Det rödgröna samarbetet tar paus meddelade Mona Sahlin (s) idag. Är det någon som är förvånad? Det är inte jag! Det enda som förvånar mig är att detta meddelas mer eller mindre spontant av Mona Sahlin ensam, utan en sammankallad presskonferens där alla tre partierna är samlade för att gemensamt berätta att de tar en paus men att de i olika former ändå kommer att samarbeta.

Det som ytterligare förvånar mig är Lars Ohlys (v) tystnad. När Mona Sahlin talar, Peter Eriksson (mp) bekräftar så håller sig idag Lars Ohly borta med sina kommentarer. Såväl Mona Sahlin som Lars Ohly betraktar det gångna valresultatet som ett klart nederlag medan Miljöpartiet har starkt stärkt sin position.

Att vara i ett samarbete handlar om att ge och ta. Att ge och ta är alltid lättare när man är jämspelt i storlek. Det jämspelet finns varken hos de rödgröna eller hos alliansen vilket i regel innebär att de mindre partierna alltid har svårt att hävda sig i förhållandet till det största partiet i blocket.

Skall man ändå hitta någon orsak till den plötsliga pausen i det rödgröna samarbete dagen efter att de lade fram sin budget kan man kanske hitta det i Lars Ohlys analys av valet 2010 och som går att läsa i Flammans nätupplaga den 21 oktober. Där skriver Lars Ohly bland annat följande:

”Socialdemokratin saknar idag självförtroende i stor utsträckning. Det finns en räddhågsenhet inom S som leder till ett ängsligt sidoblickande på borgerligheten. Risken är att det socialdemokratiska partiet helt förlorar sin position som samhällsförändrande kraft om det inte radikaliseras och vågar förnya den politik som ska leda till att de gamla visionerna blir verklighet.

Mycket av det som högern nu genomför i högre hastighet och längre steg än tidigare har påbörjats av socialdemokratiska regeringar. Det är dags att göra upp med tilltron till marknadslösningar, avregleringar och acceptans av vinstintresset som drivkraft för välfärden om socialdemokratin ska kunna återta sin ställning som radikal samhällsförändrare.

Miljöpartiet är inte ett samhällsförändrande parti som fullt ut förstår fördelningspolitikens sprängkraft eller höger-vänsterskalans betydelse. Därmed är det inte heller en pålitlig allierad i det samhällsförändrande uppdrag som är vårt.”

Kan det möjligen vara så att de rödgrönas nederlag i valet beror på att väljarna insåg att denna konstellation inte skulle kunna hålla i fyra år?