Nu är det kung Carl XVI Gustafs tur att löpa gatlopp. I flera dagar har boken ”Den motvillige monarken Carl XVI Gustaf funnits i dags- och kvällstidningar. Boken ges ut av förlaget Lind & Co ett förlag som jag i min okunnighet inte har hört talas om.

På förlagets hemsida kan man läsa följande: ”Lind & Co är ett självständigt och oberoende uppstickarförlag. Vi är kända för att vara duktiga på marknadsföring och PR och många av våra böcker och författare får ofta ett stort genomslag.”

Att förlaget är bra på PR och marknadsföring kan bekräftas av alla som följer de dagliga nyheterna. På förlagets hemsida kan man även läsa att det är förlaget som har gett ut Magdalena Graafs självbiografi och som enligt dem har sålt i 100 000 exemplar.

Själv har jag inte varit intresserad av Magdalena Graaf och har följaktligen inte heller läst hennes bok.

Den aktuella boken om Carl XVI Gustaf är skriven av journalisten och författaren Thomas Sjöberg med Deanne Rauscher och Tove Meyer som medförfattare. Förlaget uppger att utgångspunkten för boken har varit att belysa de av Kungens okända sidor samt att läsaren skall få ta del av Kungens inofficiella liv.

Vad jag förstår så är det skildringen av Kungens inofficiella liv som har väckt mediernas intresse och hasat upp boken till en nivå som med all säkerhet kommer att gynna försäljningen långt över det förväntade.

Kung Carl XVI Gustaf har själv kommenterat boken igår med att tala om att han inte har läst boken men väl tidningarnas rubriker. ”Och med tanke på rubrikerna, så har jag självklart talat med både familj och med drottningen. Vi vänder på ett blad, ungefär som ni gör i era tidningar, och ser framåt i stället. Och vad jag förstått, enligt boken, är det här situationer långt, långt tillbaka i tiden. Vi ser framåt. Det ska bli fint.”

Mycket snabbt efter detta uttalande kom PR-experternas dom och det var i princip tummen ner. Vad jag förstår så menar de att det skulle varit bättre för kungen att överhuvudtaget inte säga något i och med att han inte läst boken. När jag hör denna kritik ler jag inom mig. Jag ler helt enkelt för att om inte kungen skulle uttalat sig då skulle han ha fått kritik för det.

Lyssnar man ordentligt till vad Kungen sa igår så dementerade han ingenting. Han sa att det är frågan om situationer som är långt tillbaka i tiden och att han och familjen nu vänder blad!

Enligt Expressen tycker bokförläggaren Kristoffer Lind ”att hovet skämtar bort boken genom att säga att den är ”lagd på hyllan” och att kungens presskonferens bekräftade att hovet inte tar den på allvar.”

Bokförläggarens PR sinne skymtar tydlig fram när han enligt Expressen säger: ”Vi vill att boken ska tas på allvar. Den innehåller skildringar av situationer som är ganska anmärkningsvärda och som kan undergräva förtroendet för kungens som statschef. Vi är väldigt förvånade att det är locket på. Jag tror inte att medierna och allmänheten nöjer sig med det.”

Nu är frågan om jag av ren nyfikenhet skall köpa boken och gotta mig i att läsa om Carl XVI Gustafs privatliv.  Men jag undrar varför jag skall köpa boken när det som är smaskigt redan är ute på tidningarnas löpsedlar och sidor?

Ja varför skall jag överhuvudtaget köpa en bok vars innehåll är gammal skåpmat och vars källors syfte kan vara mångtydlig.

Även om jag inte kommer att köpa boken undrar jag lite stillsamt om boken kommer att bli ett fiasko eller en succé som kommer att ges till många som julklapp.

Apropå det, idag var det någon som önskade mig god jul. Detta den 4:e november.

”Upp som en sol ned som en pannkaka”.  Fast detta ordspråk ofta kan tillämpas på personer som finns i offentligheten så passar den mer eller mindre in på oss alla!

Någon gång i livet upplever vi alla någon form av framgång som så småningom glöms bort och till och med kan användas emot oss.

För två år sedan var Barac Obamas popularitet enormt stor och han blev USA:s president. Yes we can gjorde avtryck även bland partistrateger i Sverige.

När kongressvalet som bäst pågår i USA, är oron bland demokraterna stor. Enligt politiska bedömare i USA ser många demokrater Barac Obama som en belastning i och med att han inte har lyckats förklara sin politik, något som han var så jättebra på i kampen om presidentämbetet.

Nu tror jag inte att Barac Obama har drabbats av personlighetsförändring, att han plötsligt har blivit en annan person, men han har drabbats av faktorer som har varit i gång redan innan han blev president.

Det är inte Barac Obama som har startat krigen i Irak och Afganistan. Det är inte Barac Obama som är orsaken till den 10 % -iga arbetslösheten i USA.

Men i och med att det är han som är president är det han som ställs till svars. Som alltid så är det inte oppionsinstitutens prognoser som avgör utan det är väljarna.

Även om demokraterna skulle bli förlorarna i dagens val i USA så kan Barac Obama fortfarande genomföra en politik som ger människorna i USA och världen ett bättre hopp!

För egen del tror jag fortfarande på Barac Obamas vilja och förmåga till förändring och ser honom knappast som en pannkaka.

Idag på förmiddagen skadades 32 personer i centrala Istanbul i ett bomdåd som kan ha varit en självmordsattack. Av de skadade var 15 personer poliser som troligen kan ha varit föremål för attacken.

I Göteborg har bombvarningar och försäkringar om att det inte är någon fara för allmänheten avlöst varandra. Uppenbart är effekten av attentatshot att det är något färre personer än normalt som rör sig ute.

Malmö är sen tidigare en stad fylld av rädsla.

Frågan är berättigad med vilken rätt människor utkräver hämnd på andra människor för oförätter de själva eller deras folkgrupp har blivit utsatta för genom detta göra livet fyllt med rädsla och smärta för människor som överhuvudtaget inte är inblandade i vare sig personliga eller icke personliga konflikter.

Jag har alltid haft respekt för människor som kämpat och kämpar för människors rättigheter och som inte accepterar våld och förtryck.

Men jag har ingen respekt för människor, organisationer som på olika sätt förmår enskilda människor att genomföra självmordsattacker. Självmordsattacker ökar inte förståelsen för en grupps kamp den ökar inte förståelsen för längtan efter självständighet och frihet. Självmordsattacker skapar mitt i sitt syfte av rädsla, avståndstagande.

Jag har inte heller respekt för människor som i anonymitetens tecken framför sina hot, håller sig gömda med sina innersta åsikter men slår till skoningslöst mot dem de har något emot!

Jag är fortfarande trots mina bruna ögon så blåögd att jag tror på dialog och samtal, att jag tror att motsättningar kan lösas vid förhandlingsbordet bara det finns den minsta lilla vilja att uppnå en överenskommelse.  

Att plåga och skada någon krävs inget mod till det är nämligen något av det lättaste som finns.

Samtidigt behöver vi alla tänka genom vad det är som gör att ett sådant hat kan växa fram i samhället och göra allt vad vi kan för att göra samhället så tillgängligt som möjligt för alla, att hatet kan läka och försoningen vinna.

För egen del kommer jag aldrig att ge upp hoppet om ett samhälle där människor kan finna sin livschans och försoningen görs möjlig innan hatet växer till hopplöshetens handling.

Det finns dagar då jag inte direkt spontant kommer på vad jag skall skriva om. Jag brukar då gå ut på tidningarnas hemsidor och se på vad som har hänt, om det är något som berör mig och jag skulle kunna kommentera.

På Dagens Nyheters hemsida fastnade jag för en nyhet som jag direkt tänkte, nej Iván Czitrom den där kan du inte skriva om. Du kommer säkert att få reaktioner, som att du är emot jämlikhet, är kvinnoförtryckare osv. När jag snabbt tänkte så bestämde jag mig för att jag faktiskt skall skriva om den där nyheten helt enkelt för att jag vet att jag är för jämlikhet!

Nu undrar du förstås vad det var för kontroversiell nyhet som DN:s nätupplaga presenterar med rubriken: ”Mammorna kvar vid spisen.” ”Yngre mammor vill vara hemma ännu mer med barnen och tror att de skulle kunna vara hemmafruar om de bara hade möjlighet, visar en ny undersökning.” Tidningen hänvisar till en undersökning som nätsajten Familjeliv låtit göra bland 9 000 mammor.

På Familjelivs hemsida går att läsa hela undersökningen, att ”sju av tio svenska mammor vill vara hemma mer med sina barn och yngre mammor vill vara hemma mer än äldre mammor. I ålderskategorin 16-29 år är andelen mammor som vill vara hemma mer störst. Mer än hälften av mammorna tror att fler skulle vilja vara hemmafruar om de kunde, en andel som är jämn genom hela Sverige. ”

DN:s korta artikel har minst sagt rört upp känslor och undersökningen kritiseras och ifrågasätts.

För egen del tycker jag verkligen inte om rubriken som DN har valt. För att yngre mammor vill vara hemma ännu mer med barnen behöver inte i första hand innebära att de vill vara kvar vid spisen. Jag tror överhuvudtaget inte att det handlar om det.

Den frågan vi alla behöver ställa oss, särskilt vi män, är vem som gör mest hemma efter avslutad arbetstid. I jämlikhetens Sverige så är det inte en vild gissning att det fortfarande är mammorna som är mera dubbelarbetande. Med dubbelarbete inbegriper jag så klart arbetet i hemmet.  Jag är medveten om att i många hem delar man på mycket men jag tror knappast att det jämlika överväger

För den som är intresserad rekommenderar jag att ta del av Familjelivs undersökning www.familjeliv.se som inte enbart handlar om mammornas önskan att vara hemma mera med sina barn utan är en bred undersökning som även tar upp frågan om ekonomi, skola och omsorg, mat, shopping, högtider mm.

Det rödgröna samarbetet tar paus meddelade Mona Sahlin (s) idag. Är det någon som är förvånad? Det är inte jag! Det enda som förvånar mig är att detta meddelas mer eller mindre spontant av Mona Sahlin ensam, utan en sammankallad presskonferens där alla tre partierna är samlade för att gemensamt berätta att de tar en paus men att de i olika former ändå kommer att samarbeta.

Det som ytterligare förvånar mig är Lars Ohlys (v) tystnad. När Mona Sahlin talar, Peter Eriksson (mp) bekräftar så håller sig idag Lars Ohly borta med sina kommentarer. Såväl Mona Sahlin som Lars Ohly betraktar det gångna valresultatet som ett klart nederlag medan Miljöpartiet har starkt stärkt sin position.

Att vara i ett samarbete handlar om att ge och ta. Att ge och ta är alltid lättare när man är jämspelt i storlek. Det jämspelet finns varken hos de rödgröna eller hos alliansen vilket i regel innebär att de mindre partierna alltid har svårt att hävda sig i förhållandet till det största partiet i blocket.

Skall man ändå hitta någon orsak till den plötsliga pausen i det rödgröna samarbete dagen efter att de lade fram sin budget kan man kanske hitta det i Lars Ohlys analys av valet 2010 och som går att läsa i Flammans nätupplaga den 21 oktober. Där skriver Lars Ohly bland annat följande:

”Socialdemokratin saknar idag självförtroende i stor utsträckning. Det finns en räddhågsenhet inom S som leder till ett ängsligt sidoblickande på borgerligheten. Risken är att det socialdemokratiska partiet helt förlorar sin position som samhällsförändrande kraft om det inte radikaliseras och vågar förnya den politik som ska leda till att de gamla visionerna blir verklighet.

Mycket av det som högern nu genomför i högre hastighet och längre steg än tidigare har påbörjats av socialdemokratiska regeringar. Det är dags att göra upp med tilltron till marknadslösningar, avregleringar och acceptans av vinstintresset som drivkraft för välfärden om socialdemokratin ska kunna återta sin ställning som radikal samhällsförändrare.

Miljöpartiet är inte ett samhällsförändrande parti som fullt ut förstår fördelningspolitikens sprängkraft eller höger-vänsterskalans betydelse. Därmed är det inte heller en pålitlig allierad i det samhällsförändrande uppdrag som är vårt.”

Kan det möjligen vara så att de rödgrönas nederlag i valet beror på att väljarna insåg att denna konstellation inte skulle kunna hålla i fyra år?

De senaste dagarna har mina tankar liksom många andras varit hos människorna i Malmö.  Jag har vid några tillfällen varit i Malmö och tycker att det är en mycket trevlig stad, nära kontinenten. Det är en stad som jag utan tvekan skulle kunna bo i.

Jag minns särskilt ett tillfälle när jag tillsammans med hundratals scouter var i Malmö och konung Carl XVI Gustaf medverkade och sångaren Jan Johansen sjöng sin låt: Se på mig.

Se på mig kan vara det som den hittills anonyma skytten i Malmö önskar. Även om personen i frågan enligt polisen är en försiktig gärningsman som är mån om att komma undan så ser jag det ändå som självklart att det är uppmärksamhet som personen i frågan söker efter. För den som på måfå skjuter människor med invandrarbakgrund har något som personen eller personerna i fråga vill förmedla.  Jag har väldigt svårt att se att det budskap vederbörande vill förmedla kan stavas på annat sett än hat.  Men varför hata någon man inte känner?  I överhuvudtaget, varför hata?

Malmö är idag en stad fylld med rädsla och sorg.  Jag delar rädslan och sorgen och hoppas att gärningsmannen med det snaraste kan gripas.

Samtidigt så är allt detta som händer i Malmö en stark signal om att vi som lever i Sverige behöver lyssna på varandra och tillsammans fortsätta skapa ett samhälle där klyftorna försvinner och ingen skall behöva vara rädd!

Det finns nyheter som jag har dubbla känslor inför. En sådan nyhet hörde jag i P1 idag på morgonen. Nyheten handlade om att privat sjukvård har blivit en ny tillväxtbransch i Afrika.

Just nu öppnas nya moderna sjukhus i världens fattigaste länder. Vid en snabb lyssning blir jag självklart glad.

Jag ser framför mig ett sjukhusbesök i Ukraina på mitten av 90-talet. I det ena rummet efter det andra fanns det människor som vårdades för bland annat sjukhussjukan. Operationsrummet såg ut som när jag opererade bort mandlarna i Ungern i början av 60-talet. Dörren från operationsrummet gick direkt ut till en korridor.

Vem av oss skulle kunna tänka sig bli inlagd på ett sådant sjukhus. Jag har aldrig varit i Afrika men jag föreställer mig att sjukhusstandarden på de flesta sjukhus knappast är bättre än det var i Ukraina.

Så visst blir jag glad för att nya moderna sjukhus öppnas i Afrikas fattiga länder. Men i samma ögonblick som jag blir glad blir jag också tveksam, något arg och en aning ledsen. Varför? Helt enkelt för att dessa moderna sjukhus kommer enbart att bli tillgängliga för dem som har råd att betala för sin sjukvård, den rika medelklassen, turister och diplomater.

Jag har alltid haft svårt att förstå och kommer alltid ha svårt att förstå varför man inte kan investera i god vård så att den blir tillgänglig för alla!

I februari 1997 var jag tillsammans med en grupp på studieresa till Israel och Palestina. En hel dag besökte vi Gaza. Efter att vi hade varit och besökt ett flyktingläger åkte vi med vår buss genom Gaza, vi passerade bland annat Arafats hus och så även ett antal nybyggda höghus som just då stod tomma.

Den uppgift vi fick från vår guide var att husen var byggda av Japaner för Arafats polis. Nu var man oense om något, vilket gjorde att ingen bodde i de nybyggda husen. I min enfald tänkte jag mig att man skulle kunna fylla lägenheterna med familjer som bodde i de otroligt primitiva flyktinglägren bara någon kilometer därifrån. Men så kunde man förstås inte göra.

Affärstidningen African Business har nyligen utsett privat sjukvård som nästa tillvästbransch i Afrika efter mobiltelefoni och infrastruktur.

Idag blev det klart att Thomas Bodström har avsagt sig sin riksdagsplats. Åsikterna om avsägelsen går isär. En del tycker att det var rätt gjort, andra att det är ett svek mot de väljare som kryssade för Thomas Bodström.

Jag har alltid haft svårt och kommer alltid ha svårt för kategoriska åsikter och uttalanden. I allmänhet talar inte folk om vem de har kryssat för. Hur skall man då veta vad de känner och upplever i det här fallet. Någon kan framträda och föra fram sin åsikt men det är inte allas åsikt.

Rent allmänt kan jag tycka att har man ställt upp på en valsedel och man till och med blivit personvald, då finns det ett ansvar som det är svårt att komma ifrån.

Livet är enligt min mening inte svart och vitt även om det finns många som uppfattar det så. Mellan svart och vitt finns det en oändlig massa nyanser. Vi kan tycka båda det ena och det andra, vi kan ha outtömliga åsikter och argument men till sist avgör ändå individen.

I ett helt kollektivistiskt tänkande kan det vara nyttigt att erkänna att det trots allt är individen själv som till sist väljer vad han/hon skall tycka och tänka, hur och vad han/hon i frågan beslutar.

Individen Thomas Bodström har valt familjen. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett utmärkt val och jag har full respekt för det valet.

Jag har även full respekt för att Thomas Bodström har valt att avstå från sin rätt till riksdagens inkomstgaranti på omkring 44.000 kronor i månaden.

Jag undrar lite stilla vem av Thomas Bodströms kritiker skulle välja att avstå från en sådan inkomstgaranti.

Det socialdemokratiska arbetarpartiet kommer att klara sig utan Thomas Bodström i riksdagen. Samtidigt är jag personligen helt övertygad om att om Thomas Bodström vill fortsätta med politiken, kommer han att tas emot med öppna famnar av de flesta socialdemokrater. Hur vet jag det? Nej, jag vet det inte alls, utan det är bara min egen slutledningsförmåga. För vem vill bli av med ett lokomotiv, knappast Mona Sahlin.

Gruppledarna i riksdagen har nu kommit överens om att Tomas Bodström (s) ansökan om ledighet från riksdagens arbete skulle avslås.  Enligt talmannen Per Westerberg motiveras avslaget så här: ”Gruppledarna har uppfattningen att ledigheten ej ska beviljas, då huvuddelen av den aktuella ledigheten inte avser föräldraledighet med föräldrapenning. Partiell ledighet kan ej beviljas och därför går ledigheten utanför den praxis som tillämpas”

Jag har vid något tillfälle i samband med vädjan i ett enskilt ärende träffat Tomas Bodström (s) i Rosenbad i hans egenskap som dåvarande justitieminister. Jag uppfattade Tomas Bodström som en mycket korrekt person med stor lyhördhet i det ärende som presenterades för honom.

De senaste fyra åren har Tomas Bodström verkat i opposition. Han har blivit författare till några kriminalromaner. Jag har inte läst någon av de böckerna så jag kan inte uttala mig om hans egenskaper som författare.

Som jag tänker mig har Tomas Bodström nu ställts inför ett av sitt livs svåraste beslut. Skall han vara kvar i USA hos sin familj eller skall han följa deras vilja som har valt honom som sin representant i Sveriges Riksdag.

Utan tvekan är detta ett delikat och svårt val. För egen del skulle jag inte bli det minsta överraskad om Tomas Bodström väljer familjen. Jag skulle tro att väljarna skulle förstå honom. Men kommer väljarna att förstå honom om han väljer bort familjen och kommer Tomas Bodström och hans familj må bra av det?

Enligt Dagens Nyheters nätuppulaga har spelbolaget Ladbrokes satt oddset på 1,50 gånger pengarna för den som tror att Bodström inte kommer hem till Sverige och riksdagen. Den som tror att han kommer hem till Sverige för att fullgöra sitt uppdrag i riksdagen får 2,40 gånger pengarna.

Jag har vid tidigare tillfälle skrivit om att jag inte direkt har några speciella idoler inom sång och musik grenen. Det hindrar inte mig från att tycka om flera artister.

Vi har egentligen ingen aning om hurdan en artist är annat än det vi tar till oss genom det de presterar. Sen kan media få oss att tro att vi lär känna artisterna genom olika artiklar. I min mening ger artiklarna med all säkerhet ytterst sällan hela sanningen om den artist de berättar om.

Häromveckan träffade jag tillsammans med några av mina arbetskamrater en av Sveriges absolut mest folkkära artister som det finns massor av artiklar och uppfattningar om.

Det var en av mina arbetskamrater som upptäckte denna världsartist på Arlanda. Hon gick utan rädsla fram till henne presenterade sig, utväxlade några ord med henne och hon liksom alla vi andra som var i närheten möttes av en genuin vänlighet! Det fanns ingen distans, ingen divighet, ingen känsla av överlägsenhet utan bara äkta närhet.

Efter en valrörelse kommer tiden för utvärdering. Vad har vi gjort rätt, vad har vi gjort fel, vad är det vi behöver ändra på. Har vi nått fram med vårt politiska budskap eller har vårt politiska budskap varit för otydligt, osynligt, svagt.

För egen del tycker jag att det är synd att vi lokalt inte har ekonomiska resurser till att låta någon utomstående person/grupp göra utvärderingen genom att ställa ett antal frågor till Köpingsborna för att vi skulle kunna bli medvetna om vad det är som gör att vi har nått det resultat vi har nått och vad det är som krävs för att resultatet skulle kunna bli väsentligt bättre.

Inte så sällan görs utvärderingarna av oss själva antingen av politiska tjänstemän eller av några i styrelsen.  Utvärderingar görs sällan i samarbete med väljarna.  Det är väljarna som väljer och därmed är det väljarna som vet varför de har valt som de har gjort.

Folkpartiet tappade 4 mandat på riksplanet. Det är tappade mandat som betyder mycket. Särskilt med tanke på att Folkpartiet idag inte har någon riksdagsledamot från Dalarna. Det är absolut ett stort minus.

I Landstinget Västmanland har Folkpartiet tappat ett mandat och även tillsammans med Alliansen tappat styret i Västmanland.  Att säga att detta har berott på en rikstrend är att underskatta väljarna.

I Kommunvalet i Köping, gjorde vi ett bättre resultat än i riksdagsvalet och landstingsvalet. Är jag nöjd med det? Svaret är båda ja och nej. Jag är nöjd över att vi inte har tappat mandat och har fått fler antal röster än vid valet 2006. Men jag är inte nöjd över att vi inte har fått fler mandat och ännu fler röster. Om man blir nöjd i politiken med att ha några få mandat då har man i princip gett upp tron på sin politik.

Så visst är valet 2010 över men nu börjar valkampanjen för 2014. För egen del hoppas jag att vi kan få flera nya personer som med liv och lust vill vara med och samtala om vad som är bäst för Köpingsborna, vad det är vi saknar i vår kommun, vad det är vi kan förbättra i vår kommun!

Utan en dialog med väljarna står vi stilla, med en dialog kan vi utvecklas och gå framåt.

Sen kan jag inte låta bli att hoppas att kommunvalet kommer att skiljas från riksdagsvalet. Det är enligt min mening en demokratisk nödvändighet!

I morgon måndag kommer utbildningsminister Jan Björklund (fp) att presentera den framtida kursplanen i religionskunskap som kommer att införas hösten 2011. Kristendomen kommer, tvärtemot Skolverkets förslag, behålla sin särställning i grundskolans religionsundervisning.

Enligt artikel i Svenska Dagbladet så anser Lars Ohly (v) att detta inte är bra med tanke på alla dem som utövar en annan religion och alla dem som inte utöver någon religion alls.

Jag har stor respekt för Lars Ohlys engagemang för människor och att han värnar om utövningen av Ramadan lika mycket som för jul och påsk. Men jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på att prioritera kristendomen i ett land som trots allt ändå har sina byggstenar på kristen etik och moral. Varför skall allting som ett samhälle har sin grund i suddas ut och nästan göras till onämnbar.

Enligt artikeln i Svenska Dagbladet poängterar Jan Björklund att det inte är frågan om rangordning mellan olika religioner. Han säger: ”Det handlar inte om att den kristna religionen är bättre än någon annan, utan det här beror på det enorma inflytande som just kristendomen har haft i vårt land, och fortfarande har i vår del av världen.”

När jag var ny som invandrare i Sverige följde jag med ständig nyfikenhet den svenska kulturen. Jag ville veta mera och jag ville lära mig mera om det som är svensk.

Samtidigt har mitt liv ständigt berikats av att möta människor från andra kulturer. Jag behöver inte utöva deras kultur men jag kan inhämta kunskap om det så att jag bättre kan förstå!

Men hur mycket kunskap jag än inhämtade som ny i Sverige så skulle jag blivit oerhört besviken om inte svenskarna skulle vågat stå för sin kultur och sin tradition. Så för mig, som var en fullfjädrad ateist när jag kom till Sverige, var det en självklarhet att Sverige med sin kristna tradition också låter kristendomen ha en särställning i undervisningen och samtidigt inte undanhålla något från andra religioner och andra kulturers sätt att se på verkligheten.

Så Lars Ohly, fortsätt gärna och värna om minoriteter, men gör det inte omöjligt för majoriteten att hålla fast vid sina goda traditioner!

Idag har jag tänkt kommentera katastrofen i Ungern samt Nobels Fredspris.

Jag kan samtidigt inte låta bli att ge några synpunkter till följande kommentar som bifogades min blogg: ”Ge Somaliska barn möjlighet att återförenas med sina barn” Så idag blir det tre tankar i en och samma blogg.

För det första om de Somaliska barnens föräldrar:

Kommentaren lyder som följer: ”Vad är det för föräldrar som flyr och lämnar kvar sina barn?
Jag skulle offra allt, tom mitt eget liv för att mina barn skulle komma i säkerhet innan jag tänker på mig själv. Existerar inte talesättet kvinnor och barn först i Somalia?”

I och med att jag själv och min lillebror blev kvarlämnade i Ungern av vår far så har jag självklart många gånger funderat på varför han inte tog med oss direkt på sin flykt. När jag blev vuxen började jag förstå.  Jag är inte helt säker men jag tror att vår far gick till fots till Österrike en vandring på många långa mil från Budapest.  Han var aktiv i fackföreningen, skulle han inte flytt riskerade han att bli hängd från en telefonstolpe. Det enda han hade med sig på sin flykt var, sin frisörväska och en liten ryggsäck. Hur han skulle ha kunnat få med sig två små barn vet jag faktiskt inte.

Vi måste bli medvetna om att det inte alltid är rationella handlingar som styr en flyktsituation. Jag kan försäkra att det gör ont att lämna dem man älskar, men när man gör det, så gör man det för att ge en framtid i frihet för dem man älskar, för barnen, för hela familjen!

I dessa sammanhang är det absolut inte frågan om egoism!

För det andra katastrofen i Ungern:

En gruvdamm som kollapsade i Ungern har lett till att giftigt rödslam flutit ut i vattendrag. Hittills är det sju personer som har omkommit och 150 personer som har skadats. Fortfarande söker man efter en person som är försvunnen och som kan ha omkommit. Bland annat har allt liv i en flod dött. Området på ca 40 kvadratkilometer där katastrofen inträffat, i huvudsak jordbruksmark, är troligen för en lång tid framöver omöjligt att bo och leva i.  

Jag kan inte låta bli att konstatera att i den moderna tid vi lever i borde en sådan här katastrof, hur mycket det än regnar, inte inträffa om de som är ägare till företaget gör allt det som krävs för att undvika en sådan här totalt förödande katastrof.

Och det tredje Liu Xiaobo:

Jag kan bara säga att jag äntligen är riktigt glad över årets Nobels Fredspristagare som blev den kinesiske litteraturprofessorn och människorättsaktivisten Liu Xiaobo. Han får priset på grund av en ”lång och icke-våldsam kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina.” Detta är självklart ingen populär pristagare bland de Kinesiska ledarna. Liu Xiaobo avtjänar sen december 2009 ett 11-årigt fängelsestraff på grund av att han var en av författarna till upprättandet av ett demokratimanifest som var riktad till den Kinesiska ledningen. Dagens Nyheter uppger att den kinesiska regeringen har varnat Nobelkommittén för att dela ut priset till honom.

Medan jag gläder mig åt att Liu Xiaobo får Nobels Fredspris finns det andra som kritiserar det och tycker att någon annan borde ha fått det. Så är det och så kommer det att förbli. Vi har olika uppfattningar utifrån olika utgångspunkter och det är väl bra att vi får ha det i frihet!

Det är med stor förhoppning och tillfredställelse som jag hälsar migrationsminister Tobias Billström vilja att titta på konsekvenserna av att Migrationsverket sen mars månad i princip inte direkt beviljar anhöriginvandring från Somalia. Anledningen att man avslår somaliska barns ansökan om återförening med sina föräldrar är att personer från Somalia har pga den politiska situationen i landet, svårt att styrka sin identitet i och med att det i princip är omöjligt att få passhandlingar utfärdade i det kaos som råder i Somalia. 

Jag har själv träffat flera somalier som är förtvivlade över att inte kunna få sina barn till sig. Det som har utmärkt de somalier jag har träffat här i Köping är att de är väldigt starkt inriktade på att lära sig svenska och så snabbt som möjligt komma ut i arbetslivet. Flera av dem jag har träffat har utbildning och yrkeserfarenhet från hemlandet.

Att leva utan sina barn är väldigt svår. För egen del kan jag förstå den förtvivlan och hopplöshet familjerna som för närvarande inte får förenas med sina barn, känner.

När jag och min bror kom till Sverige 1965 som familjeåterföreningsfall, förstod jag att min far, som jag under flera år trodde antingen inte brydde sig om mig eller till och med var död, kämpade mycket målmedvetet för att vi skulle få förenas med honom i Sverige.

Min far kom till Sverige som flykting 1956. Det var inte en frivillig flytt utan en påtvingad flykt! Att få hit barn från kommunistiska Ungern var i det närmaste omöjligt men med envishet och målmedvetenhet lyckades min far att få hit oss.

I år har hittills 1073 somaliska barn vars föräldrar finns i Sverige sökt uppehållstillstånd. Om jag har förstått det rätt så har i stort sett alla fått avslag. Barnen är offer för krig liksom deras föräldrar. Det är bra att Sveriges regering nu gör något åt det. Jag hoppas att det inte tar för lång tid. Att barnen inte skall behöva vänta åtta år, som jag och min bror, innan de får återförenas med sina familjer!

Det är alltid roligt att få kommentarer till det jag skriver, även om jag inte alltid förstår vad som exakt åsyftas. Gällande bloggen igår fick jag följande kommentar: ”? Vad varmt tack? Du lever ju inte och vill inte leva i en demokrati.” Jag har alltid varit noga med och kommer att även i framtiden vara noga med att inte lägga åsikter, tyckande i andra människors mun.

Jag kan försäkra att har man som jag, varit uppvuxen i ett enpartistyre, som den i det då kommunistiska Ungern, då längtar man efter att leva i en demokrati. För i en demokrati får man säga och tycka vad man vill, vilket man inte får göra i sammanhang där bara en sann åsikt råder!

Med tanke på det som hände i Storkyrkan idag, inför riksdagens högtidliga öppnande, undrar jag något försynt, om man skulle få säga och tycka vad man vill i ett samhälle som styrs av Sverigedemokrater.

Vad hände där? Mitt under predikan av biskop Eva Brunne, reste sig de delvis folkdräktsklädda Sverigedemokraterna och i protest lämnade de kyrkan. Anledningen var följande avsnitt i biskopens predikan:

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp. Vi har mycket att göra. List, mod, värme krävs. Känn glädjen i uppdraget. Känn tyngden i uppdraget. Känn mandatet från oss. Pröva allt, ta vara på det som är bra. Gör inte skillnad på människor. Känn nåden att vila hos den Gud som har skapat oss.”

Jag kan försäkra att den här typen av predikan har hållits i många kyrkor, jag har säkert själv hållit predikningar i samma riktning. Innehållet är ett rent evangelium i Jesu anda!

Biskopen vågade säga det som evangelierna förmedlar om alla människors lika värde. Istället för att vara tyst talade kyrkan. Istället för att gömma sig bakom vackra ord stod kyrkan upp i kampen för människovärdet!

Sverigedemokraterna som säger sig värna om Sverige och svenskheten reste sig i protest och gick som några av dem uttryckte det, ”kränkta” ut ur en kyrka som är en stark symbol för den värdegrund som Sverige är byggd på.

Jag har under valrörelsen tyckt att Mona Sahlin (s) fått utstå alltför mycket påhopp. Jag står fortfarande fast vid det. Men samtidigt har jag under de senaste dagarna själv blivit mycket besviken på (s) ledaren genom nomineringen av Kent Härstedt till riksdagens talman. Vad ville Mona Sahlin uppnå med det? Som jag uppfattar det, ingenting annat än att påstå att Alliansen är beroende av Sverigedemokraternas stöd och därmed kamma hem politiska poäng i väljarkåren.

Min besvikelse gällande Mona Sahlin (s) grundar sig i hennes till synes utmärkta uttalande i samband med Socialdemokraternas kongress den 28 oktober 2009 då hon sa följande:

”Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande.”

Att svika detta uttalande gör mig djupt besviken!

När omröstningen i riksdagen var över visade det sig att Per Westerberg fortsätter som riksdagens talman.

Det intressanta är att Per Westerberg skulle blivit vald till talman även om Sverigedemokraterna skulle lagt ner sina röster i och med att Tomas Bodström (s) inte var närvarande i riksdagen och Christina Höj Larsen (v) lär varit på toaletten under omröstningen.

Och slutet blev att Sverigedemokraterna inte blev vågmästare i valet av riksdagens talman, varmt tack till Tomas Bodström (s) och Christina Höj Larsen (v).

Jag vill idag kort kommentera två nyheter som jag särskilt fäste mig vid.

Den första nyheten var att säkerhetspolischefen Anders Danielsson har beslutat att höja hotnivån gällande terrorattentat mot Sverige från ett så kallat lågt hot till ett förhöjt hot.  När jag hörde om detta i P1 lyssnade jag med intresse för att få höra orsaken till ändringen. Av nyhetsrapporteringen framkom att säkerhetspolisens beslut har sin grund i underrättelseinformation från Nationellt Centrum för terrorhotbedömning, vilka gör bedömningen att det finns ett förhöjt hot om terrorattentat mot Sverige.

Jag förstår att säkerhetspolisen inte öppet kan tala om vad det förhöjda hotet består i, vilka grupper i samhället man misstänker och åsyftar. Samtidigt har jag svårt att förstå att man samtidigt med att höja hotnivån säger att ”ingen attack bedöms som nära förestående idag” och att hotet fortfarande är lågt i europeisk jämförelse! Min fråga är hur vi medborgare ska hantera denna typ av dubbelt budskap, å ena sidan är hotnivån uppgraderad, å andra sidan är den fortfarande lågt.  Vad finns det för pedagogisk vinst att gå ut och tala om detta när man, av mig förståliga skäl, ändå inte är beredd att säga hela sanningen?

Den andra nyheten jag fäste mig vid idag är valet till talman i Sveriges Riksdag. Ett val som skall äga rum på måndag. Talmannen leder riksdagens arbete och är riksdagens främste representant. Mandatperioden 2006 – 2010 har Per Westerberg varit riksdagens talman. Även om riksdagens talman väljs ur ett politiskt parti så skall han/hon vara neutral och deltar självklart inte i några voteringar.

Alliansen har föreslagit, förnyat förtroende för moderaten Per Westerberg medan de rödgröna har föreslagit socialdemokraten Kent Härstedt. Härmed finns det för närvarande en riksdagsgrupp som får strålkastarljuset på sig redan på måndag och det är Sverige Demokraterna som med sin röst avgör vem som blir riksdagens talman.

Jag har svårt att förstå varför man inte kunde komma fram till en blocköverskridande överenskommelse där inte en minoritet skall fälla avgörandet i talmansfrågan!

Jag hoppas innerligt att riksdagen inte blir en framtida sandlåda där Sverige Demokraterna leker bäst då de andra har svårt att komma överens

Jag har haft en period då jag skrev dikter. Inspirationen till dikterna föddes i olika vardagssituationer. Min tanke har varit att ge ut dessa dikter i bokform, tillsammans med passande foton. Men jag har inte riktigt lyckats få till det för det gäller att få ner tryckkostnaderna så att jag har råd att ge ut det.

Här nedan kan du läsa en kort dikt. Håll till godo.

DET BÄSTA MED MÖRKRET

Även i det mörkaste mörkret

kan du tända ett ljus

och hitta vägen ut.

Nu finns det många

som vill göra mörkret

mörkare än det är.

Så glöm inte det bästa

med mörkret

att Du kan tända ett ljus

och hitta vägen ut.

Jag kom bara på hur lite som behövs för att få en människa att bli glad. Ett barns leende, tillgivenhet gör mig glad. Liksom den äkta glädjen som kan lysa fram i en människas ögon trots livserfarenheter som ibland har tagit emot. Så idag vill jag bara förmedla detta. Upptäck glädjen runt omkring dig för det finns närmare än du tror!



Foto: Iván Czitrom