När jag växte upp i den då kommunistiska Ungern var 1: maj en riktig festdag. 1:a majtåget var långt, utan ände. Glädjen var stor. Vad talet handlade om har jag ingen aning. Jag har inte ens minne av att jag uppfattade något tal men jag tyckte att det var väldigt roligt att vara med.

Min fru och jag brukar ha som tradition att varje år titta på 1:a majtåget. Tågets längd har varierat med åren och den har då förstås aldrig nått upp till längden av de majtåg jag minns har deltagit i. Våra intressen av majtågen har inriktat sig på vilka budskap skyltarna i tåget förmedlar. Vi har oftast tyckt om skyltarnas budskap men har haft en annan väg att genomföra det än de socialdemokratiska idéerna. I år har vi missat 1:a maj tåget i och med att det sammanföll med gudstjänsttiden.

När jag kom hem från kyrkan såg jag ett mejl från en god vän som berättade om en 12-åring pojke i Afghanistan som ”blivit självmordsbombare” och jag undrade hur ett litet barn kunde pressas till något sådant.

Denna 12-årige pojke lär gå till historien som den troligen yngsta självmordsbombaren i Afghanistans historia. En kvinna och tre män dödades och flera skadades.  Att ett barn blir självmordsbombare är för mig ett slags bevis på att självmordsbombare blir man inte av en ren fri vilja utan det är något man manipuleras till eller helt enkelt tvingats eller dömts till.

Jag var åtta år 1956 då dåvarande Sovjetunion invaderade Ungern. Jag bodde då på ett barnhem ute på Ungerska landsbygden. Vi väcktes mitt i natten av rektorn och fick gå ner i skyddsrummet. På morgonen då vi skulle gå till skolan mötte vi den ryska soldaten i ytterdörren. Han stod där med sitt vapen på axlarna. När jag passerade frågade han om jag ville hålla i hans vapen. Med åttaåringens nyfikenhet var det en självklarhet att hålla i vapnet. När jag fick hålla i vapnet var nattens rädsla borta.

Jag har ofta tänkt på denna händelse. Hur lätt det är att bli indoktrinerad. Jag känner inte till den 12 åriga pojkens historia men jag blir oerhört fruktansvärt förargad över vuxna människor som inte respekterar barn utan fullständigt utan den minsta tvekan utnyttjar dem. Om nu dessa vuxna människor längtar efter att sända andra i döden varför gör de i så fall inte det själva?

Nu tycker jag förstås självklart att ingen, absolut ingen skall vara självmordsbombare. Men vad jag ville uttrycka med raderna ovan var att jag är övertygad om att man blir självmordsbombare antingen genom indoktrinering, tvång eller rent av att ledaren, gruppen som står bakom självmordsbombarbeslutet har dömt personen till det. Detta utesluter inte att det kan finnas frivilliga självmordsbombare men jag tror att de i så fall är väldig, väldigt få. Den ständigt viktiga frågan är om det överhuvudtaget finns något riktigt botemedel mot indoktrinering och hat?

Jag vill trots allt, varje dag som är och som kommer, vara övertygad om att störst av allt är ändå kärleken. Att kärleken ändå har förmågan att besegra hatet. Men frågan som kvarstår är hur det kan bli möjligt?