Varje gång någon form av terrordåd händer känner jag mig alldeles tom. Fast det är inte helt sant för i tomheten finns sorgsenheten och ilskan!

Det som just nu på morgonen är känt från Norge är att det är minst 80 personer som blev dödade på sommarlägret på Utöya och 7 personer i attentatet i Oslo där 90 personer är skadade. Jag är rädd att när denna blogg har lästs så har antalet omkomna ytterligare har ökat.

 Allt detta skall ha utförts av en man på 32 år som tillhör en högerextremistisk grupp.

Jag har väldigt svårt att tro att en person ensam har planerat och organiserat en sådan här förödelse utan att någon/några andra har känt till det och på sitt sätt stött detta. Finns det flera bakom dessa dåd hoppas jag innerligt att de kryper fram ur sitt fega gömställe och bidrar till att förklara vad det är som ligger bakom en sådan enorm ofattbar ondska!

Jag har under årens lopp lärt mig att frågor inte alltid blir besvarade. Det lilla ordet varför blir ofta omgivet av antaganden och spekulationer som är svåra att bevisa, inte så sällan på grund av att den/de som vet svaret  inte är villiga att ge hela svaret!

Det som gäller nu är att vi helt och hållet visar vår solidaritet med det norska folket. Ta kontakt och sänd så många hälsningar du kan till människor du känner i Norge. Gör det som du känner är dig allra närmast för att uttrycka din sorg och din kärlek till de drabbades anhöriga.

Samtidigt med detta är det som jag ser det viktiga, att vi står upp mot all form av extremism och inte längre nonchalerar det som tillfälligt uppkomna strömningar.

När ilskan omsätts i kärlek då blir den konstruktiv utan att skada någon. Våld har aldrig löst något och kommer aldrig att lösa något. Kärleken till livet kan ge oss modet att i ett tidigt stadium se vart människors tankar, ord och handlingar kan föra dem så att vi, genom att bry oss om mera, kan medverka till förändring av det som annars kan utvecklats till att bli destruktivt.

Just nu är min sorg och ilska, tårar. Här på hotellet där vi är på semester är nu ständigt två ljus tända. Jag får påminna mig själv om en rad i en dikt jag skrev för länge sedan.

Även i det mörkaste mörkret kan du tända ett ljus och hitta vägen ut.

Nu gäller det mer än någonsin att aldrig ge upp tron på att kärleken trots allt är starkare än hatet, att det goda trots allt är starkare än det onda. Jag vill tro att vi inte är en utan miljarder av människor fler än alla extremister tillsammans! Glöm inte bort det!