De senaste dagarna har nyheterna dominerats av al-Qaida ledaren Usama bin Ladins död i Pakistan. Jag tillhör inte dem som har jublat av glädje över den nyheten. Jag skulle heller sätt att Usama bin Ladin tagits till fånga levande och ställts inför en internationell domstol.

Hämnd har i historien alltid följts av hämnd. Det finns liksom aldrig något slut på det. Efter Usama bin Ladins död har det varit många spekulationer om han verkligen blev dödad eller om han fortfarande lever. I fredags bekräftade al-Qaida att Usama bin Ladin är död och att terroraktioner skall fortsätta.

Det finns självklart inga meningar med terroraktioner och inte heller några meningar med hämnd. Ändå hålls hatets rullband igång och oskyldiga människor faller praktiskt taget dagligen offer för det meningslösa våldet.

Jag blir samtidigt mörkrädd och arg, när människor som uppmanar till terroraktioner, som utför terroraktioner, inte så sällan med religionen som täckmantel, blir till hjältar.  En orätt rättfärdigar aldrig en annan orätt!

De riktiga hjältarna är de oskyldiga. De som väljer att inte ta till vapen. De som väljer att med lagliga medel kämpa för rätt och rättvisa. De riktiga hjältarna är de som inte låter hatet få det sista ordet! De riktiga hjältarna är de som låter barn vara barn och gör allt för att barnen skall kunna växa upp i kärlek utan hatets frö i sina hjärtan. De riktiga hjältarna är de som vågar gå emot ondskan och låter vapnen rosta sönder.