Jag tar mig friheten att publicera ännu en dikt av Nils Bolander. Denna dikt finns i en bok med titeln: "Ändå måste jag gå" utgiven av Libris förlag med förord av Tomas Sjödin.  I förordet går det bland annat att läsa följande:


"Att läsa Nils Bolanders dikter är att slå följe med någon som går ungefär där vi går, någon som vägar darra, dröja och misströsta. Allvareet finns mitt i ett liv som inte är svåråtkomligt och skyggt. Hans allvar är inte ett knep, inte ett försök till förstärkning. Allvaret finns bland oss som trivs i hans varma leende, tycker att livet ofta är ganska tilltalande men ändå fruktar och bävar."



SKAPELSENS KRONA


Förunderligt! När Gud skulle smida
skapelsens krona
blandade han samman en häxbrygd
av drifter och begär, av ve och vånda,
och stängde den inne i ett
kärl av skört ler.


Att det ska vara så svårt att leva
för människan.
Blomman lhyfter förtröstansfullt
sin kalk mot solen,
fågeln hälsar morgonrodnaden
med trygg sång
och fjärilen spänner sina gyllenstoftvingar
över gröna marker.
Men människan finner ingen vila.
Hon har oron i blodet, ångestens feber,
en vild utlängtan.


Varför skapade du oss så, Fader?
Varför fick vi inte blommans förtröstan,
fågelns och fjärilens sorglöshet
i faddergåva,
mullvadens jordgrävarglädje
och huskattens spinnande hemlycka?

- - -

Å, nu vet jag det.
Därför att du älskar orons vingar,
de aggande synderna, Jakobskampen.
Du vet ingenting större
än en människa som kämpar.
Åt henne, blott åt henne ger du makten
att vila ut i nådalöftena
och vandra under löftesstjärnorna.