Den som har följt min blogg en längre tid vet nog att jag verkligen älskar fotboll. Jag har inte alltid varit förtjust i Zlatan Ibrahimovic men de senaste åren har jag verkligen uppskattat honom som fotbollsspelare. Han kan i princip göra vad han vill med en boll. De senaste åren har han även blivit en lagspelare som gör det möjligt för andra att glänsa och göra mål.

Igår kom han tillbaka i Milans match mot Fiorentina efter en tids avstängning. Strax innan matchen tog slut blev han utvisad på grund av att han lär ha sagt något till linjedomaren.  Efter detta har Zlatan blivit rejält sågad. Zlatan själv förklarade att han var arg på sig själv och att det han sa på italienska och något annat språk var inte riktad på linjedomaren. Zlatan gjorde även något som inte är särskilt vanligt, han bad om ursäkt om någon tog illa upp det.

En del tänker sig att Zlatans förklaring var en efterkonstruktion. För egen del väljer jag att tro på honom och jag förstår inte riktigt varför han bli så rejält sågad.

Det räcker bara att jag går till mig själv ibland, när jag tycker att jag har gjort något eller sagt något som jag skulle låtit bli. Då kan jag högt säga: skit också! För en del är det ett svärord för mig är det inget annat en min egen reaktion i en frustrerad situation.

En sak är vi människor väldigt bra på nämligen att döma. När vi dömer då glömmer vi bort allt det bra som den vi dömer har gjort!  Samt att vi faktiskt blundar för våra egna fel och brister.

Skulle Zlatan gjort mål på åtminstone ett av de målchanser han hade då skulle nog de flesta tyckarna tyckt nästan synd om honom. När han återkommer från sin avstängning kommer han att höjas till skyarna, om han gör mål på en gång. Skulle Milan tappa sin ligaledning då kommer många att lägga skulden på honom och glömma bort att han har under största delen av säsongen varit en av de mest avgörande personerna för Milans framgång i serie A.