Jag har under valrörelsen tyckt att Mona Sahlin (s) fått utstå alltför mycket påhopp. Jag står fortfarande fast vid det. Men samtidigt har jag under de senaste dagarna själv blivit mycket besviken på (s) ledaren genom nomineringen av Kent Härstedt till riksdagens talman. Vad ville Mona Sahlin uppnå med det? Som jag uppfattar det, ingenting annat än att påstå att Alliansen är beroende av Sverigedemokraternas stöd och därmed kamma hem politiska poäng i väljarkåren.

Min besvikelse gällande Mona Sahlin (s) grundar sig i hennes till synes utmärkta uttalande i samband med Socialdemokraternas kongress den 28 oktober 2009 då hon sa följande:

”Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande.”

Att svika detta uttalande gör mig djupt besviken!

När omröstningen i riksdagen var över visade det sig att Per Westerberg fortsätter som riksdagens talman.

Det intressanta är att Per Westerberg skulle blivit vald till talman även om Sverigedemokraterna skulle lagt ner sina röster i och med att Tomas Bodström (s) inte var närvarande i riksdagen och Christina Höj Larsen (v) lär varit på toaletten under omröstningen.

Och slutet blev att Sverigedemokraterna inte blev vågmästare i valet av riksdagens talman, varmt tack till Tomas Bodström (s) och Christina Höj Larsen (v).