älskar jag musik. Sen, som sagt, får det gärna vara nästan vilken sort som helst bara jag kan känna att musiken rycker tag i mig så att jag kan hänge mig till rytmer som helt enkelt ger mig en god känsla! Det är väl ändå det musiken skall handla om, att fylla oss med lite blandade känslor alltifrån vemod till gränslös glädje allteftersom det humör, den situation och det behov som vi själva befinner oss i just då!

Så här dags på våren är många av oss relativt slitna i kroppen efter en lång vinter utan tillräckligt med sol. Nu är ju inte bara den långa vintern som gör kroppen trött utan självklart även att kroppen helt enkelt behöver återhämtning. När man har fullt upp med arbete, rolig fritidssysselsättning så är det lätt hänt att glömma bort behovet av daglig återhämtning.

 

När jag kom hem från jobbet idag på eftermiddagen kom jag plötsligt att tänka på sniglar. Sniglar hör sommaren till. Ända sedan min uppväxt på landet i Ungern, gillar jag sniglar. Jag kommer ihåg hur vi som barn försökte locka fram snigeln ur sitt skall med följande sång: Snigeln, kom ut, ditt hus brinner, du får mjölk och smör och det räcker även till imorgon. (Fritt översatt från ungerskan)

 

Sniglar är snäckor med eller utan skal. En del av sniglarna är inte särskilt sympatiska för de kan förstöra en hel trädgård och vissa arter äter upp varandra.  

 

Sniglar ses ofta som symbol för långsamhet men även för styrka med tanke på att vissa arter bär på sitt eget hus. Visst är det så att sniglar är känsliga och långsamma.

 

Vi människor har ibland en förmåga att bildligt talat ätas upp av krav och förväntningar. Vi har ofta svårt med att vara förnöjsamma och ge oss själva tid för lugn, ro och återhämtning.

 

På många ställen där vi rör oss idag ser vi människor hålla i sin mobil spelande, surfande eller ringande. Jag själv är en av de många.

 

Vi är mer eller mindre ständigt nåbara, var vi än befinner oss. För någon vecka sedan glömde jag min mobiltelefon hemma, jag blev först en aning stressad av det men efter en stund blev jag riktigt nöjd. Jag tänkte på hur det var på den tiden när det inte fanns några mobiltelefoner, inga telefonsvarare och absolut inga nummerpresentatörer. Den som ville nå en nådde en ändå.

 

Det moderna samhällets teknik är såväl en välsignelse som ett hinder. Vi skall ta vara på teknikens positiva framsteg men vi skall också kunna sätta våra egna gränser så att vi kan hitta tillbaka till vår egen styrka.

 

Jag tror att styrkan faktiskt finns i långsamheten. Att våga ta det lugnare, att stänga av telefonen, koppla ner internet, ge oss ut i naturen och bara våga vara i lugn och ro med alla kraven slängda i soptunnan!

Idag på morgonen på vägen till jobbet hörde jag utbildningsminister Jan Björklund (fp) presentera nyheten att regeringen kommer att införa skolk i terminsbetygen. I gymnasiet kommer det att införas från och med höstterminen 2011 och från och med höstterminen 2012 i årskurs sex.

 

I radion hörde jag Miljöpartiets skoltalesman, vars namn jag inte riktigt kommer ihåg, som  i princip totalsågade regeringens förslag med ordet flum!

 

När jag hörde honom upprepa ordet flum ett antal gånger visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta! Visst är det så att införandet av skolk i betygen inte i sig själv kommer att lösa skolkproblematiken för dem som verkligen vill hålla sig ifrån skolan. Men att därifrån kalla detta för flum är för mig ett väldigt, väldigt långt steg.

 

Det viktigaste i skolan är självklart att varje elev kommer upp i måluppfyllelsen och får med sig kunskap som kan bli till ett viktigt verktyg i det fortsatta livet. Men hur skall man kunna komma fram till måluppfyllelse om man regelbundet är borta från lektionerna?

 

Om inte jag minns fel så har man tidigare i olika debatter jämfört skolan med en arbetsplats. I kritiken mot att skolk införs i betygen verkar det för mig som den tanken är borta. Visa mig en arbetsplats där arbetstagaren får utan intyg, utan överenskommelse, vara borta från arbetet ens en timme utan löneavdrag?

 

För mig framstår det mera fumligt att acceptera skolk utan några som helst åtgärder än att införa skolk i betygen och därmed markera att skolan är en plats där alla får vara med och ta ansvar, så också eleven.

 

Sen är det självklart att all skolk inte har samma ursprung, samma orsak för alla dem som oregelbundet eller regelbundet skolkar.

 

Vad jag menar är att det är viktigt att skolan verkligen blir en plats för kunskapsinhämtande och personlighetsutveckling och inte en plats för ointressanta, tråkiga lektioner och tävlingsinriktad, trendstyrd utslagning.

 

För egen del ser jag inget konstigt med att skolk förs in i betygen. Men jag borde kanske inte uttala mig i och med att jag inte längre har några barn i skolåldern. Men jag har några barnbarn på gång så jag får nog trots allt tycka till. Vad tycker du som har barn i skolåldern?

De senaste dagarna har nyheterna dominerats av al-Qaida ledaren Usama bin Ladins död i Pakistan. Jag tillhör inte dem som har jublat av glädje över den nyheten. Jag skulle heller sätt att Usama bin Ladin tagits till fånga levande och ställts inför en internationell domstol.

 

Hämnd har i historien alltid följts av hämnd. Det finns liksom aldrig något slut på det. Efter Usama bin Ladins död har det varit många spekulationer om han verkligen blev dödad eller om han fortfarande lever. I fredags bekräftade al-Qaida att Usama bin Ladin är död och att terroraktioner skall fortsätta.

 

Det finns självklart inga meningar med terroraktioner och inte heller några meningar med hämnd. Ändå hålls hatets rullband igång och oskyldiga människor faller praktiskt taget dagligen offer för det meningslösa våldet.

 

Jag blir samtidigt mörkrädd och arg, när människor som uppmanar till terroraktioner, som utför terroraktioner, inte så sällan med religionen som täckmantel, blir till hjältar.  En orätt rättfärdigar aldrig en annan orätt!

 

De riktiga hjältarna är de oskyldiga. De som väljer att inte ta till vapen. De som väljer att med lagliga medel kämpa för rätt och rättvisa. De riktiga hjältarna är de som inte låter hatet få det sista ordet! De riktiga hjältarna är de som låter barn vara barn och gör allt för att barnen skall kunna växa upp i kärlek utan hatets frö i sina hjärtan. De riktiga hjältarna är de som vågar gå emot ondskan och låter vapnen rosta sönder.

När jag växte upp i den då kommunistiska Ungern var 1: maj en riktig festdag. 1:a majtåget var långt, utan ände. Glädjen var stor. Vad talet handlade om har jag ingen aning. Jag har inte ens minne av att jag uppfattade något tal men jag tyckte att det var väldigt roligt att vara med.

 

Min fru och jag brukar ha som tradition att varje år titta på 1:a majtåget. Tågets längd har varierat med åren och den har då förstås aldrig nått upp till längden av de majtåg jag minns har deltagit i. Våra intressen av majtågen har inriktat sig på vilka budskap skyltarna i tåget förmedlar. Vi har oftast tyckt om skyltarnas budskap men har haft en annan väg att genomföra det än de socialdemokratiska idéerna. I år har vi missat 1:a maj tåget i och med att det sammanföll med gudstjänsttiden.

 

När jag kom hem från kyrkan såg jag ett mejl från en god vän som berättade om en 12-åring pojke i Afghanistan som ”blivit självmordsbombare” och jag undrade hur ett litet barn kunde pressas till något sådant.

 

Denna 12-årige pojke lär gå till historien som den troligen yngsta självmordsbombaren i Afghanistans historia. En kvinna och tre män dödades och flera skadades.  Att ett barn blir självmordsbombare är för mig ett slags bevis på att självmordsbombare blir man inte av en ren fri vilja utan det är något man manipuleras till eller helt enkelt tvingats eller dömts till.

 

Jag var åtta år 1956 då dåvarande Sovjetunion invaderade Ungern. Jag bodde då på ett barnhem ute på Ungerska landsbygden. Vi väcktes mitt i natten av rektorn och fick gå ner i skyddsrummet. På morgonen då vi skulle gå till skolan mötte vi den ryska soldaten i ytterdörren. Han stod där med sitt vapen på axlarna. När jag passerade frågade han om jag ville hålla i hans vapen. Med åttaåringens nyfikenhet var det en självklarhet att hålla i vapnet. När jag fick hålla i vapnet var nattens rädsla borta.

 

Jag har ofta tänkt på denna händelse. Hur lätt det är att bli indoktrinerad. Jag känner inte till den 12 åriga pojkens historia men jag blir oerhört fruktansvärt förargad över vuxna människor som inte respekterar barn utan fullständigt utan den minsta tvekan utnyttjar dem. Om nu dessa vuxna människor längtar efter att sända andra i döden varför gör de i så fall inte det själva?

 

Nu tycker jag förstås självklart att ingen, absolut ingen skall vara självmordsbombare. Men vad jag ville uttrycka med raderna ovan var att jag är övertygad om att man blir självmordsbombare antingen genom indoktrinering, tvång eller rent av att ledaren, gruppen som står bakom självmordsbombarbeslutet har dömt personen till det. Detta utesluter inte att det kan finnas frivilliga självmordsbombare men jag tror att de i så fall är väldig, väldigt få. Den ständigt viktiga frågan är om det överhuvudtaget finns något riktigt botemedel mot indoktrinering och hat?

 

Jag vill trots allt, varje dag som är och som kommer, vara övertygad om att störst av allt är ändå kärleken. Att kärleken ändå har förmågan att besegra hatet. Men frågan som kvarstår är hur det kan bli möjligt?