Politikerveckan i Almedal får stor uppmärksamhet denna vecka. Media rapporterar om båda det ena och det andra som sker i Almedalen. Politiker gör sina uttalanden och utspel.

Almedalsveckan anses vara Sveriges största politiska mötesplats. Det som 1968 började med att Olof Palme talade från ett lastbilsflak i Almedalen har utvecklats närmast till en sommarindustri.

Kravet på de ledande politikerna är stort. De skall helst leverera nya idéer och lösningar på de mest aktuella samhällsproblemen. Har man inget nytt att komma med då har man stannat i utvecklingen. Är opinionssiffrorna för låga då skall ledaren bytas ut. Det påminner mig om Halmstads Bollklubb som ligger sist i årets allsvenska och som nu valt att göra sig av med sin spanska tränare. En tränare som har haft jobbet ett halvår i ett lag där ekonomin inte längre är så stabil som den var för några år sedan.

Det är klart att det är tränarens fel att inte laget presterar bättre på plan. Precis som det skall vara skolans fel när ungdomar inte har lärt sig vett och etikett.

Nu tror jag förstås själv inte riktigt på det här. Visst kan det finnas tränare som inte är lämpliga för sitt uppdrag, precis som det finns politiker, lärare, pastorer, ingenjörer – välj vilken yrkesgrupp du vill.

Men i allmänhet är det de enskilda spelarna i ett lag som gör laget och dess prestation eller brist på prestation liksom det trots allt är föräldrarnas ansvar att lära sina barn vett och etikett.

Politikens problem skapas när besluten fattas i slutna rum utan direkt kommunikation med väljarna. I det medlemstänkande som finns är det väldigt lätt att glömma bort att det finns många väljare som inte är medlemmar och troligen aldrig kommer att bli medlemmar men vars liv, åsikt och tyckande är viktiga för utformningen av politiken.

Tillbaka till politikerveckan i Almedal. Jag är inte där men skulle mycket väl kunna tänka mig att vara där. Av det jag hittills hört rapporteras från Almedalen tycker jag att det är Västerpartiet som står för det mest intressanta.

Där har revolutionen tagit sin början genom att det nu finns två utmanare till Lars Ohly som ledare för Västerpartiet. Det mest intressanta är att Lars Ohly anser sig inte vara klar med sitt uppdrag och tänker än så länge sitta kvar.

I jämförelse med valet av partiledare hos socialdemokraterna är processen helt annorlunda genom att två personer helt öppet och frivilligt har talat om att de kandiderar som ledare för Vänsterpartiet. Det skall bli intressant att följa vart det tar vägen!

Sen undrar jag vart Miljöpartiet kommer att hamna i höstens budgetarbete.  En kvalificerad gissning kan vara att de hamnar där de får mest att säga till om. Det är ju trots allt det som verkar vara Miljöpartiets signum.