För ett antal år sedan var jag med på en kursdag för clowner. Gästföreläsare var en professionell rysk clown. En av deltagarna frågade honom om vad man behövde göra, hur pass mycket man behövde träna, för att bli en bra clown. Svaret blev att det är ingenting man tränar sig till, utan det är en Guds gåva! Antingen har man gåvan som clown eller så har man det inte.

Så tror jag att det även är med ståuppkomiker. Antingen har man gåvan eller så har man den inte och har man den inte då blir det inte så roligt att lyssna på en person som tror sig vara rolig men som i själva verket bara pratar på med en och annan anspelning på människokroppens nedre regioner eller på någon känd persons misslyckanden.

När jag började förstå svenska riktigt bra så var det fyra personer som fick mig att skratta riktigt gott. Det var Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Povel Ramel och Martin Ljung.

Var och en av dessa fyra personer är storheter, oefterhärmliga begåvningar vars framträdande har gjort avtryck hos dem som lyssnat på dem.

Nu finns bara Hasse Alfredsson kvar. Norrlänningen, naturbegåvningen Martin Ljung avled i torsdags 93-år gammal. I en krönika i Svenska Dagbladet beskrivs han av Gaby Wigardt som den första svenska ståuppkomikern. Den som har hört Martin Ljungs ”Fingal Olsson” eller ”Gubben i lådan” har vid minnet av honom ett ständigt leende inom sig. Vem kan glömma, Martin Ljungs långa gestalt, hans basröst, kroppsrörelser och en mimik som knappt avslöjar något men ändå alltid förmedlat värme och hjärtlig humor.

Nu när Marit Ljung är borta blir det lite roligare och varmare i himlen och en aning tomt här men Fingal Olsson är kvar. ”Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta? Nä, han är död. Det är han inte, han rör ju på sig.”