Det finns tillfällen då orden lyser med sin frånvaro. Vi känner oss tomma och hittar inte vad vi skall säga. Vad händer då? Då råder den självklara tystnaden. När tystnaden råder fast orden borde tala då blir vi lätt osäkra. Därmed tvingar vi fram orden och då blir det inte alltid något vettigt sagt.

Fast vi vill gärna tro att när vi talar då är det något vettigt som kommer ur vår mun. Visst är det en tolkningsfråga vad som är vettigt, lyssningsbart och vad som inte är vettigt och som vi helst inte borde ha sagt.

Ordens makt är stor. Orden påverkar vår känsla, vår handling. ”Tala är silver tiga är guld”, lyder ett gammalt ordspråk. Det låter bra men frågan är vad som menas med det?

I situationer av orättvisor, förtryck, är tystnaden inte så sällan ondskans hantlangare.  Medan i situationer där grälsjuka råder kan tystnaden självklart vara en metod att föredra. För varför skall man slösa med orden när den grälsjuke ändå inte vill lyssna och förstå?

Ord används inte så sällan för att framföra kritik, för att hävda en position, en åsikt. Visst finns det många situationer där detta är nödvändigt.

För egen del tycker jag, just nu, att orden skall användas i väldigt högt grad för att uppmuntra, något som vi lätt kan glömma bort.

Att förmedla ord som ger hopp, glädje, förtröstan är en gåva vi i uppriktighet och frimodighet skulle behöva bli mera generösa med.

Och tystnaden? Tystnaden kan i vissa lägen säga mer än tusen ord. I tystnaden finns vila och återhämtning. Så det är kanske inte så dumt att ibland känna sig tom och för ett ögonblick spara på orden för att kanske finna nya ord, nya uttryck för glädje och uppmuntran!