Detta med att blogga, skriva ner några just för stunden aktuella tankar tycker jag är riktigt roligt. Särskilt roligt är det att få kommentarer. Positiva kommentarer uppmuntrar, kritiska kommentarer utmanar. Jag gillar utmaningar så jag har verkligen inget emot att få kritiska kommentarer, så kommentera gärna!

Det roliga med att blogga är att just få skriva. Jag har alltid längtat efter att få skriva men oftast har jag avhållit mig ifrån det för att tiden inte räcker till.

Har jag fått mer tid över nu? Nej, verkligen inte! Semestern är över, arbetet är i fullgång och valrörelsen är snart på upploppet.

Men skrivandet har blivit till en avkoppling som jag nästan inte trodde var möjligt.

För ett antal år sedan skrev jag ner mina tankar i diktform. Jag har funderat på att försöka ge ut dem i bokform men det har ännu inte blivit av.

Vid ett tillfälle bad jag en god vän som är en framgångsrik deckarförfattare att ge synpunkter på mina dikter. Han var sannerligen inte nådig.

Men det var nyttigt att höra hans tankar. Samtidigt så var det trots allt ”bara” hans tankar.  Hos andra har orden landat på ett annat sätt.

Jag själv tror på det jag skriver och trots allt är det som räknas. Att vi vågar tro på vår egen förmåga att uttrycka oss även om kritiken skulle vara förödande. Jag tror nämligen att genom kritiken kan vi växa och bli mognare, starkare bara vi inte låter kritiken vara en allenarådande sanning.

Att skriva är ett sätt att bearbeta tankar, få utlopp för känslor.

Det konstiga med mitt skrivande är att jag aldrig har tyckt om att skriva brev. Jag har helt enkelt inte kommit mig för att göra det. När vi är på semester så är det alltid min hustru som skriver några rader medan jag får bidra med min namnteckning.

Det slår mig nu att denna blogg kanske trots allt är ett brev. Ett brev till dig som tvivlar på din egen förmåga att skriva men som innerst inne ändå längtar efter att uttrycka dig.

Min utmaning till dig är; våga uttrycka dina tankar, dina känslor, din lust i skrivandets glädje!