Min grundinställning till livet är att vi människor alltid skall kunna komma överens. Vi lever bara en gång och vi lever här och nu. Att vara långsint gör livet långsamt fortsatt besvärligt. Jag menar vem tjänar på när relationer bryts, vem tjänar på att människor inte längre kan tala med varandra utan bara om varandra. Och när människor som är långsinta talar om varandra då görs långsintheten ännu djupare med ett ökat avstånd till varandra.

Jag har på 90-talet varit på ett krigsdrabbat område direkt efter att kriget tagit slut. Kvinnan i familjen vi bodde hos berättade att innan kriget bröt ut var alla vänner i det stora höghuset. Vänskapen var stark fast man tillhörde olika etniska grupper. Men när kriget bröt ut slutade grannarna att tala med varandra och vänskapen var som bortblåst.


Nord och Sydkorea har en gång varit samma land. När landområden delades upp, skiljdes miljontals människor från varandra. Det är först år 2000 som Röda Korset lyckades få fram ett avtal mellan länderna som har gjort det möjligt för ca 20 000 familjer att återförenas.

Skottväxlingen och krigshoten mellan Nord och Sydkorea är i praktiken ett rejält släktbråk.

Konflikten i Mellanöstern har i princip samma mönster. Araber och judar är släkt med varandra. Isak och Ismael var ju halvbröder och hade Abraham som sin far.

Många av oroshärdarna, krigen i världen är knutna till konflikter mellan olika klaner och grupper. Det är en strid mellan nära och kära.

I mitt sinne undrar jag lite stilla om inte det viktigaste vi människor kan göra är att träna oss att ordna upp konflikter i våra egna släktförhållanden. Lyckas vi med det så kanske det blir svårare att ropa på hämnd och bära vapen mot varandra!


Det låter nog en aning blåögt men jag tror att det är i de små sammanhangen och relationerna som fred kan skapas. Om vi inte klarar av att skapa fred i våra egna relationer skall vi inte förvånas över att det är svårt att skapa fred i den stora världen.