Jag har idag tänkt kommentera en intervju med Maud Olofsson i dagens eko gällande SAAB:s möjligheter att låna pengar till sin löpande verksamhet. Men när jag satte igång att skriva kom jag osökt in på ämnet ensamhet.

Jag tror inte att Maud Olofsson är ensam. Hon har ett departement och säkert även Anders Borg med flera bakom sig. Jag känner inte till Maud Olofsson men vad jag har förstått så har hon familj och vänner. Ändå slog tanken på ensamhet stark ner i min tankevärld.

Häromdagen var det flera centerpartistiska politiker som tyckte att det var dags för Maud Olofsson att avgå. Jag har uppfattat och uppfattar Maud Olofsson som ett mycket skicklig och stark personlighet med en stark politisk vilja och plattform. Men när det börjar blåsa mer än kraftig då kan även den skickligaste och starkaste få uppleva att man är ordentligt utsatt.

Jag känner inte Maud Olofsson och jag skall inte heller spekulera i hur hon upplever det om hon känner sig ensam eller inte. Det är inte det jag vill komma fram till.

Vad jag vill komma fram till att det finns stunder av kortare eller längre karaktär i våra liv då vi trots fungerande sociala relationer och bra hälsa, kan känna på ensamhet.

Ensamhet kan självklart vara frivilligt men inte så sällan är den ofrivillig. När känslan av ensamhet är som störst då kan vi befinna oss i en situation där vi inte riktigt orkar för vi upplever att ingen lyssnar på oss ingen hör vad säger, ingen har tid med oss.

Ensamheten av detta slag är stor idag. Jag undrar om inte vi skulle kunna starta en nolltolerans mot ofrivillig ensamhet. Vad jag menar med det är att vi frivilligt utan någon direkt organisation skulle naturligt fråga efter varandra. Stanna upp och dela vardagens liv över ex. en kopp the eller helt enkelt med att fråga om det vore möjligt att ex. ta en promenad ihop eller varför inte gå på bio eller på en konsert.

Man behöver inte ha avsikter för att umgås man kan faktiskt bara vara till för livets skull, för varandra!

Har du någon tanke kring hur vi kan hjälpas åt att gällande ensamhet så tar jag tacksam emot det!