Den 17 augusti 1965 kl.14.00 rullade min fars Volvo i land från den fantastiska färjan med det fantastiska smörgåsbordet vars like vi aldrig har sett förut. Min bror och jag kom till Sverige den dagen som familjeåterförenings fall. Vår far flydde från Ungern i samband med Ungernrevolten i oktober 1956. Han flydde med en liten ryggsäck på axlarna och sin frisörsväska i handen. Från ett flyktingläger i Österrike kom han sen till Sverige fast vad jag förstod ville han till Canada. Far fann sig snabbt i Sverige. Redan på flyktinglägret gick han omkring och erbjöd sina tjänster som frisör och som sådan försörjde han sig resten av sitt liv i Sverige.

Jag skall vara ärlig och säga att jag av olika anledningar   från början inte ville komma till Sverige. Men de ungerska myndigheterna meddelade att om jag inte åkte till Sverige då fick inte heller min lilla bror András göra det. Jag sa, efter en viss betänketid, ja och jag är glad för det även om de första två åren var allt annat än en vistelse i paradiset. Mina vänner i Ungern tänkte sig Sverige som paradiset med isbjörnar på gatorna. Jag skall villigt erkänna att min kunskap om det nya landet, var högst begränsad!

Efter den första svåra tiden i Sverige har Sverige blivit mitt hemland.

Men visst, jag har behållit mitt lands hemspråk, jag äter gärna paprikakryddad ungersk mat men jag älskar också ärtsoppa och pannkaka. Jag äter gärna ungersk picksalami men jag älskar också Småländsk a isterband och ostkaka. Kulturen har blandats och det har jag bara mått bra av!  Min bror András har varit initiativtagare och bildade tillsammans med Crister Gustafsson Svenska Innebandyförbundet. Jag har själv haft och har förmånen att arbeta med människor, vilket jag trivs jättebra med. Vi båda har haft glädjen att bilda familj i Sverige som idag innefattar många barn och barnbarn. Så visst är jag tacksam!

Jag berättade idag för någon jag känner att jag kommer att gratulera mig själv på min 45-års dag i Sverige då fick jag som svar: ”Grattis till oss också”  De orden värmde verkligen.

Jag minns nämligen även andra ord som i samband med den första oljekrisen 1971 då jag åkte hiss i Stockholm och en för mig okänd person undrade vad jag gjorde i Sverige för jag hade ingenting här att göra. Sådana avvisande ord på grund av att jag inte är född svensk har drabbat mig några få gånger.  Det är oftast i samband med kriser som vissa människors negativa åsikter kommer fram gällande människor från andra länder som då gärna få klä skott för olika typer av frustrationer.

Under årens lopp har jag lärt mig att det avgörande är inte varifrån vi kommer utan det avgörande är hur vi tar emot varandra, hur vi bemöter varandra, hur vi tar vara på våra livsmöjligheter utan att kränka, fördöma andra!

Jag vill säga tack till Sverige, för friheten, för livet, för möte med människor från andra länder och kulturer, något som ständigt berikar mitt liv!