Idag blev det klart att Thomas Bodström har avsagt sig sin riksdagsplats. Åsikterna om avsägelsen går isär. En del tycker att det var rätt gjort, andra att det är ett svek mot de väljare som kryssade för Thomas Bodström.

Jag har alltid haft svårt och kommer alltid ha svårt för kategoriska åsikter och uttalanden. I allmänhet talar inte folk om vem de har kryssat för. Hur skall man då veta vad de känner och upplever i det här fallet. Någon kan framträda och föra fram sin åsikt men det är inte allas åsikt.

Rent allmänt kan jag tycka att har man ställt upp på en valsedel och man till och med blivit personvald, då finns det ett ansvar som det är svårt att komma ifrån.

Livet är enligt min mening inte svart och vitt även om det finns många som uppfattar det så. Mellan svart och vitt finns det en oändlig massa nyanser. Vi kan tycka båda det ena och det andra, vi kan ha outtömliga åsikter och argument men till sist avgör ändå individen.

I ett helt kollektivistiskt tänkande kan det vara nyttigt att erkänna att det trots allt är individen själv som till sist väljer vad han/hon skall tycka och tänka, hur och vad han/hon i frågan beslutar.

Individen Thomas Bodström har valt familjen. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett utmärkt val och jag har full respekt för det valet.

Jag har även full respekt för att Thomas Bodström har valt att avstå från sin rätt till riksdagens inkomstgaranti på omkring 44.000 kronor i månaden.

Jag undrar lite stilla vem av Thomas Bodströms kritiker skulle välja att avstå från en sådan inkomstgaranti.

Det socialdemokratiska arbetarpartiet kommer att klara sig utan Thomas Bodström i riksdagen. Samtidigt är jag personligen helt övertygad om att om Thomas Bodström vill fortsätta med politiken, kommer han att tas emot med öppna famnar av de flesta socialdemokrater. Hur vet jag det? Nej, jag vet det inte alls, utan det är bara min egen slutledningsförmåga. För vem vill bli av med ett lokomotiv, knappast Mona Sahlin.