Har du tänkt på hur vissa författare glöms bort men deras verk håller fortfarande. En sådan författare är Ragnar Jändel född 13 april 1895 i Jämjö socken i Blekinge.

 

Jag blev fascinerad av hans dikter när jag studerade teologi på Lidingö Teologiska Seminarium i början av sjuttio talet. Jag, som då var knappt varit i Sverige i 10 år, valde som examensuppsats att skriva om honom med titeln: Ragnar Jändel, socialistisk kampdiktare, religiös mystiker.

 

Jag har ibland funderat på vad det var som tilltalade mig i Ragnar Jändels dikter. Jag tror att det är hans sätt att beskriva naturen, hans brinnande iver att göra saker och ting bättre och att han vågade följa sitt hjärtas tankar.

Här nedan följer det två dikter ur Diktsamlingen Ragnar Jändel, Valda dikter utgiven 1950. Dikten Kallelse är en av mina absoluta favoriter.

Hör gärna av dig om vad du tycker om dem. Jag skulle tro att Ragnar Jändels dikter går att hitta på biblioteket.

DET REGNAR

Älskade, vakna upp stig ut på trappan!

Härligt gråa och stilla moln ha samlats.

I den dunkla, doftande natten

                      sakta regnet faller.

 

Sträck dina armar ut, och känn hur ljuvligt

svala dropparna tätt ur molnen dugga.

Känn – lev in min älskade, djup

                      i jordens tack till hmmeln!

 

Lätt och milt det prasslar i torra löven,

örternas brända kroppar i vällust sträckas.

Tacksamt andas sädesfälten

                      som genom dunklet skimra.

Svagt den sinade bäcken börjar porla,

och till höger om den i hasselsnåren

under de gråa molnen sjunger

                      den gråa näktergalen.

 

KALLELSE

Jag var född till predikare, till att bära facklor för mänskligheten,

jag hade hört det djupaste eländets gråt, jag hade det brinnande gossehjärtat,

den enda eld som brann i den förtvivlat karga bygden,

hjärtat, som hungrade efter stora dåd och gärningar,

drakdödarens, martyrens.

När mor grät i förtvivlan, när var satt ensam vid brännvinsflaskan och grät,

när bönderna lågo fulla efter vägarna,

när den gudfruktige fjärdingsmannen utmätte kon för skuld –

då kände jag det så underbart:

detta skall du hjälpa,

denna värld skall du omskapa.

 

                      Jag sprang som galen genom den brinnande ljungen

                      och om natten, när jag höll på att somna,

                      kom Jesus, frälsaren, mörk och skön,

                      och fäste en vild törnrosblomma på bröstet

                      på min trasiga skjorta.